Fredagen den 6 Mars 2007

Åter på norra halvklotet

Nätterna är underbara på havet! Jag kan nog inte komma på någon mer rogivande sysselsättning än den att ligga på rygg i sittbrunnen och studera himmlavalvets under.
Vågornas brus och den stundom fosforserande marelden lockar tillsammans med vintergatans gnistrande band ofta till eftertanke och djuplodande funderingar kring livet och allt däri. Avsaknaden från förstörande bakgrundsljus gör stjärnhimmlen inte sällan spektakulär, med stjärnor synliga från horisont till horisont.
Strax innan solnedgången blir "aftonstjärnan" Venus synlig i väst, och tar efter mörkrets inbrott över rollen som den starkaste ljuskällan. Först framåt klockan 23 sjunker Venus under horisonten i väst och månen börjar krypa upp i sydöst med sitt välkomnande våggnister till följd.

Natthimmlen blir allt mer bekant och för var grad vi avancerar norrut. Stora och lilla björn, med den utmärkande polstjärnan längst ut i svansen på den lilla, pekandes exakt åt det geografiska nord. En bra referenspunkt nu när vi är påväg hemåt. I nordväst börjar jägaren Orion med sina tre stjärnor i bältet sakta resa sig, likt en långsamt animerad film utspelad med endast en ruta per dygn. Först när vi är hemma igen kommer vi se honom i fullt stående.
I söder syns fortfarande Södra Korset med sitt skaft pekandes i Wild Rose´s kölvatten, men det dröjer inte många dagar till innan denna södra hemissfärens stjärnbild sjunker under vår horisont för gott.

Ofta är de gånger vi suttit i sittbrunnen efter solnedgången, dryftandes om hurvida man är född i en exeptionellt icke äventyrlig tid. Ibland tycker vi det känns som nutiden är ett stort vaccum eller tomrum mellan det förflutnas grandiosa upptäckarera och den förhoppningsvis snart stundande rymdåldern. Tänk att få vara med när människans pionjäranda återigen väcks till liv! Att få uppleva de nya horisonter som finns där ute, inom räckhåll först den dagen vi har tekniken att på allvar färdas i rymden. Kommer historien att upprepa sig? Nybyggare, lycksökare och äventyrare vilka alla vädrar morgonluft om en bättre framtid där ute någonstans. Jag vet garanterat med mig att jag varit en av dem som hade lockats. Det okända, nya och abstrakta där bortom nästa krök och vindling, bildligt talat.

Den trista sanningen är väl tyvärr den att man antagligen är både död och begraven tio gånger om innan rymdåldern kommer igång på allvar. Det är inte särskilt politiskt korrekt, och för den delen ett säkert politiskt självmord att verka pådrivande av en snabbare utveckling och framåtskridande inom rymdfarten. Det kostar för mycket pengar och eftersom eventuella vinster ligger så långt in i framtiden så är det heltenkelt ganska dödfött. Vad spelar det för roll om människan sätter sin fot på Mars om en långt mycket billigare och enklare lösning är att skicka en robot. Var är gångna tiders äventyrslusta? Måste människan alltid ha en motståndare, vara involverad i en kapplöpning för att finna en anledning att raska på lite? Kalla krigets rymdrace eller varför inte Scott´s och Amundssens kamp om att vara först på sydpolen är kanske bra exempel på detta.
Antagligen är det nog så, vilket jag och säkert många med mig tycker är synd. Varför händer det inget! Skulle inte människan för exempel redan landat på Mars, för sisådär tio år sedan?
Jaja.. Jag skall inte oja mig mer. :-) Man får göra det bästa av den tid och plats man blivit ämnad. Dessutom är långfärdsegling antagligen det bästa substitut som går att uppbringa, nu när möjligheten att bli rymdäventyrare inte riktigt står för dörren ännu... ;-)

Vår ekvatorpassage är värd att nämnas, då den i princip inte kunde gått bättre. Hela vägen hade vi konstanta vindar, om än inte vidare starka så fullt tillräckliga för att slippa starta motorn. Sakta men säkert vred vinden från sydost till ost för att till en början tyvärr vrida lite väl långt mot nordost, då vi väl var över "linjen". De första dagarna trodde vi verkligen att det nu var dax att betala "räkningen" för att vi inte byggt på lite mer höjd innan vi seglade rakt norröver. Det blev kryss och även om vi enligt kompassen seglade i en godkänd riktning, så skvallrade gps:en om att så inte alls var fallet. Strömmen och vågorna såg till att vår avdrift blev stor, och till en början kunde vi inte hålla mycket mer än kring 320 grader över grund. Ganska långt ifrån de 8 grader som var det optimala.
Framför oss såg vi skräckscenariot att den branta nordostan skulle hålla i sig även längre norröver och tvinga oss nästan hela vägen över mot Bermuda innan vi tilläts ändra kurs mot Azorerna.

Hopplöst har dock gått mot förhoppningsfullt under de senaste dygnen, då vinden nu mer och mer verkar ge med sig. I skrivande stund kan vi hålla 350 grader över grund och vi hoppas såklart att detta står sig eller ännu hellre vrider ännu mer. Så som det ser ut nu så verkar avståndet vi har kvar att segla ligga någonstans mellan 1800-1900 Nm. Efter 15 dygn till havs så har vi nu alltså runt ca 17 kvar. Känns skönt att snart vara halvvägs!

Igår (den 5:e) mötte vi en stor tankerbåt påväg mot västafrika för att bunkra olja. Jag (Johan) kallade upp honom på vhf-en, mest för att höra om hurvida vi var synliga på hans radar. Svaret var nej, och tydligen var det helt blankt på hans skärm! Jag frågade om han möjligtvis hade skruvat ner känsligheten för att slippa vågplotter och att det var därför vi inte gav utslag, men även nu blev svaret negativt. Jaha.. Så mycket för "marknadens bästa" radarreflektor, kostnad runt 3-4000 kr! Nu kan detta visserligen också bero på att något inte stod rätt till ombord på tankerbåten, men då han dubbelcheckade med bägge sina radars och vi garanterat inte låg längre ifrån varandra än ca 4 Nm så lutar det ändå åt att vår reflektor inte håller måttet.
Efter att vi dryftat radarfrågan en stund och fått det utrett så frågade skepparen om vi verkligen inte var vilse! Tydligen var detta hans första tanke när han fått syn på oss uppe från sin mäktiga brygga, och han påstod sig aldrig ha sett en så liten båt så långt ut till havs! Jag skrattade gott och tackade för omtanken men försäkrade samtidigt att allt var precis som det skulle. Hursomhelst så gjorde han en loggboksnotering om vår kurs, position och ETA (estimated time of arrival) på Azorerna, och det är ju aldrig fel.

Fisket går det sådär med. Två ätbara fiskar på lika många veckor, den senaste faktiskt fångad idag! Man kan nog med rätta säga att varken jag eller Krille är några proffs på området. :-)
Visserligen har vi haft många napp, men i de flesta fall har det slutat med avbiten tafs och förlorat drag. Detta o andra sidan har gjort sitt till att hålla oss sysselsatta ombord, då vi i brist på drag nu istället får tillverka våra egna. Med hjälp av blankpolerade skedar, garn och diverse andra helt oemotståndliga komponenter har vi försökt konstruera visuella delikatesser. Och visst har det funkat, men som sagt, särskilt mycket fisk har vi inte landat...:-(

Det ska bli jäkligt skönt att komma fram! Att sen Azorerna är en helt underbar plats såhär i början av sommaren gör inte längtan mindre. Jag (Johan) besökte Horta på ön Falial under min förra långsegling, då vi gjorde ett stopp där påväg hem från en säsong i Caribien. Kan tänka mig att mycket har förändrats sen dess. Mer turism, hotell och alla de positiva och negativa sidor det för med sig.
Antagligen kommer vi stöta på en del svenskbåtar som också är påväg hem. Kommer bli kul! Sitta på den klassiska Peters Bar med en kall öl i handen, dryftandes segling med likasinnade... :-)

I övrigt så är seglingen i passaden ganska händelselös. Dagarna avlöser varandra, vi lagar mat, läser och funderar en del över hur det skall bli att komma hem. Kommer det kännas annorlunda? Kommer man att se Sverige med andra ögon osv osv... Hur det än blir så kommer det bli spännande!

Johan o Krillen