Torsdag den 29 Mars 2007

Till havs igen!

Återigen är vi på stora havet! På ett sätt känns det lite annorlunda än det brukar, så här en vecka in på en långetapp. Det är enklare, lättare och känns mer vant på något vis. Tankarna vi hade i Salvador inför etappen kretsade mycket kring att det kanske skulle bli allt för jobbigt. Rent mentalt, detta att efter en lång och krävande etapp och efter bara två veckor i hamn ge sig i kast med ännu en långseglats. Nu vet vi att valet var det rätta, för antagligen hade landavvänjningen inte gått lika fort om tiden iland varit längre. Livet till sjöss känns heltenkelt mer som vardag än det i hamn för tillfället! :-)

Vi seglar längs den gamla segelskepps-rutten mellan Kap Horn och Europa. Man kan riktigt föreställa sig hur hårt drivna de enorma fartygen måste blivit här i "the tradewinds" av sina profithungriga skeppare med bonus i hamn för en snabbare resa. Vilken syn det måste vara! Att möta en fullriggare med alla segel satta. Tusentals kvadratmeter segel fördelat på 3, 4 ja ibland ända upp till 5 master. Då snackar vi segelbåt!
En sak vi undrat lite över är hur de handskades med de otaliga squallsen i området kring ekvatorn? Dessa plötsligt uppdykande kulingvindar medförande ösregn och inte sällan åska. Verkligt lokala företeelser är det, och det är sällan de varar mer än ett tiotal minuter. Dock kan tio minuter vara fullt tillräkligt för att riva ner en rigg om det bara blåser tillräkligt hårt, därav min fråga. Själva hatar vi verkligen squallsen! Anledningen till vårt gnäll över otyget härör dock mestadels i att vi tycker det är drygt o bli blöta och behöva reva stup i kvarten. Vi är lite lata helt enkelt. :-) För det går ju snabbt att reva, och även om vi blir överraskade på natten så har vi revat ner Wild Rose redan efter någon minut. Kan tänka mig att situationen måste te sig ganska mycket annorlunda ombord på en 4 mastad bark , med varenda klut i vädret. Att på några minuter minska segelyta var garanterat inte gjort i en handvändning och för att inte tala om otyget att behöva klänga runt ibland 40-50 meter upp i riggen för att utföra manövern. Lättare då bara slacka lite på skotet och hämta hem några armlängder på manöverlinan till rullgenuan..:-)

I skrivande stund befinner vi oss på latitud S02"10 och har alltså ganska exakt 130 sjömil kvar till ekvatorn. Frågan vi ställer oss nu är när stiltjen dyker upp. Sist vi passerade ekvatorn hade vi en riktigt bra överfart med endast ca ett dygns motorkörning i bleke. Kan vi klå det blir vi verkligen förvånade och inte minst om vinden till råga på allt kanske står sig hela vägen över! Skulle vara helt fantastiskt att passera "the doldrums", som området mellan de bägge hemisfärerna kallas, utan att behöva slösa på dieseln. Oddsen är inte stora, men faktum är att vi fortfarande har stadig vind ifrån sydost och närmar oss linjen med stormsteg.
Att passera ekvatorn under segel är lite av ett lotteri där jackpotten ligger i att pricka den longitud där ITCZ, eller i sitt fulla namn intertropical convergence zone, är som smalast. I grova drag brukar man säga att området med stiltje är mindre ju längre västerut man kommer i atlanten, och att området längs afrikas västkust skall vara det bredaste. Dock så skiljer det sig ganska mycket från år till år och det är därför svårt att veta exakt vilken longitud som är bäst att satsa på. Nu för tiden kan man ju alltid ladda ner gribfiles med dataanalyserade satellituppgifter om hur det blåser osv. Hursomhelst så har vi valt att strunta i detta och i stället satsa allt på ett nummer, nämligen longitud 34 väst. Enligt statistiken så kanske vi är ute o seglar lite väl långt åt väster, men eftersom vårt mål är att segla den kortaste sträckan till Azorerna så får det bli som det blir. :-)

Seglingen så här långt, sen vi lämnade Salvador, har mestadels varit bra. Lagom med vind och från en bra riktning i princip hela tiden. Visst hade vi kunnat segla fortare men just nu så bryr vi oss inte särskilt mycket. Vi vill ju inte komma fram för tidigt till Azorerna och kanske drabbas av en gammal seglivad vinterstorm däruppe. Så vår nya devis ligger i bekväm segling, helst runt 120 Nm per dygn och att hellre reva än att inte göra det. Wild Rose är fortfarande oförsäkrad och att råka ut för ett rigghaveri eller liknande nu skulle bara vara djupt tragiskt efter allt hon seglat oss igenom. Inte minst då vår reskassa nu verkligen är på upphällningen och knappast skulle tillåta några större reparationer.

Nu under morgonen (den 29:e) siktade vi förresten Moby dick! Tyvärr inte den vita varianten men ändock en helt livs levande Kaskelothanne! Verkligen en imponerande syn när han skar vattenytan med sitt containerliknande huvud i Wild Roses kölvatten. Kändes riktigt spännande att ha världens största rovdjur på besök, och efteråt kände jag mig manad att återigen läsa klimaxkapitlet i Herman Mellvilles Moby Dick, när den vita valen har livet av den ondskefulle Kapten Ahab. Ja läs själva...:-) Herregud vilken elak fan!

"Ack ni, mina tre obesegrade master, du obrutna köl och oförskräckta skrov, du fasta däck och stolta roder och du mot polen vända stäv, du i döden härliga skepp, måste du då gå under och gå under utan mig? Förmenas jag den sämste kaptenens sista stora stolthet? Ack, ensamma död efter ett ensamt liv! Nu känner jag min största stolthet ligger i min största sorg. Strömma nu in från era yttersta gränser, ni gamla vågor från mitt förflutna, och ingå i denna sista bränning, som är min död! Mot dig kommer jag, du allt förstörande men intet besegrade val! Jag strider med dig till det yttersta, jag riktar mina hugg mot dig från helvetets innersta, av hat spottar jag med min sista andedräkt på dig. Sänk alla kistor och likvagnar i en enda stor virvel, och eftersom ingendera kan bli min, så låt mig slitas i stycken, medan jag jagar dig, du förbannade val! Så här lämnar jag mitt spjut ifrån mig!"

Utdrag ur Herman Melvilles, Moby Dick

Ja vad tyckte ni? Salt så det förslår.. :-) Nu har vi squall på intågande så det är dax o reva!

Johan o Krillen