Lördag den 17 Mars 2007

Rån och frisörkatastrof i Salvador!

Som väntat blev landstigningen i Salvador ett kärt återseende. Land, människor, civilisation och allt vad detta för med sig... Tyvärr fick vi dock smaka på hela spektrat och inte bara de positiva sidorna.

Själva tilläggningen gick sådär, för att uttrycka det milt. Vårt strejkande gasreglage gav oss mer problem än vi hade räknat med, och hur vi än försökte så törnade vi emot bryggan när vi skulle lägga till. Det blev en rejäl smäll och även om själva skadan var begränsad till lite gelcoat, så känns det sådär med ett helt gäng "förstå-sig-påare" på bryggan, som såklart skulle lägga sig i och analysera det hela. Efter 25 dygn på havet varav de sista 10 utan ordentlig mat, så var det jäkligt nära att jag bad dem dra åt helvete hela högen. -Sköt ert eget för fan!!, hade jag lust o skrika. Lyckligtvis så la vi band på oss, och efter en stund så skingrades idioterna. Självklart var de inga idioter, men hela situationen gjorde att det var svårt att tänka bättre om dem.

Eftersom klockan var efter 16 så brydde vi oss inte om att klarera in. Istället tog vi tag i allt det vi drömt om på havet. Dusch och restaurangbesök. Kvällen till ära så unnade vi oss en lite finare restaurang som vi absolut tyckte att vi var värda efter den senaste tidens matbrist. Filé mignon i mängder, hand i hand med ypperligt rödvin, vilket efterföljdes med lastfullt frossande i diverse efterrätter. Ja jäklar! Mat har nog aldrig smakat så gott!! Tårta med café con leche, öl och mer vin, glass och en hel radda med smårätter.

När maten var överstökad och vi satt där belåtna med svullbuk så var det nästkommande behov som kom på agendan. Socialisera, träffa folk, umgås och ha roligt! Efter nästan en månad utan något annan sällskap än varandra kändes det förlösande att få prata och lufta sina tankar med andra människor. Vi drog ut på barrunda, och jo jag erkänner, något oförsiktiga och överambitiösa var vi nog. Efter att ha besökt en bar med livemusik i de gamla kvarteren kring Pelorinho, så fick vi av någon anledning för oss att söka oss bort från turistkvarteren. Ett beslut som absolut inte är rekomenderat i Salvador, inte ens dagtid. Hursomhelst, vi började vandra österut, genom trånga gränder och slitna kvarter. Vi hade inte hunnit långt då vi plötsligt fann oss överfallna.
De dök upp bakom oss. Hur många de var vet vi inte, men antagligen var de runt fyra stycken. Jag (Johan) som gick först, fick ett brottargrepp över axlar och armar, medans en annan kille dyker upp framifrån och slår mig över bakhuvudet med ett batongliknande tillhygge.
Under tiden har Krille fullt upp med två antagonister strax bakom. Hans fasthållare har inte samma tur, då han missat o få med Krilles armar innanför greppet, något som hans kollega fick betala dyrt för i form av en välriktad slagserie alá Brian Nilsen. Tyvärr så rättades missgreppet till ganska omgående och nu blev det Krilles tur att agera slagpåse.
Själv låg jag redan på marken, halvt avsmimmad efter batongslaget i skallen. Jag kom dock på fötter ganska omgående och rusade bort till Krille. Förövarna hade tagit till flykten och sågs nu rusandes springa ner längs gränden. -Krille!! Hur fan gick det?! Krille låg på marken, stönandes i smärtor och en redan begynnande blåklocka synlig i månskenet. -Va fan hände? , sa han. Jag hjälpte honom på fötter och frågade vad de tagit. -Tja, inte mycket o sno. Hade bara ett packe cigg och en tändare... Själv hade jag förlorat plånboken, men då timman var sen så var den som tur var redan tom. Värre med körkort och visakortet då. -Fan också!! Jäkla fega kräk... Tillsammans spydde vi ut vår galla över förövarna och önskade oss en repris i ett lite mer nyktert tillstånd. Rånarna visste verkligen vad de gjorde. Inget hota först och slå sen, här verkar det vanligaste vara att slå och slå och ta. En tanke slog mig, när vi vandrade mot polishuset, kanske hade vi ändå tur? Det är lätt att bli skjuten i Brasilien.

Dagen efter den något misslyckade landgångskvällen vaknade vi upp blåslagna och något tunga i huvudet. Krille hade nog råkat värst ut. En kraftig blåklocka samt förlorad känsel i framtänderna. Själv drogs jag med en rejäl bula i bakhuvudet och uppskrapade armbågar. Vi synade varandras misserabla uppenbarelser och brast ut i ett asgarv. Vad fan hände igår? Hahaha!! Jaja... Alltid hade vi lärt oss något, och då den ekonomiska förlusten var ringa så var det egentligen ingen skada sked.

Det är varmt nu. Salvador kokar och våra kroppar har verkligen inte hunnit med och acklimatisera sig till den klibbiga hettan. Vi jobbar på, så gott det nu går i hettan, men det går sakta. Redan klockan 9 om morgonen är temperaturen uppe kring 30 grader för att runt middagstid hamna kring 36. Det värsta är dock inte hettan utan den bastuhöga luftfuktigheten, som gör luften tung att andas och får svetten att lackas. Kan inte minnas att det var så här jobbigt sist vi var här, så antagligen beror det på det relativt snabba klimatskiftet från Antarktis och Syd Georgien. Hursomhelts så är vi snart klara, och de största skadorna är redan under kontroll. Fronten är plastad efter krocken med bryggan, rorskulten är utbytt, gasreglaget är utbytt och babystaget ordnat. Det som återstår innan fortsatt segling är möjlig är i princip bara att fylla på matförrådet samt bunkra mer diesel. Att vi sen har en del småfix kvar går ju inte att komma från, det har man alltid på en båt. En vis man sa att definitionen på en båt är ett hål i vattnet som man kastar pengar i, något som jag mer och mer börjar instämma i.

Efter en helveteseftermiddag med svettvåndor och klippigt hår stripandes i ansiktet när vi plastade fören fick det vara nog! Vi bestämde oss bägge för att gå till frisören och få bukt med våra eskalerande hårflöde. Det skulle visa sig bli en riktig farsartad tillställning, utan motstycke i något av våra frisörbesöksminne.
Visserligen klippte jag (Johan) mig sist vi besökte Salvador, vilket inte heller det gick särskilt bra, men detta besöket var bara för bra.
Vi bestämde oss för att satsa på, vad vi trodde var, en lite mer trendkänslig frisör vilken huserar på ett av köpcentren här i Salvador. Inte för att vi hört några goda vitsord eller så utan mer för att det såg bra ut. Modernt och lite dyrare än de vanliga ställena, om man nu kan kalla ca 70 kr dyrt.

Sagt och gjort, vi gjorde entré på frisörsalongen och fick efter lite språkförbistring i kassan tilldelat oss varsin frisör. Krille skulle bli klippt av Marcel och jag av Carlos. Redan nu kanske jag (Johan) borde anat ugglor i mossen då Carlos visade sig vara en giktbruten gammal man, långt ifrån den trendkänsliga unga dam jag hade föreställt mig. Krilles klippare, Marcel var något yngre och såg i alla fall ut till o vara uppgiften mogen.
Det visade sig ganska snart att Carlos, min frisör inte bara drogs med svåra språkproblem (utan att vara elak) antagligen också ett och annat fel i huvudet. Jag började med o visa, bildligt talat hur mycket jag ville att han skulle klippa och ungefär hur. Carlos reaktion var lite underlig. Till och med jag som antagligen är lika bra och finkänslig som en Klippo gräsklippare när det kommer till hårklippning fattar att man bör kamma ut håret innan man börjar klippa. Detta verkade inte vara något Carlos lärt sig dock. Han bara drog lite i hårtestarna och började klippa lite på måfå. Eftersom vi är långt hemmifrån och man bör ta seden dit man kommer så beslutade jag mig till en början för att bara spela med och se vart det hela skulle leda. Klipp, klipp, klipp, hårtestarna rök i i ett rasande tempo, och jag började bli lite smått orolig om saxmarodören överhuvudtaget hade någon plan med framfarten över min huvudsvål.

När trimmersaxen dök upp ur en låda kände jag mig dock tvungen att ingripa i planerna, och ännu en gång försökte jag visa hur jag ville ha håret klippt. Kort här, lite längre här osv... Nu verkade Carlos bli förnärmad. Det var precis som om han slutade lyssna och bara fortsatte klippa på sin inslagna väg utan att ta notis om vad jag just sagt och försökt förklara. Efter en stund bad jag honom avbryta, handgripligen då jag i princip fick ta tag i saxen för att få honom att sluta klippa. Då det var en stor salong så provade jag o ropa på hjälp på engelska i hopp om att någon skulle uppfatta min vädjan och rop på hjälp. Mot all förmodan dök det upp en dam som kunde engelska och hon frågade om hon kunde bistå med översättning. Jag blev såklart överlycklig och bad henne översätta.
Så, nu skulle det nog gå bra tänkte jag. Nu har han ju fått förklarat för sig på modersmål hur jag ville ha det. Tyvärr varade trygghetskänslan inte länge. Mot all förmodan fortsatte Carlos på sin tidigare idé om hur min frisyr skulle se ut och efter en stund tröttnade jag. -För helvete karl!! Stopp!! Nu vändes hela frisörsalongens blickar mot mitt och Carlos håll. Krille kunde höras ljudligt fnittrandes två stolar bort, och det dröjde inte länge förrns det stod 5-6 personer runt om mig och undrade vad var jag inte var nöjd med.
Då prekära situationer kräver prekära lösningar så slet jag helt sonika tag i saxen och speglen och började i vredesmod klippa mig själv! Under resten av klippsessionen släppte jag inte saxen, och hade hela tiden en kam och spegel nära till hands för att ingripa när något barkade åt fel håll.

Så hur blev det då? Tja... Inte som jag tänkt mig, men va fan vi är ju inte hemma än på ett tag, så till dess lär jag bli ogift. För Krilles del så liknar han numera (enligt egen utsago) mest en förvuxen skolpojke alá 50-tal. Det är faktiskt bara äppelknyckarbyxorna som saknas. :-)

Salvador har förändrats. Eller det är i alla fall känslan vi får efter ca ett års bortavaro. Man får inte vara ifred och det är mer våld och oroligheter nu känns det som. Frustrationen och fattigdomen känns värre än någonsin. Gatubarnen syns överallt och det skär lika hårt i hjärtat varje gång man ser dem och tänker på hur orättvist livet är. Fattar det fortfarande inte! Vad är det för människor som styr det här landet egentligen? För det är inget snack om att det finns pengar, i alla fall tillräckligt att sörja för barnens väl och ve. Korruption och de vanliga orsakerna ligger väl i vanlig ordning bakom.
Även våldet verkar ha trappats upp. Bara under de tre senaste veckorna så har någon av besökarna i hamnen blivit rånade varje dag! Häromdagen var det skottlossning bara ett femtiotal meter från Wild Rose! En galning ombord på en av turistbåtarna öppnade eld och skjöt fem gånger i luften. Lyckligtvis utan att någon blev träffad, men ändå...
En annan incident vi råkat ut för var när vi var på väg hem från pelorinho häromkvällen. När vi kom ner från hissen dök det upp några gangsters och krävde oss på pengar för att vi skulle åtnjuta deras beskydd. Värsta maffiafasonerna!! Vi ilsknade till och blev förbannade och bad dem dra åt helvete. Aldrig i livet att vi skulle betala några pengar för att gå den korta biten från hissen till hamnen! Såklart började de hota oss och sa underförstått att de inte kunde garantera vår säkerhet om vi inte betalade. Vi beslutade oss för att bara gå, men hålla ett skarpt öga på deras förehavanden. Såklart förföljde de oss hela vägen till hamnen och när vi kom innanför grinden dök vakten upp med dragen revolver och motade Olle i grind. Att vakten hade revolvern pakande rakt i ansiktet på en av gangsterna verkade inte bekomma dem nämnvärt. De stod lugnt kvar, dock utanför och vi gick ombord och lämnade vakten att utföra sitt jobb då vi inte ville stöta oss mer med det lokala gangstergänget.

Så vad händer nu? Faktum är att vi inte har bestämt oss riktigt än. Kanske vi tar ett eller två stopp till i Brasilien, men det lutar faktiskt mot att vi kommer ge oss ut på en non-stop segling hela vägen upp till Azorerna. Det ligger fortfarande många sjömil mellan oss och kära Malmö och vi har ju lovat var hemma till i sommar. Närmare bestämt den 30 juni klockan 12.00, vid Lagunans Marina i Malmö!! Så nu har vi sagt det. Det kommer bli en match att hålla tidsschemat och mycket kan hända.
Om allt går som det skall så lämnar vi Salvador nu den 22:e och hoppas att sydostan fortfarande står sig därute och gör vår segling norröver behaglig.

Johan o Krillen