Lördag den 3 Mars 2007

Efter 22 dygn...

Det har nu gått 22 dygn sen vi lämnade Grytviken på SydGeorgien. Etappen hittills har varit minst sagt händelsrik, störstadels på grund av det hela tiden skiftande klimatet som i alla fall till en början förändrades från dag till dag.

I skrivande stund befinner vi oss ca 200 sjömil utanför Brasiliens kust, och har ganska exakt 400 kvar innan vi är framme i Salvador. Just nu, i över 30 gradig värme, så känns det ganska främmande att vi under samma etapp färdats mellan isberg i snöglopp och kuling. Ganska ordentliga ytterligheter, då vi nu upplever tropiskt varma vatten med ljumma vindar.
Egentligen är det först nu det börjar gå upp för en att vi verkligen varit i Antarktiska farvatten med Wild Rose. Varje dag när man sitter framför sjökortet och plottar dagens position och ser den långa raden med kryss från Antarktis och vidare norrut, tränger en outgrundlig känsla sig på. Vi klarade det! Alla de frågor vi hade innan vi stod inför Kap Horn, Drake sundet, Antarktis, SydGeorgien och inte minst södra oceanen har nu fått sina svar. För visst hade vi våra onda aningar om hurvida Wild Rose, och såklart vi själva, skulle klara av elementens harm bland is och annan sattyg. Mardrömsscenarierna man förfasat sig över tidigare fick vi mycket väl uppleva, men som så ofta så upplevdes de inte som i tanken i stundens hetta. Det är först i efterhand, när man begrundar händelsen, som det ibland går upp för en hur illa det skulle kunnat gått. Vilken tur måste vi för exempel inte haft under de många nätterna bland isberg och drivis mellan Elefantön och SydGeorgien? Med facit i hand är det ibland lätt att fördöma sitt egna handlande i vissa situationer, men jag tror ändå inte vi skulle gjort mycket annorlunda om möjlighet beretts.

Lärdomarna är många och en av de största är nog att det mesta är möjligt, bara man har viljan och "lite-jävlar-annama". Det viktigaste av allt är nog att inte lyssna allt för mycket på alla goda råd som ges, utan i första hand se till vad det är man själv vill uträtta. Om vi hade lyssnat på alla "domedagsprofetior" som mången förstå-sig-påare förlänat oss så skulle vi antagligen aldrig kommit iväg. Framför allt inte mitt i vintern och med största sannolikhet inte valt rutten söderöver, mot Kap Horn och Antarktis. Roligare då med de som sporrat och stöttat oss, istället för att komma med pekpinnar om vad som är rätt och fel sätt. Faktum är att det hela tiden är de lite svårare och mer udda valen av rutt som belönat oss rikligast med upplevelser och minnen.

Nu är vi snart tillbaka i Salvador, platsen där vi för nästan ett år sen först fick sått fröet om att vi kanske skulle försöka oss på antarktis. Det känns verkligen fantastiskt! Cirklen är sluten.

Seglingen den sista tiden har som vanligt varit av ganska blandad karaktär. Det är först de senaste dagarna som vi fått uppleva lite mer konstanta vindar, från rätt håll då vill säga. Det verkar som vi redan är inne i "the tradewinds" från sydost, som även i år verkar ligga längre söderut än väntat. Vi får hoppas att det även gäller den vidare seglingen norrut ,mellan Salvador och Natal, där vi förra året kämpade oss fram i kamp med både motvind och feberfrossa. Det vi hade mot oss då kanske vi förhoppningsvis får med oss nu.

Det ska bli jäkligt skönt att få komma i hamn. Inte minst pga av alla problem som börjar hopa sig ombord. Dieseln är i princip slut och en hel uppsjö med prylar har lämnat in och helt enkelt slutat fungera. Växelreglage, pumpen till watermakern samt babystaget till masten (vilket brast häromnatten) är bara några exempel på falerande prylar den sista tiden. Listan på vad som måste fixas är diger, och det är verkligen i elfte timmen vi kommer nå fram till Salvador.

Det klart största skälet till att Salvador kommer te sig som himmelriket är bristen på gasol, vilket vi nu lidit i snart en hel vecka. Inget mer bakande, inget mer kaffe eller te och värst av allt inget varmt kvällsmål. Till råga på allt så fann vi de mesta matvarorna i princip obrukbara nu. Basvaror som spaghetti, mjöl och ris är ingen vidare smaksensation olagat, och i ett slag blev vårt redan sinande matförråd decimerat ytterligare.
En vanlig dagsranson kan se ut som följer. Frukost: Fullkornsmjöl med krossade överlevnadskex dränkt i pulvermjölk och sylt. Lunch: En näve okokt spaghetti att knapra på, nersköljt med en mugg pulvermjölk. Middag: Kall tomatkross med irörda sojabönor. Gourmet-aktigt så det förslår, och detta har vi nu som sagt levt av i snart en hel vecka och kommer så göra ytterliggare några dygn. Ja vad säger man? Först inget snus o nu detta!! :-( Denna etapp bjuder verkligen på prövningar från alla håll!

I nuläget ser det ut som vi kommer nå fram till Salvador nånstans kring den 6:e eller 7:e, och kommer då ha tillbringat nära en månad på havet. Detta har varit den längsta och mest prövofyllda etappen sen vi lämnade Sverige.
Det värsta med att befinna sig på havet så länge är inte själva tiden som sådan, utan oftast bristen på stimulans. Alla böcker är lästa, alla samtalsämne är dryftade och nu ingen mat värd namnet. Fast ändå så märker man vilken fantastisk förmåga man som människa har att finna sig i tillvaron. Även i de mest jobbiga situationer orkar man tillslut inte vara nedstämd längre, utan finner tillslut alltid något att glädjas åt. För oss är det tex väldigt svårt o fatta hur valfångare förr i tiden kunde ge sig ut på årslånga seglatser utan land i sikte, och detta med en kost/logi knappt människotjänlig. Hur stod de ut? År efter år, samma jäkla mögliga skeppsskorpor och, med lite tur, saltat kött. Svaret ligger väl i att man är barn av sin tid helt enkelt. Ändå är det svårt att greppa hur de orkade, speciellt nu när man själv sitter här på havet och gnäller över lite kall mat. :-)

Johan o Krillen