Torsdag den 22 Februari 2007

Halvvägs till värmen!

Sakta men säkert tar vi oss norröver. För varje dag som går så minskar latituden, och det börjar verkligen kännas att vi håller rätt kurs. Värmen är tillbaka, och även om det ännu inte är några badtemperaturer i vattnet så håller luften sig kring 20-25 grader. Jäkligt lagom med andra ord! Varken för varmt eller för kallt. Det är verkligen en märklig upplevelse, detta att segla tvärs latituden. Klimat och djurliv förändras från dag till dag. Bara för några dagar sen hade vi overaller på oss när vi var ute, nu är det shorts och linne som gäller! Måste villigt erkänna att det känns bättre med den ordningsföljden, än tvärt om.

I stort så har seglingen den sista veckan varit relativt händelselös. Tyvärr mest motvind, vilket har resulterat i lite långsammare framfart än vi från början hoppats på. Strategin, eller den strategi vi höll fast vid tills vi passerat latitud syd 40, var att hela tiden gå på det benet som tog oss snabbast norröver. För det mesta betydde detta att vi blev liggande för styrbords halsar och pressades längre och längre ut i atlanten. Som mest låg vi med runt 1500 nm till närmsta land , vilket kändes minst sagt avlägset och ensamt. Farvattnen syd om latitud 40 är långtifrån välbesökta i Atlanten, och vi har faktiskt inte siktat en enda båt sen vi lämnade SydGeorgien.

Strax efter att vi passerat ut ur "the roaring forties" så fick vi kuling igen. Det var nästan som om någon hört våra glädjerop när vi passerade norr om syd 40, och nu ville straffa oss! Det värsta var kanske inte kulingen i sig utan mer vindriktningen. Det är verkligen ljusårs skillnad mellan att kryssa och länsa i 17 m/s!! Det blev några jobbiga och blöta timmar ombord, kraftigt nerpressade under bottenrevade segel. Men efter kulingarna och stormarna längre söderut så var detta ingenting och just nu krävs det ganska mycket mer för att "knäcka" oss. Det är ingen tvekan om att tiden och seglingen nere kring Kap Horn och Antarktis har höjt ribban ganska rejält. Att vi nu också vet med oss att seriedraggen verkligen fungerar, gör att oron inför dåligt väder dämpats en hel del. Tilltron till Wild Rose ligger verkligen på topp! Ser vi bara till att upprätthålla underhållet på henne så kommer hon garanterat föra oss genom mången kulen natt till...

Efter kulingen så verkade vår tur med vinden vända. Det blev ostlig vind och därmed halvvind, och i skrivande stund (den 22:e) har vinden vridigt hela vägen runt och vi har plattläns. Känns jäkligt lyxigt! 6 knop rakt mot målet och detta utan att behöva leva på "väggarna" som varit fallet den senaste tiden.

En väldigt stor utmaning, har varit att ge sig i kasst med en så lång etapp som denna utan någon tobak ombord. Många gånger har man dagdrömt om att hitta en kvarglömd dosa snus någonstans ombord.
Även om det stundvis varit väldigt jobbigt utan snus så har det gått bättre än någon av oss vågat hoppas på. Humörsvängningar och liknande har vi varit förskonade ifrån. Istället har vi fallit till föga inför frosseriet, något annat var knappast väntat egentligen. Istället för nikotin så är det nu sockret som slagit klorna i våra karaktärslösa själar. :-)En hel kartong med mars-chocklad, 38 stycken, försvann ner i våra abstinensstinna magar redan under de första dagarna efter avseglingen från Syd Georgien. Efter det ganska monstruösa tilltaget har det bara fortsatt... Häromdagen, en dubbel sats kanelsnäckor! 48 stycken, frossades upp på under fem timmar! Det värsta är nog om nätterna. En hel uppsjö med exempel i ogudaktigt socker och fettsvineri har utspelats under ensamma nattpass. Allt från att röra ihop en muffinsdeg, och inte ens kunna bärga sig till att grädda den innan konsumtion, till att vispa upp grädde och blanda ut med inlagd frukt.
I skrivande stund har vi dock fått hejd på de mest allvarliga frosserianfallen. Kakbakning har helt enkelt förbjudits ombord och vi försöker sakta men säkert nu även ta oss ur det eskalerande sockerberoendet. En bra sak (i alla fall för vår hälsa) är att våra förråd nu börjar tryta. Ägg och socker är i princip slut, och därmed också de allra syndigaste ihopkoken, som tex kladdkakor.
Istället har vi nu gått över till te och kaffemissbruk. Det är ju själve fan vad svårt det skall vara att leva ett lastfritt liv då!! Som tur är så kommer även dessa varor snart också vara på upphällningen. Kampen går vidare, och allt för att man var en dum idiot som ung. Ja herregud, finns det ett liv efter snuset? :-)

Ett annat fall av glupskhet fick sitt utspel i Wild Rose´s kölvattnet under gårdagen. Vi hade i vanlig ordning lite tvätt på släp när det dök upp en svart skugga akteröver. Krille, som hade vakten, blev såklart nyfiken och synade vattnet bakom oss lite nogrannare. Skuggan kom närmare och plötsligt klövs vattenytan av en stor ryggfena! Det stod med ens klart vad det var för besökare, en haj! Dessutom en helt enorm sådan! Knappt hade Krille hunnit registrera detta innan hajen gjorde ett våldsamt utfall mot en av hans skitiga kallingar. -Johan! Snabbt! Kom upp! En hajjävel käkade precis upp mina rosa-pantern kallingar!! ,ylade Krille från sittbrunnen.
Jag rusade upp, och kom lagom till hajens nästa attack. Sakta, smygande återkom den akterifrån. För en stund stannade den upp, antagligen lite störd över våra uppjagade röster ovanför, hängade ut över aktern, då den återigen våldsamt kastade sig över vår stackars smutstvätt. Denna gången rök det två diskhanddukar och Krilles sista par kalsonger bets av på mitten! Vi funderade om vi hade något lämpligt ombord att mata den med, för att locka tillbaks den. Skitiga kallingar kan ju ingen leva av!
Jag föreslog att Krille skulle snitta sig lite i armen och vifta lite i vattnet. -Kom igen nu! Var inte så mesig, jag lovar att säga till i tid.... Hahaha!! Krille bara glodde. -Ok då, men bara om du tar på dig livselen och hoppar i efter båten!, blev svaret.
Bara tanken på att ha någon kroppsdel i vattnet samtidigt som vår fyra meters best simmade i kölvattnet var skrämmande nog. Istället för självstympning så hämtade vi upp en burk tysk böckling i tron att detta, det måste han bara gilla! Men icke, det tyska köket hade precis samma effekt på hajen som det har på mig. Vild flykt! Vi såg den inte mer, och vi spenderade de nästkommande timmarna till att försöka identifiera vad det var för art i diverse böcker. Tyvärr inte helt enkelt visade det sig då det finns en hel uppsjö med hajarter som passade in på dennes signalement.

I skrivande stund seglar vi ungefär parallellt med Montevideo i Uruguay. Till Salvador är det fortfarande ganska långt, ca 1300 sjömil. Med andra ord så har vi seglat kring halva sträckan, men vi har garanterat kommit över krönet. Och detta för ganska länge sedan...

Johan o Krillen