Tisdag den 13 Februari 2007

Ur askan i elden...

Under tidig morgon den 6:e lämnade vi Grytviken för segling mot Stromness Bay för att besöka de intakta valstationerna där. Särskilt mycket segling blev dock inte då det var vindstilla och havet låg spegelblankt under en strålande sol. Tjejerna från museet (Serita och Miriam) var med ombord och trots att havet nog var så lugnt som möjligt på denna latitud så fick de bägge kämpa mot sjösjukan under hela etappen.
Efter ca 3 timmars gång för motor kom vi fram till Stromness bay och satte kurs mot Husviks valstation, vilken huserar längst in i bukten. Rop och bröl från tusentals pälssälar och sjöelefanter skallade mellan bergen som omger den gamla valstationen. Overklighetskänslan var total! Här hade djuren och naturen återkrävt sina av människan tidigare ockuperade område till fullo.

Tydligen så hade vi "missförståt" det hela med att vi skulle få någon slags "special treatment" från myndigheterna här på SydGeorgien. Att vi hade personal med från museet hjälpte knappast när det kom till att kringgå besöksförbudet vid valstationerna som vi tidigare trott. Kvällen innan vi gav oss av så fick vi besök av Emma, som är öns väldigt strikta tull och myndighets "official". Hon varnade oss för att besöka någon av de förbjudna zonerna och ville verkligen göra klart att det var ett allvarligt övertramp om vi närmade oss stationerna samt utnyttjade någon av deras bryggor. Jag (som i min villfarelse trott att de inte tog särskilt hårt på regelverket) la mig till med det mest övertygande uttrycket och förklarade att vi givetvis inte skulle försöka oss på något sådant.
-Vi ska bara till Stromnessbukten och ankra utanför den stängda zonen. Varpå vi ska ut och vandra en bit inåt landet! ,sa jag och hoppades att hon skulle svälja min ganska uppenbara lögn.
Vår plan att besöka samtliga stationer och att grundligt utforska dessa skulle ingen få ändra på! Att skälet till att besök är förbjudet dessutom grundas på att det kan vara farligt, stärkte bara vår entusiasm inför det stundande äventyret. :-)

Väl framme vid Husvik så kunde vi glatt överraskade se att bryggan inte var i alltför nedgånget skick. Visst var den sliten och helt belamrad med gamla rostiga rör och andra rester valfångarna lämnat efter sig, men vi stötte inte på några större hinder och kunde tryggt förtöja Wild Rose längs med.
Innan vi lastade av mat och all annan utrustning, som tjejerna tagit med från basen, så beslutade vi oss för att gå på upptäcksfärd i det övergivna samhället. Beväpnade med diverse tillhygge tog vi oss in till strandlinjen under misstänksamma blickar från pingvinerna och andra fåglar som mutat in bryggan till sitt hem.
Attackerna från pälssälarna satte igång genast! Så fort vi kommit in till stranden fick vi alla fullt upp att hålla dem på avstånd. Ganska nervöst när en 150 kg hanne rusar mot en i blint raseri med tänderna blottade! Efter ett tag började man dock vänja sig och lärde sig att det bästa motmedlet var att svara med samma mynt. Ett högljutt vikingavrål med tänderna väl synliga fick de flesta att retirera, och om inte det hjälpte så fick man hålla dem borta med hjälp av en åra eller liknande. Att visa sig rädd och retirera var något man snabbt lärde sig inte göra, eftersom de då genast såg sig som överlägsna och satte efter en!
Vi vandrade omkring mellan husen, tog oss in i de olika byggnaderna och var alla förundrade över hur allt verkade blivit lämnat ganska plötsligt. Allt var verkligen intakt, och det var lätt att måla upp en bild framför sig om hur en vanlig arbetsdag måste tett sig. Gigantiska späckkokare, bensågar och verkstäder för att serva hela den enorma anläggningen. Nu var allt istället bebott av djuren och de verkade faktiskt riktigt njuta av alla de skyddade krypin som husen kan erbjuda.

Lite längre in bland byggnaderna så dök det plötsligt upp en hel flock med renar! Gömda inne i ett halvrivet boningshus kunde vi se dem lugnt beta kring de gamla rostiga industrilämningarna som om det vore det mest naturliga i världen. En stund senare fick de upp vittringen på oss och rusade hals över huvud ut mot slättmarken bakom byggnaderna.
Jag o Krille tog oss in i en maskinhall och var i full färd med att undersöka en gammal rostig maskin när en 800 kilos sjöelefant plötsligt började föra liv strax bakom oss. Gömd bakom en maskin hade den vaknat upp av våra förehavanden och började hasa sig fram ur skuggorna. Jag behöver kanske inte säga att vi bägge blev ganska skrämda innan vi kunde lokalisera vad det var som dök upp ur mörkret bakom oss... :-) Scener som denna upprepade sig hela dagen. Man kunde vara inne i ett gammalt kök och öppna upp ett skåp bara för att få en morrande pälssälsunge rakt i synen!

Under tiden jag o Krille ängnade oss åt djupare upptäcksfärder inne i de fallfärdiga husen så hade tjejerna retirerat till forskingsstationen som vi skulle bo i under de närmsta nätterna. Tidigare, under valperioden, så hade byggnaden fungerat som hem för stationschefen och dennes familj. Under de senaste två, tre decenierna så har huset mest fungerat som övernattningsplats för diverse forskningsteam osv.

Lagom till jag och Krille var tillbaka efter vår upptäcktsfärd så började det regna. Först lite lagom, men det dröjde inte länge innan det vräkte ner. Även vinden ökade gradvis och det såg ut att bli en rejäl storm.
Under tiden vi varit borta hade Miriam och Serita lagat till en mustig soppa och fått fyr i den öppna spisen i stugan. Kändes underbart att sitta framför brasan med alla de vilda ljuden strax utanför i mörkret. Vinden rev och slet i den stackars stugan och det regnade så hårt nu att fönsterramarna inte mäktade hålla tätt längre! Det blev den perfekta "sitta-framför-brasan-kvällen"! Precis alla element fanns med i bilden. Högljuda vilddjur strax utanför husknuten, en storm med ihållande regn och alltihopa dessutom på en verkligt öde och avlägsen plats!

Under morgonen hade vinden avtagit något, men det regnade fortfarande kraftigt. Hela Husvik var översvämmat och av de tidigare ängderna kring stugan återstod nu bara en lerig åker. Pälssälarana verkade gilla det hursomhelst! Likt lekfulla hundvalpar rusade de omkring! Dök, slogs eller bara rullade kring i någon av alla lerpölarna som skapats under natten.
Någon gång under natten hade stormen lyckats slita upp ytterdörren och berett väg för två pälssälar att söka skydd inne i farstun. Lite annorlunda att behöva mota bort argsinta djur innan man kunde få tag i sina stövlar och jacka! :-)

I princip stannade vi i stugan under hela dagen den 7:e pga av det kraftiga regnet. Läste böcker och kokade kaffe som spetsades med finaste cognac som någon glömt kvar i stugan. Jaja jag vet... Cognac i Kaffe! Värmde gott hursomhelst, och dessutom alldeles gratis. ;-)

Morgonen den 8:e hade regnet upphört. Vinden låg dock på relativt hårt från väst. Först var vi lite avigt inställda till den planerade seglingen till Leith Harbour ca 5 sjömil bort pga av det hårda vädret. Mest för att vi inte riktigt visste hur området såg ut däromkring, men efter lite dividerande så beslutade vi att vi skulle ta chansen.
Seglingen gick snabbt och problemfritt och det var först när vi var framme som det började bli lite jobbigt. Bryggorna i Leith var inte särskilt lämpade för småbåtar att lägga till vid, och vinden hade ökat till nära stormstyrka i byarna. Att ankra var inte att tänka på eftersom bottnen garanterat var fylld med diverse skrot som ankaret lätt skulle fastna i. Det blev några riktigt nervösa minuter då vi skulle lägga till, och även om det i slutändan gick bra så hade det kunnat sluta riktigt illa. Som jag nämt i tidigare resebrev så är Wild Rose i behov av en gelcoat renovering, och efter besöket i Leith Harbour så får man nog säga att det är ganska skriande... :-) Jaja... Båten är till för att användas inte putsas på! :-)

Leith var ännu större och på något sätt än mer intakt än Husvik stationen. Det här kändes verkligen som en riktig spökstad! Öde gator och hus, allt nu besatt av allt från renar till pingviner och pälssälar!
Ganska omgående fick vi reda på vilken pälssälshanne som var herre på täppan närmst bryggan! Jag (Johan) skulle gå in i ett hus som såg intressant ut då han dök upp i dörröppningen med ett djupt gutturalt morrande som sa; -Hit men inte en tum längre! Bara vilddjurets storlek fick oss att genast backa! Det här var en herre som garanterat inte skulle ge upp utan kamp, och med våra åror och pinar utsträckta retirerade vi sakta med blicken slagen i marken.

En stund senare, när jag o Krille undersökte ett föredetta boningshus, så var vi nära att starta ett sjöelefantsupplopp! Ett 15-tal sjöelefanter hade tagit över det forna vardagsrummet, och då det bara fanns en flyktväg för dem så kände de sig antagligen lite trängda när vi dök upp utanför fönstret. Hela huset började skaka när fet-klumparna började råma och rulla omkring därinne, och jag tror garanterat de hade rivit ner hela kåken om vi inte hade gått därifrån, vilket vi gjorde omgående.
Också här fanns det renar i mängder, och tyvärr så sökte de sig även här in till de övergivna byggnaderna. Under vår upptäcktsfärd genom området råkade vi på ganska många renskelett med hornen insnärjda i kablar eller annat bråte, vilket vittnade om vilken farlig plats det var för dem. Hemsk död, att snärja in hornen och dö svältdöden efter kanske dagar i frustrerad kamp att komma fri...

Påväg tillbaka till Wild Rose så råkade vi ut för en extra aggresiv pälssäl. Jag (Johan) gjorde som vanligt, skrek och härjade för att hålla honom borta, men det hjälpte inte direkt. Som sista utväg sträkte jag ut åran för att hålla honom borta, varpå han ursinnig tog tag i paddeländan med käften! Verkligen stöddiga djur, inte den minsta inbyggd rädsla för människan vilket ju oftast är fallet med vilda djur. Imponerande är det, och det är inget snack om vem som äger revirrättigheterna vid de gamla stationerna!

Väl tillbaka på Wild Rose igen, (lyckligtvis alla utan bitmärken) så lossade vi förtöjningarna och avseglade mot Grytviken. Vinden låg på styv kuling, och när vi kom ut ur Stromness buktens skyddade vatten gick sjön grov. Serita och Miriam hade det verkligen inte lätt! Ingen av dem har någon sjövana och detta var första gången på en segelbåt! Jäkla plats att debutera som seglare. Det dröjde inte många minuter innan Serita mådde riktigt dåligt och blev tvungen att inta kojläge med tillhörande spyspann bredvid. Miriam klarade sig lite bättre dock ganska blek till färgen...:-)
Seglingen gick snabbt tillbaka även om den bitvis var ganska jobbig. Det hade börjat snöa när vi under sen eftermiddag kom tillbaka till Grytviken och åter kunde lägga till under mer trygga förhållanden. Baspersonalen erbjöd oss att låna både dusch och bastu, något som kändes underbart efter den blöta och kalla etappen.

Redan samma kväll (den 8:e) som vi kom tillbaka till Grytviken så beslutade vi oss för avsegling dagen därpå. Väderprognosen såg väl sisådär ut, men här nere är det inte mycket att be för. Någon längre respit mellan lågtrycken ges heltenkelt inte och en storm kändes mer eller mindre oundviklig. Och gissa om vi fick.... :-(

Klockan 13 den 9:e lossade vi förtöjningarna vid valstationen i Grytviken för segling direkt mot Salvador i Brasilien. En etapp på ca 2700 Nm, lite beroende på hur väl vindarna bär en.
Det blåste fortfarande hårt när vi passerade King Edvard Point basen. Utanför stod personalen och vinkade av oss och önskade oss en tursam segling över radion. Det kändes lite i magtrakten kan jag lova, speciellt då vi minuten efter att förtöjningarna var lossade kom på att det var fredag!! :-) Olycksdevisen, "lämna aldrig hamn på en fredag" ringde i öronen när vi hissade storen bottenrevad och började halvinda norrut under järngråa skyar.

Helvetet infann sig redan under kvällen, bara några timmar ut från SydGeorgien. Vinden som redan hade varit hård när vi avseglade ökade sakta men säkert, och klockan 20 kunde vi läsa av 17 m/s på vindmätaren. Villfarelsen att vi nu skulle slippa isberg visade sig vara helt felaktig! De fanns överallt, och att under bottenrevade segel halvinda mellan dem kändes minst sagt olustigt i det alltmer skymmande solljuset.

När natten var ett faktum så började vi med entimmes pass i sittbrunnen. Lyckligtvis så hade det spruckit upp något och det svaga stjärnljuset avslöjade isbergen på relativt säkert avstånd.
Det var kallt och framförallt blött! Wild Rose skopade tonnvis med vatten över däck och det var en verklig pina att stå vid rorskulten.
Allt gick bra ända till mitt (Johans) andra pass då jag siktade lite isberg strax om babord några sjömil bort. Jag tänkte att det var lugnt och att vi nog skulle kunna passera dem på säkert avstånd med rådande kurs. Men det var nått som inte stämde. Emellanåt tyckte jag mig se nått som blinkade till även rakt föröver, och en viss oro inför om synen spelade en ett spratt infann sig. Jag fortsatte hålla kursen någon kvart eller så när det plötsligt var som horisonten närmade sig, vansinnigt fort! Helvete!! Is! Hela horisonten var ett enda isberg, giganstiskt till sina propotioner! Snabbt la jag om kursen och kallade upp Krille från salongen. Tyvärr så klantade jag mig lite i paniken och glömde helt enkelt bort att hämta hem på storskotet, några sekunder senare så var slänggippen ett faktum. Kicktaljan gick av på mitten med en smäll men som tur var hade ingen av oss blivit träffad av bommen. I den vinden hade en träff mot huvudet varit direkt dödlig!
Förseglet rullades in och vi började plattlänsa längs med isberget. Det var en förlamande känsla att ha en sån gigantisk bit is så nära! Säkert över hundra meter högt och några kilometer långt! I det begynnande månskenet kunde vi se vågorna krossas mot väggen av is bara ett hundratal meter från oss. Som en extra säkerhetsåtgärd startades motorn, och vi lät den stå och gå på tomgång. I den grova sjön var det verkligen svårt o se om det var några growlers (stora isbitar) i vattnet och en av oss var därför tvungen att stå på fördäck som utkik.
Det var en labyrint med is! Efter att vi passerat det stora så fann vi oss seglandes mitt i ett stort isbergsbälte! Kraftiga snöbyar började dra fram, och det gällde att memorera isbergens position innan nästa snöby decimerade sikten till nära noll. Jag överdriver inte om jag beskriver situationen som ett formidabelt helvete! När skulle det ta slut? Vi var mitt inne i ett isbergsbälte med styv kuling nattetid och nu dessutom snö!! Jippeeey!!
Hela natten fick vi lotsa oss igenom isen under bottenrevade segel och med motorn på tomgång. Vi frös och var intill döden trötta men det fanns inget vi kunde göra åt det, det var bara att fortsätta.
Vi skiftades om att ta pass på fördäck som isspanare, och de timmarna kommer jag nog aldrig glömma. För varje våg blev man bara blötare. Inte sällan stod man i vatten upp till knäna när Wild Rose sänkte sig lite extra i en vågdal. Det värsta var att man inte visste när det skulle ta slut, kanske vi får hålla på så här i ett dygn till. Kommer vi att orka?
Många growlers såg vi inte ens, de bara dök upp jämnsides med båten helt plötsligt och man kan lugnt säga att vi hade en äkta skånsk bonnatur som inte fick båten gjord till vrak den natten! För det gick över! Efter ca 6 timmars isnavigation började det tunnas ut och även månen hjälpte nu till då det började klarna upp. Kändes underbart att få komma ner i värmen igen, laga till lite varm mat och få lite sömn efter de minst sagt påfrestande timmarna.

Tyvärr fortsatte kulingen även nästa dag och med jämna mellanrum ökade vinden till nära storm i frekventa snöbyar som plågade oss i stort sett hela dygnet. Isbergen verkade vara borta, men efter den något chockartade upplevelsen från natten före så vågade vi inte släppa på intensiteten i vår utkik. Ingen orkade laga någon riktig mat och i stort så möttes vi bara i luckan under passbytena innan man slängde sig på salongsoffan redo att dö för en natts konstant sömn.

Under morgonen den 11:e var sjön enormt grov. Våghöjden är alltid svår att uppskatta från en liten båt, men jag vågar mig ändå på en gissning att de i genomsnitt låg kring 10 meter, ibland mer. I genomsnitt fick vi en våg in i sittbrunnen två gånger i timmen nu och det var under en av dessa vågattacker som en mindre katastrof blev ett faktum. Vi hade halvind till slör för tillfället då det tornade upp sig en exeptionellt stor våg strax om babord. Som tur var var både Krille och jag nere i salongen med luckan stängd när vågen träffade oss. Stackars Wild Rose hade inte en chans att stå emot utan kastades handlöst ner i vågdalen. Vågen hade vridit om kursen med över 90 grader mot styrbord och slänggippen kom som ett brev på posten. Det forsade in vatten i båten från den överfyllda sittbrunnen. Krille började ösa medans jag sprang ut för att få Wild Rose på rätt kurs igen.
En dejavu liknande känsla av otröstlighet spred sig när jag tittade upp i riggen. Storseglet hängde i trasor i den härjande kulingen! Kluvet rakt av, från för till akterlik!
Snabbt försökte jag få ner seglet för att rädda det som kunde räddas. När seglet väl var nere och vi fått undan det mesta av vattnet bredde en känsla av hopplöshet ut sig ombord. Väderutsikterna var absolut inte goda, och det var lovat storm under natten mot den 12:e. Nu satt vi här i "the furious fifties" med skörad stor och över 2300 sjömil kvar till hamn! Modfällda föll vi av några grader och lätt Wild Rose fortsätta för bara förseglet... -Nu skulle man haft lite snus, sa jag till Krille. Krille bara nickade och sa -Och en rejäl jävla öl! Fan Fan Fan!!!

Även om vi var väldigt less på alltihop så insåg vi snart att vi måste kämpa vidare. Vi hade en storm i hasorna och den skulle knappast låta sig gå obemärkt förbi. Genom en gemensam viljeansträngning tog vi tag i göromålen inför stormen, och gjorde oss klara för drabbning. Allt stuvades undan, alla luckor skalkades och vi såg över allt på däck en extra gång. Kanske vi skulle kunna segla med stormen, men då vi var så trötta så lutade vi mer åt en passiv taktik. Planen var att vänta och se och efter ett första tecken på att situationen blev ohållbar eller alltför jobbig så skulle vi sjösätta seriedraggen. Då vi aldrig provat draggen så visste vi inte heller hur Wild Rose skulle reagera på att ha en 120 meters dragg efter sig i sjöar på över tio meter. Nån gång måste vara den första resonerade vi och kände oss ändå ganska trygga i att draggen skulle klara sin uppgift.

Stegvis ökade vinden och när klockan var lite över 22 hade vi över 18 m/s, i byarna ännu mer. Efter att blivit halvt nerslagna så hade vi beslutat att det var dax för taktikändring. Vågorna började bli alltför höga och många av dem bröt. -Vi skiter i det här nu Krille! Vi kastar i draggen och härdar ut nere i salongen! , skrek jag till Krille över den rytande vinden. Sagt o gjort så sjösattes draggen och efter att gått över alla surrningar ännu en gång så drog vi oss tillbaka under däck stängde in oss från larmet utanför.
Ikrupna våra sovsäckar låg vi på salongssofforna och väntade. Skulle hon härda ut? Frågorna surrade i huvudet, och vi gick igenom lite olika scenario som kanske skulla uppkomma.

Några timmar senare var det i full gång! Stormen var över oss, och efter en check på väderrapporten så skulle centrum av den dra rakt över oss runt klockan 3 på natten med byar på 30 m/s. Wild Rose vakade förvånandsvärt bra och red för det mesta över vågbergen med draget från draggen som mothåll.
När klockan började närma sig tre och stormens utlovade epicentrum skulle dra över oss, så började vågorna bryta mer än tidigare. Likt godståg rullade brottsjöar emellanåt in över aktern och begravde hela Wild Rose med vatten. Varje gång det hände så forsade det in vatten i motorutrymmet genom de otäta tofterna i sittbrunnen. Vi förbannade oss själva för att vi inte tänkt på det tidigare och fått tätat dem ordentligt. Nu var det dock försent, och att vistas ute i sittbrunnen i ett försök att fixa det, hade bara varit att be om att förolyckas. Istället fick länspumpen gå varm hela natten, och vi körde pass då man var beredd att pumpa läns. Rörde oss inte nämnvärt i ryggen då vi bägge tyckte det var ett litet pris att betala.

Runt klockan 10 på morgonen den 12:e hade vinden återgått till kuling. Sjön låg fortfarande grov, men vi ville ändå göra ett försök att segla vidare. Värmen hägrar just nu kan jag berätta! :-)
Det blev en kamp att bärga draggen i med de höga vågorna rullande in akterifrån. Ibland kunde man nästan ha hämtat hem så pass att man kunde få en lina kring genuavinchen när allt slets ur händerna på en med en vansinnig kraft. Efter några försök så kändes det hopplöst, och inte minst farligt! Skulle man fastna i linan med en arm eller några fingrar så skulle den ofrivilliga amputationen vara en realitet.
Vi beslutade att försöka få in en lina i det första draggfästet och på så sätt vincha bort huvudlinan till vinchen. För att göra detta var vi tvungna att för en stund frikoppla rorskulten för att göra plats för oss bägge i aktern. Det skulle vi inte gjort!! Minuten efter drog en riktig herkulesvåg rakt över oss bägge och slängde över rodret i maxutslag! Rorskulten bröts av som en tandpetare när den träffade akterräcket!
-Toppen! Faaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaansjävlahelvetesskit!!! Svordomarna haglade och vårt raseri visste inga gränser. Det här var bara droppen. Vad fan tar vi oss till nu? I ett försök till galghumor eller vad det nu var så började vi bägge asgarva efter en stund. -Det här händer ju bara inte!, sa jag till Krille som med galen blick skrattade och höll med.

Efter att skrattat och svurit över vår belägenhet en stund så beslutade vi att nu fick det fan vara nog! Om vi så skulle jobba dygnet runt, så skulle vi fixa alla skador ombord inom ett dygn!
Med gemensam mankraft boostat av ett svenskt "nä nu jävlar anamma!!" så slet vi in draggen till vinchen och började vincha som galningar. Våra krafter visste plötsligt inga gränser och vårt tillfälliga hat och revanchlusta på havet fick oss att vråla när vi slet i med linorna.
Vi fick fixerat rodret med lite spectralina, varpå vi rullade ut en bit på rullen, just lagom till styrfart.
Medans Krille satte igång med att tillverka en ny rorskult med virke från en av dingens åror så satte jag (Johan) igång med storseglet. Någonstans hade vi hittat en glöd som drev bort alla hopplösa tankar och drev på oss i arbetet.
Hela dagen och hela natten jobbade vi vidare. Krille blev klar med rorskulten först, varpå han hjälpte till med seglet. Det tog oss över 20 timmars konstant sömnad att få revan lagad, och idag den 13:e kunde vi med värkande nävar äntligen hissa full segelgarderob igen!

Till havs!! Till Havs!!

Johan o Krillen