Torsdag den 1 Februari 2007

Med katastrofen i faggorna!

Efter att noga övervägt väderprognosen den 22:e så beslutade vi oss för avsegling mot Syd Georgien skulle ske redan samma dag. Det tog ett tag att få allt klart och nedstuvat då vi hade hela 4 ankare och två landlinor ute. Först vid 11.30 tiden kom vi iväg.

Det var verkligen en vacker dag! Solen sken och påväg ut ur Admirality bay passade vi plikttroget på med vår lämna-hamn-öls-tradition. :-) Smakade underbart i solen och hybrisen inför den stundande etappen steg för varje klunk.

Tyvärr bjöd den första dagen inte på någon bra segling. Vi blev tvungna att gå för motor till sent in på natten innan det var lönt att hissa segel. Djurlivet var hursomhelst fantastiskt! Mängder med valar siktades och stundtals kokade vattnet av hundratals pingviner. Mängder med isberg passerades under kvällens sista ljusa timmar, och en viss oro inför den stundande natten började infinna sig.

Strax innan midnatt kom vinden tillbaka och vi kunde strypa motorn. Seglingen blev perfekt! Halvvind över ett stilla hav, och även om det inte blåste särskilt mycket så räckte det ändå till en fart kring 5-6 knop. Då det var molnfritt så blev det också en relativt ljus natt, vilket såklart underlättade utkiken efter isberg. Värre var det med growlers, dessa isstycke som ligger och lurar bara strax ovanför ytan.

Under morgonen den 23:e siktade vi Gibb´s Island och vi räknade med att passera Elephant Island redan någon gång under eftermiddagen. Vinden började bli ganska oregelbunden och varierade kraftigt i styrka vilket gjorde seglingen aktiv. Inte oss emot då vädret fortfarande var soligt och relativt varmt.

Vid lunchtid kunde vi skönja Elephant Islands siluett ca 20 sjömil föröver. Karga vassa bergsryggar med enorma glaciärer vältrandes ner mot havet. Även om vi hade soligt väder så var det lätt att föreställa sig hur öde och hemskt ön måste te sig vid dåligt väder.
Det kändes helt fantastiskt! Shackleton´s kamp för överlevnad i dessa farvattnen är en historia som inte lämnar någon oberörd, och nu var vi mitt i den! Skulle vi fixa det? De bitar av historien som handlar om seglingen mellan Elefant ön och Syd Georgien befattas av otroliga umbäranden. Tjugo meters vågor i obamhärtiga stormar mellan isberg och drivis! Nu skulle vi ut på samma etapp och farhågorna var många.

Egentligen skulle vi nog kunnat ankra utanför Elefantön och gått iland, men då vädret såg ut att förbli ganska bra under de närmsta dagarna så ville vi ta tillfället i akt och segla på för fullt. Efter vi passerat sundet mellan Clarence och Elephant Island så siktade vi mängder med isberg. De kom i alla former och storlekar, varav de största var flera kilometer långa!
Ganska lustigt att se pingvinernas förhavanden på deras flytande hem av is. Så jäkla skickliga simmare! Såg ut att vara det enklaste i världen att rida med vågorna och i sista stund ta ett språng upp på isberget. Själv hade man garanterat blivit krossad, fast då säkert redan som avliden av hypothermi i det iskalla vattnet. :-) Underbart roliga djur att beskåda och speciellt i den lite säregna miljön på isen.

Under kvällen mot den 24:e satte helvetet igång! Tjock mjölkaktig dimma rullade in stötvis och det verkade bara bli sämre. Vi visste att det fanns mängder med isberg i området vilket gjorde situationen väldigt olustig. Hade det inte varit för kulingen som väntades in dagen efter så hade vi nog väntat med fortsatt färd tills dimman lättat. Det var verkligen ett svårt beslut! Vad ska vi göra? Ska vi segla på för fullt och hoppas vi hinner se isen i tid eller ska vi vänta ut det, och istället riskera en kuling bland isen? Efter lite resonerande fram och tillbaka så beslutade vi att det fick vara värt risken att segla på.

Det blev en hemsk natt! Nog en av de mest nerviga jag någonsin varit med om. Även om det var dimma så blåste det ganska bra, och vi gjorde god fart på kring 5-6 knop. Det blev svinkallt när solen försvann och dimman gjorde luften rå, vilket fick kläderna att bli dyngsura trots att det inte regnade.

På grund av den demoraliserande väderleken så beslutade vi att köra entimmes pass hela natten, mer orkade man inte. Passen verkligen sög kraften ur er en! Att stå och glo rakt ut i den mjölkvita natten och samtidigt veta att närsomhelst kan det dyka upp en isvägg på 200 meter framför fören fick nerverna att bli spända till bristningspunkten. Varje gång det skedde, och man kastade sig på rorskulten för att undvika en förödande kollision, så stannade nästan hjärtat i skräck. -Fy fan! Vad gör vi här?!! frågade vi varandra varje gång vi mötes vid vaktbyte. Vi visste bägge om vad det mest troliga resultatet av en kollision skulle tänkas vara och tanken att vara den som missade den annalkande faran på sitt pass fick en till att anstränga sina sinnen till max. Ibland så till den grad att man inbillade sig is föröver och i ren skräckreflex slet tag i rorskulten och styrde av.

En situation var speciellt skrämmande och den visade på hur dålig sikten verkligen var. Det var mellan två vaktpass som vi beslutade att gippa och därav behövde spira om förseglet på andra sidan som det hände. Vi höll bägge på med linorna på fördäck när ett gigantiskt isberg plötsligt matrialiserades bara 50 meter framför oss! Jag rusade bak till sittbrunnen för att ändra kurs. Som tur var hade vi inte haft storen uppe utan bara seglat med spirat försegel, vilket precis blivit satt på den nya bogen. Hade vi väntat bara 1 minut mer med att gippa så hade vi garanterat kraschat rakt in i berget, med antagligen rigghaveri eller ännu värre ett hål i skrovet som följdverkan.

Under tidig morgon ökade vinden till kuling, som väntat, och vågorna blev snabbt stora och hotfulla. Även om inte solen var uppe riktigt än så började det i alla fall bli lite ljusare. Har nog aldrig längtat så efter soluppgången! Dimman låg dock kvar, ett ogenomträngligt dis som bara lät blicken uppfatta de närmsta 100 meterna kring båten. Hursomhelt var det mycket bättre än tidigare, och den krampaktiga nervositeten började släppa något.

Dagarna som följde bjöd på ganska varierande vindar dock mestadels från sydväst till väst. Vädret skiftar verkligen fort här och framåt kvällarna fick vi ofta kuling några timmar, varpå dimman återigen rullade in så fort solen gick ned. Det blev jobbigt, otroligt mycket jobbigare än vad vi hade räknat med. För även om vi såg ut att klara oss från något värre oväder så ville inte dimman släppa taget, och kom som ett brev från posten varje kväll. Om man bara hade haft en radar!! Ska jag någonsin segla i dessa farvatten igen så är radar det första som står på inköpslistan.
Även isbergen fanns kvar och varje morgon när dimman började lätta så fick man en påminnelse om vilken tur man haft som klarat ännu en natt utan kollision. En morgon när dimman lättade befann vi oss mitt emellan två gigantiska isberg med bara någon sjömil emellan!

Väderprognosen vi laddade ner under morgonen den 28:e varnade för storm några dygn längre fram med vindar på över 25 m/s. Lyckligtsvis så verkade isbergs mängden äntligen tunnas ut något vilket fick nätterna att kännas lite mer avslappnade. Vi gjorde allt vi kunde för att sätta fart på Wild Rose, och varje gång vinden mojnade så stöttade vi på med motorn för att med säkerhet hinna fram innan den 30:e då stormen väntades in.

Havet myllrade av liv! Kungspingviner, sälar och en otrolig koncentration av olika valar. Minst 20-30 valar siktades varje dag! Kändes nästan som att segla omkring i en form av marin djurpark! Överallt man tittade fanns det djur! Gigantiska vandringsalbatrossar kretsade kring oss nyfiket. Fantastiskta fåglar! Det verkade nästan som de gillade turbulensen som Wild Rose segel drog upp, då de ofta strök tät intill genuan under förbiflygningarna. Så jäkla stora! Visa av dem med ett vingspann på över tre meter!! Måtte de bara klara sig från utrotning. Nutidens industrifiske som tyvärr nu även spridit sig till södra oceanen skördar många albatrossar varje år genom deras "longlinefiske". Milslånga rev med bete och krokar som fartygen släppar efter sig. Många fåglar får sätta livet till när de dyker på krokarna i tron att det är gratismat som ligger o flyter efter fartygen.

Under tidig morgon den 29:e så siktade vi så äntligen SydGeorgien! Vi fixade det! Euroforiska inför den snart avklarade uppgiften ändrade vi kurs österut och påbörjade seglingen längs nordsidan av ön. Tyvärr skulle vi inte hinna fram till Grytviken innan sol nedgången, och med inseglingen till Admirality bay i färskt minne så ville vi inte komma fram under dygnets mörka timmar. I stället beslutade vi att bottenreva seglen och kajka fram i måttliga 3 knop och därmed fördröja landkänningen till dan därpå.

Fantatiska vyer passerade förbi! SydGeorgien är verkligen en vacker ö. Bergstoppar på kring 3000 meter, glaciärer alltsammans omgärdat av ett hav kokande av liv. Pälssälar simmade kring båten och emellanåt passerade vi igenom stora flockar med kungspingviner.
Hela dagen fortsatte vi för bottenrevade segel och när vinden under natten dog ut så låg vi och drev några timmar i väntan på soluppgången.

Att det var lugnet före stormen visste vi, men att den skulle komma så fort! Krille hade vakten det sista passet innan soluppgången medans jag (Johan) låg och slummrade på salongssoffan när det plötsligt började blåsa igen. Inom en halvtimme hade vinden ökat från vindstilla till nära 20 m/s!! Vi rullade ut en liten trekant på förseglet och forsade fram i den ökande vinden. Sjön var som förbytt!! Borta var det kavlugna havet med blanka hävande dyningar. Nu hade vi istället 4 meters vågor som bröt in över sargen till sittbrunnen och vi fick slita hund vid rorskulten för att hålla henne på rätt kurs.
Då det endast var runt 10 sjömil kvar så hade det försämrade vädret minimal påverkan på moralen ombord, och vi såg verkligen fram emot att äntligen få lägga till i Grytviken.

Lite smånervösa var vi inför det faktum att vi inte hade sökt något tillstånd för att besöka ön, och när vi passerade Hope Point på väg in i viken så kallade vi upp King Edvard basen och anmälde vår ankomst.
Lyckligtvis så verkade de inte bry sig nämnvärt utan sa bara att vi fick ansöka om tillstånd på plats istället. Vi blev anvisade en plats längs en gammal brygga vid den gamla valfångststationen längst in och blev anmodade att inte lämna båten förren deras personal klarerat in oss.

Det kändes underbart att få lägga till!! Nästan en månad sen vi lämnade Ushuaia så låg vi nu vid en brygga igen. Vi fixade det!
Ca en timme efter vi lagt till så dök en patrullbåt upp och en kvinnlig tulltjänsteman kom ombord. Det blev en del pappersexercis och när det kom till den ekonomiska delen så blev det riktigt pinsamt. -Jaha då var det avklarat. Nu ska jag bara ha 120 dollar för tillståndet så är allt klart. , sa kvinnan. -Öhh, jaha... Hmm, ehhh det är så att vi har tyvärr inga pengar. Nervöst rotade jag i plånboken och rotade fram några skrynkliga endollarsedlar. -Ehh...Ni tar inte VISA? försökte jag. Tullaren började skratta och sa, -Nä det gör vi inte, men ni kanske kan försöka på valmuseet imorgon. De tar kanske kort... Kom förbi basen när ni löst det sen.

Något lättade och fortfarande rusiga efter insikten att vi äntligen var framme så korkade vi upp en flaska Whiskey och satte oss på bryggan och skålade över det lyckliga utfallet på etappen.

Efter en eller två whiskey så kom tröttheten över oss. Vi sover lite middag innan vi går på upptäcktsfärd, föreslog Krille. Klockan var 12.30 när vi somnade.
Först 19 timmar senare vaknade vi! Kändes helt overkligt! Nästan ett helt dygn hade gått och detta utan att någon av oss rört en fena. Vi bakade bröd och åt en grandios frukost innan vi gav oss iväg på upptäcktsfärd.

Johan o Krillen