Söndag den 21 Januari 2007

Isberg och förtvivlan

Under kvällen den 18:e bestämde vi oss för att det var dax att segla vidare norrut. Väderprognosen såg bra ut och det skulle mestadel bli förliga vindar hela vägen till King George Island, ca 90 Nm längre norröver. Först funderade vi på att ge oss av omgående och segla över natten så att landkänning kunde göras i fullt dagsljus. Tyvärr fick vi revidera den planen, då vattenståndet helt enkelt inte tillät oss att passera grundet vid inloppet just då. Istället lagade vi ihop en god middag och flyttade fram avseglingen till högvattnetståndet morgonen därpå.

Morgontrötta, (som vanligt) kom vi upp vid klockan 7 och efter ca en timmes mekande med alla linor och ankare så kunde vi ge oss av. Då vi inte har några bra sjökort över området vi seglade i så lodade vi oss fram till utloppet i hopp om att ta oss förbi lika lyckligt som vi kommit in. Allt verkade gå superbra, och djupet hade äntligen börjat öka på efter några svettiga minuter av på gränsen till grundkänning. Plötsligt small det till! Satan! Vi gick på, hårt! Snabbt la jag (Johan) i backen på full gas och ropade till Krille att snabbt komma akteröver.
- Kommer vi inte av nu så kommer vi bli sittande här i 12 timmar!, sa jag till Krille som genast förstod allvaret i situationen.
Med motorn ylande på maxvarv hängde vi ut över aktern och försökte gunga oss flott från grundet. Sakta, sakta började hon röra på sig, och efter några nervösa minuter var vi äntligen flott igen.

Andra försöket att passera grundet gick bättre och vi kunde pusta ut i takt med att djupet ökade. Det dröjde dock inte länge förren ett nytt orosmoment dök upp. Is i mängder låg framför oss och blockerade hela viken. Den sydliga vinden som härjat under några dagar hade på ett effektivt sätt pressat upp mängder med is och skulle nu få svart på vit på hur bra Wild Roses plastskrov kunde stå emot.
Krille stod i förren medans jag stod till rors och blev lotsad. Att helt undvika att köra in i isen var omöjligt, men vi gjorde vårt bästa att undvika de största bitarna. Det skar i hjärtat varje gång vi gick på en lite större isklump, och mina tidigare planer på att renovera gelcoaten så snart vi är hemma igen befästes ytterliggare.

Efter runt en halvtimmes trixande i isbältet så kom vi äntligen ut på fritt vatten igen. Den tidigare stiltjen bytes så sakta ut mot en lagom bris från sydväst och vi kunde spira förseglet.
Wild Rose spurtade fram i mellan 7-8 knop och detta antagligen en del till grund av det utgående tidvattnet.

Vädret visade sig från sin bästa sida. Kristalklar sikt under en klarblå himmel! De snöklädda berg och glaciärer som vi tidigare knappt kunnat skönja visade nu upp all sin prakt i solskenet.
Vindrodret styrde bra i den förliga vinden och runtomkring kunde vi med jämna mellanrum se valar och pingviner. Beslutet att segla till antarktis kunde inte varit mer rätt! Vilken natur! Det kändes i sanning som vyerna som spelades upp framför oss inte är alla förunnat. Även om luften var kall så värmde solen ganska bra och vi passade på att avnjuta varsin öl. Här nere måste man passa på! Inte ofta man bjuds på dagar som denna...:-)

Vid middagstid siktade vi ett segel vid horisonten i norr. Självklart blev vi nyfikna, inte ofta man stöter på andra häromkring. De höll vår kontrakurs och efter ett tag var vi jämnsides. Något förvånad kunde jag (Johan) se att det var den kända svenska segelbåten Northern Light med Rolf Bjelke och hans fru Deborah Shapiro ombord! Från däck ropade vi till varandra och förhörde oss att allt var ok. När avståndet blev för stort så fortsatte jag konversationen med Rolf över vhf:en och han gav oss en massa tips på ankringsplatser i närheten.
För er som inte känner till Northern Light så kan jag berätta att deras tidigare resa ner till antarktis varit en stor insperationskälla. De lät ju till och med båten frysa fast och övervintrade här!! Respekt.... :-)

Efter det oväntade mötet så började tyvärr vinden dö ut och när seglen inte orkade stå längre så startade vi motorn. Det dröjde dock inte länge innan vinden återkom, nu från strax norr om väst. Det blev halvvindsegling och vinden ökade nu på relativt fort. En timme efter vinden återvänt hade vi över 10 m/s och då vi nu låg i höjd med English strait och inte längre hade sjölä så byggde sjön sig snabbt grov. Det gick fort! Helt vansinnigt fort! Emellanåt loggade vi över 8 knop! Wild Rose verkar gilla det kalla havet här nere...Eller så kanske hon är så snabb för att hon vill härifrån så snabbt som möjligt? Inte vet jag, men snabbare är hon i alla fall. :-)

Klockan var runt 15 när vi siktade ett enormt isberg rakt föröver. Självklart så låg det rakt i vår väg och växte sig större för varje minut som gick. Vi skärpte vår utkik efter kalvad is och mycket riktigt så började det även dyka upp growlers. Ett tag övervägde vi att sakta ner och men då det inte verkade vara särskilt tätt mellan isflaken så lät vi Wild Roses framfart hållas. Ett ganska dumt beslut visade det sig en stund senare när vi fann oss seglandes mellan gigantiska isklumpar i långtradarstorlek. :-)
När vi en stund senare passerade isberget så gick det upp för oss hur stort det egentligen var! Helt enormt stort! Vi bedömde höjden till någonstans kring 80 meter och ytan i storlek med Gustav adolfs-torg i Malmö!
Efter en hektisk timme bland isen så började det äntligen tunnas ut. Och tur var det för vinden bara ökade och låg nu på stadig kulingstyrka. Visserligen hade väderprognosen varslat om ökande vind under sen eftermiddag, men inte så här mycket. Känslan att något inte var som det skulle växte sig starkare i takt med att den förut klarblå himmlen sveptes in i ett kompakt molntäcke.

Framför oss tornade de snöklädda bergen på King George Island upp sig vi kunde nu se inloppet till Admirality Bay som var vårt mål. Det splitternya specialkortet över bukten plockades fram och jag (Johan) började plotta in vår position på detta. Redan efter att den första positionen var inlagd på kortet så märktes det att något inte stämde. Jag gjorde det igen, i tron på att jag läst av någon siffra fel, men icke. Enligt positionen jag fick fram på kortet så var vi på väg rakt upp på land! Vad fan var fel!! Jag kontrollerade kartdatumen, men även den stämde. Salongen exploderade i svordomar över det värdelösa sjökortet. Just toppen! Kuling, skymmande sol, och en okänd karg bukt att ta sig in i!! Efter en noggranare kontroll och lite bäringar tagna till närliggande bergstoppar så stod det klart att det var longitudskalan som inte var som den skulle.
Visserligen hade vi ön i vårt digitala kartarkiv men även dessa hade tidigare visat sig opålittliga i dessa farvatten.
Sakta närmade vi oss inloppet och seglade mest på känn och några bäringar till de olika bergstopparna. Dessa kontrollerades sen gentemot de digitala korten och då det verkade stämma hyffsat så bestämde jag mig för att navigera efter dessa.

Solen gick ner ungefär samtidigt som vi kom in i bukten, och även om det inte blir direkt mörkt här nere så kändes hela situationen ganska olustig. Den tilltänkta ankringsplatsen kunde vi bara glömma att gå till under dessa förhållandena, då den tydligen skulle vara väldigt svår att ta sig in till även under lugna förutsättningar. Var skulle vi ta vägen? Admirality bay ser på pappret ut att vara den perfekta ankringsbukten, men nu när vi väl var här så visade det sig vara helt fel. Överallt tornade enorma glaciärer upp sig vilket gjorde att det inte gick att komma nära intill land. Att sen vattnet var fullt av is gjorde inte saken enklare. Vi svor bägge högt över den plötsligt ganska prekära situationen, och såg framför oss att bege oss ut till havs igen för att där vänta ut soluppgången.
Efter ytterliggare konsulterande av de värdelösa sjökorten så bestämde vi oss att ge en ankringsplats ett försök. Vi startade motorn och plockade ner seglen och tog oss sakta fram. En matta av issörja låg mellan oss och målet och det dunkade olyksbådande i skrovet när vi plöjde igenom. Vi bad till gudarna att propellern skulle klara den omilda behandlingen och ströp för säkerhets skull farten till strax över styrfart.
Vinden låg på stadiga 17 m/s när vi närmade oss ankringsplatsen. Med ögonen fastnaglade på ekolodet så väntade vi bägge på att det skulle reagera. Det var fortfarande över 100 meter djupt, trots att sjökortet menade på att djupet endast skulle vara kring 20 där vi befann oss. -Var fan är bottnen!!
Plötsligt hoppade ekolodet till! 5 meter! Men innan vi hann reagera så var djupet återigen nästan 100 meter. Vi misstänkte att vi passerat rakt över en utskjutande bergsrygg. När vi rundat den sista udden innan stället vi tänkte ankra på så stod det klart att det inte skulle gå. En enorm isvägg tornade upp sig framför oss! Att ligga i närheten av den om den skulle kalva ville vi verkligen inte vara med om. - Fan Fan Fan!!! Precis allt som kunde gå åt helvete verkade göra det nu. Vinden fortsatte öka, det var is i vattnet och vi hade ingenstans att ta vägen!

Efter en snabb överlägning så beslutade vi att försöka ankra på den misstänkta bergskammen en bit bort och stanna där till soluppgången. Vi tog oss tillbaka och hittade tillslut uppgrundningen igen. -Ok! Släng i allt vi har!, skrek jag över den vrålande vinden. Krille lämpade vårt största ankare med tillhörande kätting överbord. På ankarlinan kunde vi känna hur det hoppade omkring längs bergbottnen. Bara sten verkade det som, precis vad vi behövde! Efter lite trixande och backande så verkade det dock tillslut ta fäste.

Vinden toppade 26 m/s nu och eftersom vi inte litade ett dugg på fästet så började vi ta ankarvakter. Krille var först ut att på vakt och jag försökte så gott det gick få lite sömn på salongssoffan.
Som om vi inte hade det jobbigt nog dröjde det inte länge förren Krille kom nerrusande i salongen och skrek att det var ett gigantiskt isbälte påväg rakt mot oss. Tillsammans spannade vi ut i infernot och kom överrens att det inte var mycket vi kunde göra. Det får gå som det går! Krille tog med sig en åra upp på däck och gjorde sig beredd att tampas med isen.
Vågorna gick höga, trots att vi låg inne i en bukt och Wild Rose slet och drog något vansinnigt i ankarlinan. Jag återvände till salongssoffan och Krille gav sig i kast med helvetet utanför med sin åra. Som en liten tur i oturen så klarade vi oss igenom isbältet oskadda, mycket hjälp av Krilles kämpande på däck.

När det blev min tur att ha vakt så verkade den mesta av isen passerat och jag bestämde mig därför att ta tillfället i akt och ladda ner en ny väderfil. Krille låg däckad på soffan och jag satt vid navigationsplatsen och väntade på att gribfilen skulle laddas ner när Wild Rose plötsligt la sig tvärs vinden och trycktes ner åt lä. Snabbt rusade jag upp på däck och kunde direkt konstatera att vi draggade!! -Helvete! Krille vi draggar!, skrek jag ner genom nedgångsluckan. Krille som precis gått av sitt pass och var helt slut for upp ur kojen likt en levande död och hann bara få på sig ett par stövlar innan han var ute i sittbrunnen.

Vi drog igång motorn och satte igång med att dra upp ankaret. I lä låg det två stora isberg som gått på grund och vi drev oroväckande snabbt åt deras håll. Det blev ett rent helvete att få upp ankaret och vi slet som djur för att få upp det innan vi skulle törna mot isbergen. Helt slut föll jag ner i sittbrunnen och drog full gas på motorn en stund senare. Krille som hade sprungit omkring i bara långkalingar och stövlar försvann skrikande ner i salongen efter mer kläder, medans jag styrde bort Wild Rose från de närmsta farorna.

När den värsta paniken var över och kunde vi samla oss till ett beslut att försöka ankra lite längre mot nordost där det eventuellt skulle vara lite mer lä.
Adrenalinet började så smått lägga sig och kampen med ankaret började göra sig påmind i form av smärtor lite varstans. Armarna värkte något fruktansvärt och spyan hängde i halsen efter det panikartade hemtagandet på ankaret. Så snabbt har vi nog aldrig fått upp det! 20 meter kätting plus ett 20 kg ankare i änden av 50 meter lina hade vi haft ute! Jag ljuger nog inte om jag säger att allt var uppe ur vattnet på under en minut.

Klockan var nu nästan 5 på morgonen den 20:e och vinden verkade lägga sig något. Sakta sökte vi oss fram över bukten till andra sidan och hittade äntligen en ankringsplats som verkade vara ok.
Efter att vi ankrat upp med huvudankaret gav vi oss i kast med att få iland ett par landlinor, vilket skulle visa sig inte vara helt enkelt. Två gånger blev vi tvingade att ankra om och därmed återigen dra upp det tunga ankrings-arrangemanget i fören.
Vi var bägge till döden trötta på allt just nu och ville bara få lite sömn! I ytterliggare 3 timmar fick vi kämpa med linor ankare och ett otal roddturer in till land innan vi var nöjda! Vinden låg fortfarande på ganska hårt men hade lyckligtvis mojnat till strax under kuling. Först när vi hade två ankare och två linor iland vågade vi gå till kojs. Kroppen värkte och vi var bägge helt utpumpade efter nattens helvete. Som döda föll vi i drömlös sömn...

Först sent på eftermiddagen vaknade vi. Vinden hade nu mojnat nästan helt och vi öppnade varsin öl och snackade igenom allt skit som blivit kastat åt oss under natten som var. Det är ingen söndagssegling här nere, fy fan...

I skrivande stund är det den 21:e och klockan är snart nio på kvällen. Vädret har varit bra och vi har ägnat det mesta av dagen till att göra Wild Rose sjöklar. Städat, sjöstuvat och passat på att ro ut med ytterliggare två ankare. Så nu ska vi förhoppningsvis ligga stilla! Det gagnar 4 ankare och 2 landlinor för!

Vår plan är att stanna här på King George Island några dagar och hålla koll på hur väderutsikterna ter sig inför seglingen mot Syd Georgien. Första bästa lucka så drar vi!
Till SydGeorgien är det ca 850 sjömil och på vägen kommer vi passera Elefantön. Är vädret lugnt när vi passerar där så kanske vi tar tillfället i akt och går iland på stranden där Shackleton och hans män satt strandade. Om inte så går vi direkt och seglar i fotspåren av James Caird, vilket var den livbåt som förde Shackleton och hans närmsta män från Elephant Island till SydGeorgien. Det kommer garanterat bli en tuff etapp, så återigen, håll tummarna för oss! :-)

Johan o Krillen