Onsdag den 17 Januari 2007

Händelserika dagar...

Under natten mot den 16:e så började vinden lugna ner sig och vi beslutade att det var dax för avsegling under tidig morgon. Klockan 7 kom vi upp, jäkligt trötta, och efter en snabb frukost satte vi genast igång med det tunga arbetet att hämta upp alla ankare.
Först strax efter klockan 8 kom vi iväg. Det var i princip vindstilla,(i alla fall inne i det skyddade innanhavet), och vi gick därför för motor de ca 4 sjömilen till Whalers Bay på andra sidan ön.

Whalers Bay hyser en gammal valfångstation som togs ur bruk någon gång under tidigt 1930-tal pga av minskad efterfrågan på valolja. (tur var väl det) Byggnaderna finns dock kvar, som en påminnelse om det som varit och det kändes verkligen spännande när vi ankrade upp Wild Rose en bit ut i bukten och rodde in mot "spökstaden" Stad är såklart en kraftig överdrift då stationen endast består av 3 hus samt en drös rostiga oljecisterner.

Nu, i den stilla vinden fick man verkligen en känsla för vad det var för typ av ö vi befann oss på. En tät dimma böljade fram över området och härörde från de mängder av hetvattenkällor som pyrde fram längs strandlinjen. En bit från stranden såg vi en lite mindre vattengöl också denna svept i kraftig dimma. Då vi tidigare hört talas om att det ska vara möjligt att bada i vissa av varmvattenkällorna på ön så hade vi såklart med oss badlakan iland och med dessa i händerna satte vi kursen mot gölen.
Runtomkring längs dess stränder låg det mängder med sälar och värmde sig i den relativt varma sanden, och de verkade inte bry sig det minsta om oss. Man kunde stå bara någon meter ifrån dem utan att de ens orkade lyfta på huvudet för att kontrollera vem det var som störde deras vila.
Vi vandrade ut i det grunda vattnet och det kändes verkligen ljuvligt! 45 gradigt vatten värmde snabbt upp våra frusna tår inne i stövlarna och hade bara vattnet varit en fot djupare så hade vi inte tvekat en sekund från att ta ett helbad. Svinigheten ligger ju som sagt ständigt på lur på dessa latituder när man som vi inte har tillgång till dusch... :-)

Efter att ha värmt upp både fingrar och tår så fortsatte vi vidare mot den gamla valstationen. Vi var bägge ense om att livet som valfångare på Deception Island måste varit ganska miserabelt. Tänk att tillbringa sina dagar med att stycka gigantiska kadaver och därefter koka oljan ur dem! Jag menar, jag har också haft min andel med skitjobb här i livet, men då har man ju alltid haft en rolig tillvaro att återvända till efter arbetsdagens slut. Måste ju bara varit så deprimerande, speciellt under vinterhalvåret. Men det kanske var annorlunda på den tiden? Folk tänkte väl annorlunda... Kanske det är min och Krilles generation som är allt för kräsna som kräver ständig stimulans från de mängder av möjligheter vilket dagens samhälle håller för möjligt? Hur jag än vrider och vänder på det så måste det hursomhelst varit ganska speciella människor som stod ut att jobba här nere år efter år.

Det var en underlig känsla att vandra omkring mellan husen och allt annat bråte som låg lämnat på stranden. En bit från husen hittade vi en liten begravningsplats med två resta kors. Den ena var omärkt men den andra upplyste om att en norsk snickare legat begravd där sen 1911. En tanke och undran gick till mannen i graven. Vilket öde, avlida och bli begravd på denna övergivna ogästvänliga plats så långt från familj och urspung i Norge.

En bit bort från byggnaderna låg resterna av den förutvarnade valindustrin. Mängder av valskelett låg spridda längs stranden tillsammans med en och annan ruttnad valfångstbarkass. Och vilka benbitar sen! Vi hittade en ryggkota en bit upp från strandkanten som höll en diameter på nära nog en halvmeter! Vilka enorma varelser, och vilken enorm tur att vi inte lyckades ha ihjäl dessa fantastiska djur helt och hållet. Svårt o fatta att vissa länder fortfarande kräver att få fånga val. I detta fallet så kan man knappast falla tillbaka och skylla på att traditioner utarmas osv. För vad är viktigast? Mänsklig tradition eller valarnas fortlevande? Svaret är såklart enkelt, och i mina ögon är det helt ofattbart att det fortfarande tillåts valjakt för vissa länder. Beslå de jävlarna med handelsembargo! Helt otroligt vad slapphänt det ska gå till för att få stopp på en sån i grunden enkel sak. Men men, det är såklart politik det handlar om och då hamnar ju tyvärr djur och natur långt ner på listan över viktiga saker. Förjävligt är det hursomhelst!!

Efter någon timmes vandring kring valfångst-stationen så återvände vi till Wild Rose. Vi hade bestämt oss för att segla mot Hannah point på Livingstone Island för att där uppleva lite mer av det antarktiska djurlivet. Tyvärr blåste det inget vidare när vi väl passerat Neptunes Bellows och bafann oss på öppet hav igen. Med ett stung av dåligt samvete startades motorn och vi satte kurs mot nordväst.
Dieselbristen börjar tyvärr bli ganska prekär då vi har tusentals med sjömil kvar att segla innan vi har någon möjlighet att få tag i mera. Av vårt ursprungliga förråd på i runda tal 280 liter kvarstod det nu endast runt 160!

Lyckligtsvis så kom vinden igång ganska snart igen och vi bereddes väg med en behaglig halvind över smult vatten. Snön som hade börjat falla i tid med att vi lämnade Deception Island upphörde ungefär samtidigt och det verkade klarna upp från syd.
Eftersom vi fortfarnade var väldigt trötta så passade vi på att ta varsit sovpass under de ca fyra timmar det tog att nå Hannah point. Otroligt vad trött man blir av att vara frusen i princip jämt! :-)
Vi hade inga sjökort över ankringsplatserna kring Livingstone Island och det kändes därför lite halvnervöst att närma sig den vilda kusten. Oräkneliga undervattensskär och klippor draperade kuststräckan och med den sydvästliga vinden så hade vi även land i lä. Olustkänslan ökade ju närmare land vi kom och ett tag funderade vi på att ge fan i det och segla vidare till något säkrare ställe. Som grädde på moset så började nu även vinden friska i och det blåste runt 10 m/s i byarna.
Efter en kort överläggning beslutade vi oss dock för att det var värt ett försök. Hannah Point skulle ju vara ett riktigt zoo, och vi ville så gärna se på alla djur vi fått berättas för oss skulle finnas där.
Sakta trixade vi oss in mellan klipporna med den ökande swellen rakt i sidan. Sämre ankringsplats får man leta efter! I alla fall under dessa förhållanden. Efter en stund så var vi äntligen inne vid de angivna kordinaterna och vi släppte i ankaret. Bottnen verkade till en början inte heller hålla särskilt god ankringskvalitet, och det krävdes två försök innan vi fick det att gripa ordentligt. Först bestämde vi oss för att det kanske var bäst om vi gick iland i omgångar, var för sig, så att vi hela tiden hade koll på Wild Rose. Men då vinden låg på ganska bra mot land nu och vår dingemotor visat sig icke tillförlitlig så var det tveksamt om man ensam hade orkat ro tillbaka. Efter ytterliggare lite hållfasttest av ankaret och det verkade sitta bra så begav vi oss tillslut in mot land tillsammans.

Hela stranden var i princip barrikaderad av svällande fettberg i form av sjöelefanter och vi fick verkligen hålla tungan rätt i mun så att vi inte blev uppsköljda rakt i gapet på en av dem. Jisses vilka giganter!! De slogs och gapade, rullade omkring och hade en massa konstiga läten för sig. När vi väl hittat en hyffsad plats att debarkera på och precis fått upp dingen på land så gjorde vi upptäckten att vi passerat rakt ovanför två sjöelefanter vilka nu förvånat stack upp huvudena strax bakom oss! Vi bar upp dingen en bra bit på stranden då vi absolut inte ville låna ut den som badleksak åt något av 500 kilos monsterna.
Vilket ställe!!

Runtomkring oss snubblade hundratals pingviner obekymrat omkring och trots den lilla fadässen vid landstigningen så verkade inga av djuren ta särskilt stor notis inför vår närvaro. De flesta av sjöelefanterna verkade allt för trötta för att bry sig det minsta och låg mest och kliade sig och utstötte högljudda frustningar. En del verkade dock lite nyfikna och följde våra förehavanden med sina gigantiska hundögon.
Vi gick längs strandlinjen, hela tiden noga med att inte stå emellan elefanterna och havet om de plötsligt skulle vilja fly av någon anledning. Ingen höjdare att bli överkörd av dessa giganter!
Vi hade just passerat en klippa en bit bort när det blev ett jäkla oväsen bakom oss. Ett gäng häckande albatrossar verkade inte alls gilla vår närvaro och de skrek i högan skyn om att vi genast skulle avlägsna oss till vederbörligt avstånd från deras boning. Självklart gjorde vi som de ville och kakafonin lugnade ner sig.
En stund senare kom vi fram till en stor ansamling gentoopingviner. Deras revirtänkande verkade inte lika starkt som hos albatrossarna. De stod lugnt kvar och gjorde vad nu pingviner gör när de är på landbacken. Vansinnigt roliga djur! De är väldigt mänskliga på något konstigt sätt. De ramlar, halkar och har sig och uppvisar inte alls den där perfekt graciösa kroppskännedomen som brukar utmärka djur. Självklart en helt annan fråga i vattnet vilket är deras rätta element, men ändå.

Plötsligt uppstod det en våldsam kamp nere på stranden mellan två Sjöelefanthanar. De gigantiska fettblobborna vrålade och gjorde sitt bästa för att bita varandra i halsen medans de vräkte sig över varandra. -Krille, du får tusen spänn om du lägger dig och solar med dem, föreslog jag. - Är du dum i huvudet eller? De hade ju haft livet av mig bara de skulle till o klia sig eller nått!, invände Krille. Facinerade beskådade vi slagsmålet som såg ut att sluta oavgjort bara en kort stund senare. Antagligen orkade de heltenkelt inte mera, för bara minuter senare så låg de och sov bredvid varandra igen.

Vinden började tyvärr friska i ytterliggare och vi började oroa oss för Wild Rose långt där ute på reden. Hur mycket vi än ville stanna längre så sa magkänslan oss att det var dax att ge sig av innan det blev ännu värre. Så efter lite mer än en timme iland så var påväg tillbaka mot Wild Rose. Jäklar vad vi fick ro! Det blåste rakt motvind och vi verkade inte komma nånstans till en början.
Helt slutkörda efter en kvarts supermanspaddlande kunde vi äntligen ramla ombord igen. -Shit alltså! Hade vi varit därinne en och en en så hade man aldrig klarat det!
Med denna insikt åter i färskt minne så beslutade vi att så snart tillfälle ges återigen plocka isär dingemotorn för översyn.

Efter att ankaret var bärgat så satte vi kursen mot nordost, mot Johnsons dock ca 6 sjömil bort. Enligt informationerna vi fått av andra så skulle denna ankringsplats vara relativt säker, i alla fall så länge det inte blåser från nordost då kraftiga williewaws kommer ner från bergen.

En timme senare med medvind så var vi framme. Tidvattnet lyckades vi tajma perfekt, och kunde passera grundet vid inloppet utan några problem. Bägge cqr ankarna åkte i och när vi var säkra på att de greppat så rodde vi iland en lina från aktern som en extra försäkring.
Ett hundratal meter öster om oss tornar en gigantisk glaciär upp sig, och med jämna mellanrum så kalvar den isblock ner i bukten. Det tog ett tag att vänja sig med de högljudda smällarna när isen spricker och rör sig, och de första gångerna det hände rykte vi bägge till som skotträdda hundar. Vansinniga krafter i rörelse i en glaciär! På stranden stax bakom oss finns spåren och vittnesbörden av detta. Hela berget är i princip sönderkrossat och splittrat under den tidigvarande glaciärens framfart.

Under morgonen nu den 17:e så tog vi sovmorgon, men när vi väl var uppe så bestämde vi oss för att försöka vandra till en forskningsbas vi siktade under inseglingen. Vädret var verkligen perfekt, trots den utlovade snöstormen från syd, och det kändes därför tryggt at lämna Wild Rose.
Efter en halvtimmeslång klättring/vandring över berget så var vi framme vid vad som visade sig vara en Spansk forskningsstation. Bas Kaptenen som hade sett oss komma över berget kom ut och mötte upp och hälsade oss välkomna. Vår tidstajming var nära nog perfekt! De skulle precis äta lunch och vi blev därför inbjudna.
Frågorna var många, och de som sett oss segla in under gårdagen undrade hur vi egentligen var funtade som färdades med ett i deras ögon minnimalt flytetyg i dessa farvattnen.
De var verkligen exalterade över vårt besök. Då vi tydligen var den absolut minsta båt de hört talas om som seglat ner hit så ville de hjälpa oss med allt möjligt. -Behöver ni mat? Hur är det med vatten? Några problem vi kan hjälpa er med, hur är det med motorn? Vi som senast under morgonen grämt oss över den sinande dieselmängden tog tillfället i akt att fråga om vi eventuellt kunde få köpa lite diesel. - Här köps ingenting! Hur mycket behöver ni?, blev svaret, Och jag (Johan) svarade så modigt som min svenska uppfostran tillstod när jag bad om 50 liter. -Det ordnar vi! Inga problem.
En stor knut löstes genast upp och vi sprack bägge upp i värsta lyckliga leendet, inför insikten att vårt värsta problem nu var löst.
Efter en överdådig middag med både för, huvud och efterrätt så vankades det konjak. De visade kring oss på basen och förklarade vad alla utrustning var till för och vem som gjorde vad. Tydligen var de inte fullbemanade för tillfället och den mesta närvarande pesonalen sysslade med själva driften av basen. Tekniker, mekaniker, elektriker, glaciärklättrare osv osv...
Efter ett antal konjak och öl så bröt vi upp och fick då återigen frågan om det inte var något mer de kunde hjälpa oss med. -Hur har ni det med öl ombord? Det måste man ha för att segla bra! , menade bas kaptenen på. - Jo ja, öl har vi ju inga, sa jag lite försynt. En stund senare stod det två flak öl framför oss. -Varsågoda! Kom nu med här o kolla i skafferiet. Något annat måste ni väl vilja ha? Skafferiet var verkligen en kulinarisk skattgömma och det var knappt att vår "lagomhet" stod pall. Han sa ju faktiskt, -ta nu vad ni vill ha!! :-) Efter lite velande tog jag mod till mig och frågade om de kunde avvara lite ost, och tjugo sekunder senare hade två kilo ost i famnen. -Varsågoda, det här är ett rent nöje ska ni veta.
Efter att vårt samvete inte tillät oss att ta emot mer så fick vi frågan om hur vi skulle få bort allt till båten. -Tja vi går väl i omgångar, försökte jag. -Pss, Inte alls, vi hjälper er att bära!, blev svaret.
De plockade fram riktiga packmesar, och en när vi höll på att stuva ölen, bröden samt osten på dessa så kom mekanikern ut och frågade om det egentligen var tillräckligt med 50 liter. -Vill ni inte ha mer? Jag han inte yttra mig. -Ni får 70 liter, och ni kan behålla dunkarna. Det är viktigt med diesel!

Helt överväldigade av personalens genorositet fann vi oss en stund senare klättrandes längs bergsidan påväg tillbaka till Wild Rose. Baskaptenen och stationens tekniker hjälpte oss bära. De visste en lättare väg, som gick runt berget istället för rakt över. Tyvärr så kunde vi inte nå hela vägen bort till Wild Rose denna vägen, men efter att burit allt så nära vi kunde så la vi allt på stranden så att vi kunde ro och hämta det senare.

Våra följeslagare från basen var intresserade att besöka oss ombord och självklart bjöd vi ombord dem. De hade tusen frågor, som vi försökte svara så bra vi kunde på. Baskaptenens största dröm var att en dag köpa sig en egen segelbåt, och han frågade såklart efter en massa tips på bra båtar.
Efter besöket rodde vi iland dem, sa farväl och tackade ännu en gång för all hjälp vi hade fått.
Som barn på julafton packade vi dingen full med alla gåvor, och la först inte märke till monstret som kröp upp på stranden en bit bort. -Jäklar kolla! En helt enorm sjöleopard! Vi hade gått o väl femtio meter bort till besten, och de är knappast farliga när de befinner sig på land. Men hur blir det i vattnet? Vi kom bägge ihåg historien om forskarna som blivit jagade i sin zodiacbåt av en leopardsäl och blivit tvungna att tillgripa årorna för att hålla den borta från dem!
Efteren stunds iaktagande av dens förehavanden och den mest såg ut att vilja ligga på stranden och vila så knuffade vi i vår klart överlastade dinge och började paddla tillbaks mot båten. Jag sticker inte under stol med att vi kastade ett och annat ögonkast över ryggen under paddlingsturen. :-)

Planeringen inför nästkomande dagar lutar åt att vi kommer göra en lite längre segling, ca 70 sjömil, upp till King George Island. Självklart först när vi fått en bra väderprognos för det. Apropå väder så berättade personalen basen att de bara för några veckor sen hade haft 80 knops (ca 40 m/s) vind på Deception Island! En påminnelse om hur vädret kan te sig här när det blir riktigt dåligt.

Nu ska jag sova! Har varit en riktigt lång dag. Inatt har vi beslutat att unna oss en temperaturhöjning ombord på grund av det lyckosamma besöket på forskningsstationen! :-)

Johan o Krillen