Måndag den 15 Januari 2007

Deception Island

Vi ligger fortfarande ankrade i Telefone bay på Deception Island och just nu har vi en ylande nordväst-kuling utanför. Det snöar och är verkligt svinkallt! Emellanåt ökar vinden till stormstyrka i byarna och det känns skönt att vi har gjort i princip allt som står i vår makt för att få Wild Rose att ligga säkert. Två linor iland samt hela tre ankare ser till att inget tråkigt skall hända.

Under dagarna som gått har vi gjort vårt bästa för att utforska omnejderna. Första utflykten kom vi tyvärr inte särskilt långt då det blåste över 20 m/s uppe på berget från väst. Efter att ha kämpat oss fram genom det öde månlandskapet i dalgången närmast ankringsbukten så gav vi oss på att klättra uppför kraterranden. Jäklar vad det blåste! Flera gånger rammlade vi omkull i den byiga vinden och det blev mer till att krypa än att gå under vandringen mot toppen. Väl uppe uppe var vi totalt slut! Det var svinkallt och kyleffekten av den rasande vinden fick det att strama ordentligt i kinderna. Vi var jäkligt glada att vi skaffat skidglasögon i Ushuaia innan avseglingen! Den svarta vulkansanden tog sig in överallt och blästrade de delar av ansiktet som var exponerade.
Eftersom vädret inte såg ut att bli bättre så beslutade vi oss för att istället återvända ombord. Att fortsätta de ca 7-8 kilometerna till den tilltänkta pingvinkolonin vore bara dumdristigt och detta speciellt utan någon som helst proviant.
Frusna återvände vi till Wild Rose och unnade oss lite extra värme medans vi lagade till ett riktigt skrovmål. Spaghetti bolognaise på tonfisk blev det, vilket för övrigt är vår nyvunna favoriträtt under segling. :-) Kan tänka mig att vi kommer bli ganksa trötta på den dock. Vårt konservförråd svämmar verkligen över av tonfiskburkar...

Dagen därpå (den 14:e) så gav vi återigen oss i kast med vandringen mot sydkusten. Vädret hade under natten bättrat på sig ordentligt och vi hade stundvis nästintill vindstilla nu.
Efter några timmars vandrande och klättrande så var vi äntligen över på andra sidan kraterbergen och vi kunde se havet någon kilometer längre fram. Mängder med rännilar och bäckar ringlade fram längs bergssluttningen och förde med sig iskallt smälltvatten från bergstopparna. Det smakade ljuvligt efter den ganska påfrestande vandringen, även om vi säkert fick i oss ett mindre grustag på kuppen.
Det stod klart ganska omgående att vi inte skulle nå ner till havet. En lodrätt klippväg på runt 40 meter så långt ögat kunde nå i bägge riktningarna med södra oceanens vågberg nedanför var en effektiv spärr. En mer ogästvänlig kuststräcka har jag svårt att föreställa mig, och att ha den i lä ombord på en segelskuta måste te sig än värre. Dyningen från gårdagens kuling låg fortfarande på och avslöjade ett otal undervattensskär där vågorna nu bröt våldsamt. Huhhh!!

Det gick upp för oss att vandringen till pingvinkolonin skulle ta allt för lång tid så istället gav vi oss ut på en utlöpare i klippväggen. Nedanför på väggarna häckade mängder av fåglar på små klipputsprång, och i det upprörda havet längre ner kunde vi se sälar simma omkring i jakt på föda.
Klippan var verkligen som gjord att dyka ifrån, om man nu är klippdykare dvs. :-) Verkligen helt lodrätt och en djup vattenbassäng nedanför. Duktig klippdykare eller inte så hade man inte klarat sig särskilt länge i det bokstavligt iskalla vattnet. Att ramla överbord på dessa latituder kan få riktigt katastrofala följder! I nollgradigt vatten ligger överlevnadstiden för en vuxen människa kring 15 minuter, något längre om man är extremt fetlagd eftersom fettet då skyddar de inre organen bättre. Och tro mig, vi gör vad vi kan för att lägga på hullet, men det verkar stört omöjligt i denna kylan. :-)
Efter att pausat längst ut på klippan en stund (och såklart diskuterat vilken pengasumma som skulle få en att våga sig på språnget utför klippan) så begav vi oss tillbaka mot ankringsplatsen. Som kuriosa kan jag berätta att inte ens Kamprads hela förmögenhet hade fått mig att dyka från klippan.. :-)

Deception Island är verkligen en fantastisk ö och det känns lite overkligt att vara här. Mitt i en vulkan som dessutom fortfarande är aktiv och dessutom vid Antarktis. Det som saknas är djuren och därför vill vi nu komma vidare för att uppleva lite mer av detta. Enligt den sparsamma guide vi fått från andra seglare som besökt öarna så ska Livingstone Island vara en ypperlig plats att uppleva detta på, och vi har därför utsatt den till vårt nästa mål.
Tyvärr så är vädret ganska ostadigt just nu och som jag skrev tidigare så har vi för tillfället kuling med snö. Inget särskilt roligt seglarväder med andra ord. :-) Förhoppningsvis så lugnar det ner sig till imorgon, den 16:e och ger oss en lucka på i alla fall 24 timmar innan det drar igång igen. Från den 17:e och framåt vill vi verkligen ligga i en säker ankringsvik igen då det väntas upp en mindre snöstorm från sydväst då. Brrr!!!

Så vi får se heltenkelt. Får vi luckan under morgondagen så seglar vi nog mot Livingstone Island under tidig morgon. Ankrar några timmar och kollar in sjöelefanterna som ska finnas där innan vi drar vidare till en säkrare ankringsplats lite längre norröver i arkepilagen.

Nä... Nu är det dax för brödbak. Vi har bestämt oss för att detta är stora brödbakardagen ombord. Nu hoppas vi bara att vi kan få degen att jäsa i de 10 grader vi har i salongen. :-)

Johan o Krillen