Lördag den 13 Januari 2007

Över farofyllt hav!

Vid utsatt tid under morgonen den 7:e lämnade vi Puerto Torro och därmed den sista civilisationen (om man nu kan kalla Puerto Torro civiliserat). Solen sken och havet låg kavlugnt under vindens bortavaro. Motorn fick gå, vilket störde oss ganska rejält då vi nu har begränsat med diesel och inte lär få någon chans att få tag i mer på några månader.

Hursomhelst så var landskapet helt underbart runtomkring och vi turades om vid rorskulten under vår färd mot Kap Horn. Hela dagen höll stiltjen i sig och det var först när vi började närma oss Canal Franklin strax norr om Hornet som vinden började återvända stötvis. Hela dagen hade den Chilenska armadan ropat på radion efter oss och ville ha vår exakta position samt en lägesrapport. Tyvärr så mäktade vår radio inte med att nå fram till dem. Vi lyckades dock få kontakt med en annan segelbåt som lovade reläa våra uppgifter till dem.

Beslutet om vi skulle runda Kap Horn redan samma kväll eller ankra upp i någon bukt över natten hade vi inte riktigt bestämt. Men då vinden nu verkade mera stadigvarande vi fortfarande hade flera timmar kvar till solnedgång så föll lotten tillslut på att passera klippan direkt och därefter sätta kursen mot Antarktis.

Strax efter klockan 19 siktade vi Isla Cabo de Hornos och då vi nu inte hade några öar som "läade" för vågorna från sydväst så blev sjön snabbt grov. Enorma dyningar rullade in från sydväst och en känsla om vad som komma skulle började gnaga i bakhuvudet på oss bägge. Vad fan har vi egentligen gett oss in på!?, frågade vi varandra med jämna mellanrum. Svarta olycksbådande klippor som säkert bringat död och olycka många gånger passerades. Vädret hade nu slagit om till regn och himmlen hängde stålgrå ovanför oss. På avstånd kunde vi höra mullret från vågornas hammrande mot Kap Horn öns branta klippväggar. Det var en märklig känsla att vi nu verkligen var här! Kap Horn! ,den mytomspunna klippan vid världens absoluta ände! Nu var vi här! Bilden man gjort upp i huvudet om hur det skulle se ut stämde verkligen väl. En 300 meter hög, svart bergvägg som stupade rakt ner i havet flankerad av sylvassa undervattensrev och klippor.

Klockan 19.45 befann vi oss rakt syd om själva kapet på ca 700 meters avstånd och efter det obligatoriska fotograferandet och filmandet var gjort så skotade vi hem seglen och satte kursen rakt mot syd. Antarktis nästa! Kändes skönt att lämna Kap Horn och alla farligheter som land innbär på dessa latituder bakom sig och få lite sjörum.

Första dygnet över Drake sundet blev ett blandat dygn. De första timmarna efter Kap Horn rundningen rusade vi verkligen fram! Wild Rose verkade lika ivrig som oss att så snabbt som möjligt komma över det farliga hav vi nu gett oss i kast med. Under flera timmar låg farten på mellan 7-8 knop och precis som väntat så blev vi tvungna att handstyra på grund av monstersjöarna som vältrade in från sydväst. Det blev väldigt svårt att bestämma hur mycket segel som var lagom eftersom vi i vågdalarna nästan hade lä för hela masten och en stund senare trycktes hårt ner i lä av den accelererande vinden på vågtoppen. Wild Rose verkade hursomhelst klara det fint även om hennes rorgängare tidvis fick det väldigt blött vid sin utsatta plats vid rorskulten. :-)

Tidig morgon dagen efter hornrundningen så dog vinden ut och hela situationen blev väldigt jobbig. Även om det egentligen fanns vind nog att segla så var det stört omöjligt att få seglen att inte slå varje gång en våg passerade. Efter att nästintill utvecklat hjärnödem av de kraftiga rycken i riggen så beslutade vi att plocka ner dem och istället fortsätta för motor. Det sved verkligen i hjärtat för varje timme som motorn gick, då vi bägge visste vad dieselbrist kommer få för konsekvenser längre fram i form av värmebrist ombord. Under vanliga förhållanden så hade vi nog väntat ut vindens återkomst istället, men då vi nu befann oss på Drake sundet och dessutom hade en annalkande storm i hasorna så fanns det inte så mycket alternativ. Vi var heltenkelt tvungna att komma frammåt.

Först andra dygnet ut fick vi någorlunda stadigvarande vindar och vi kunde lämna över styrandet till vindrodret igen. Nätterna började verkligen bli svinkalla nu och att sitta ute vid rorskulten i snöblandat regn timme efter timme tär verkligen på krafterna. Äntligen kunde vi sitta nere i värmen! Läsa en bok, koka lite kaffe och kontrollera läget utanför med jämna mellanrum istället. Eberspächern tillsammans med vindrodret är verkligen våra bästa vänner ombord för tillfället, och vi har ofta ställt oss frågan om hur det hade varit ställt med moralen ombord om vi inte hade satsat på ett nytt värmesystem i Buenos Aires. Frågan är om man hade orkat hålla stången mot kylan utan den. Redan nu kunde vi märka av ett kraftigt ökat energi och sömnbehov och under nästan all ledig tid stöp man i kojen tills det var dax för nästa pass.

Under morgonen den 10:e passerade vi 60 grader syd och började därför skärpa vår utkik för isberg. Vattentemperaturen låg nu någonstans kring noll grader och allt hanternade av våta linor samt diskande var på gränsen av uthärdligt. Att sitta med händerna i nollgradigt vatten och skrubba en vidbränd mannagryns-kastrull kan få även den mest garvade nordsjöfiskare att utveckla åldersreumatism redan vid 29 års ålder. :-) Fy fan vad kallt det var! Ska jag någonsin segla ner hit igen så ska jag jäklar i det ha en diskmaskin med ombord!! :-)

Vi verkade ha klarat oss söderom stormen när vi kontrollerade vädret vid 22 tiden den 10:e och de nästkommande dagarna såg även lovande ut för fortsatt segling söderut. Några körare på upp mot 17-18 m/s skulle vi dock inte kunna undvika, men som man bäddar får man ju ligga. Seglar man till antarktis så får man heltenkelt vara nöjd med allt utom storm. I Ushuaia var det någon som sa att en segling av tre över Drake sundet var överlevnadssegling. Och i ljuset av detta uttalande så verkade vi verkligen ha tur med vädret!

Sista dygnet in mot Deception Island så vred vinden mot ost och vi fick bidevind-segling. Det började snöa och under natten mellan den elfte och tolfte så ökade vinden till kuling. Det blev ena riktigt kalla styrpass i snöglopp med fullrevade segel de sista 50 sjömilen. Vi kunde nu emellanåt skönja Smith Island och Snow Island när det kom en lucka i snöandet. Sikten var verkligen dålig, och tankarna gick ofta till vad som skulle bli konsekvenserna om vi rände rakt in ett isberg nu. Huhh!!

Vi seglade genom enorma pingvinflockar och siktade även flera valar i sundet mellan Snow och Smith Island och även om vi i det längsta hade förbjudit oss själva att säga att vi "fixat det" så började det nu gå upp för en. Vi var i Antarktis! Helt jäkla otroligt! Overklighetskänslan fanns med en hela tiden och förstärktes ytterliggare när vi siktade vårt mål, Deception Island föröver tidigt på morgonen den 12:e.

Deception Island är en vulkanö som på vilken käglan har kollapsat och efterlämnat en enorm naturhamn helt innesluten av den kringliggande kraterranden. Genom ett av naturens nycker så ligger randen under vatten på ett ställe i öster vilket möjliggör passage in i den vattenfyllda kratersjön.

Mer annorlunda ö tror jag aldrig jag har varit på, och det kändes nästan som hela sceneriet var taget från Jules Vernes bok En världsomsegling under havet. Port Foster som kratersjön kallas, skulle lätt kunna vara Kapten Nemos ubåtsbas från filmatiseringen från 50-talet.

Efter att vi passerat passerat inloppet så satte vi kurs mot Telefone Bay på andra sidan kratern. Rykande stränder med hetvatten källor passerades och här och var hoppade pingviner fram längs stränderna. Klockan 8 så kom vi äntligen fram till vår ankringsplats och kunde fälla ankaret över 7 meter vatten. Lite skum känsla att fälla ankaret mitt i en aktiv vulkan. :-)
Efter att rott iland två landlinor och vi tyckte Wild Rose låg tryggt så föll föll vi bägge i komasömn, och vaknade inte förren på sent på eftermiddagen. Helt otroligt skönt att få sova!!

I skrivande stund är klockan 12 den 13:e och vi kan knappt bärga oss från att utforska ön vidare! Rapport kommer snarast... :-)

Johan o Krillen