Onsdagen den 27 December 2006

Åter i civilisationen...

Under sista dygnet på Isla Estados fick vi verkligen känna på det pilotboken varnat oss för. Den lina som vi rott in till land och till en början tyckt verkat lite onödig fick nu verkligen visa sin mening! Sent på natten vaknade vi bägge av att Wild Rose vräktes kraftigt ner mot babord! Utanför i natten rasade en rytande "williwaw" ner från berget ovanför. Amperemätaren till vindgeneratorn låg i botten, och av döma på det fruktansvärda ylandet den förde där utanför så var det inte utan en viss oro över dess hälsa. Över 20 ampere lämnade den!

Vi slet upp luckan och rusade upp i sittbrunnen nästan övertygade om att ankaret skulle dragga. Ingen höjdare att springa omkring i bara kalingarna kan jag berätta! :-) Svinkallt och det blev inte bättre av vattensprayen som vinden piskade upp över däck. -Vad tror du? Draggar vi?, frågade jag Krille. Ca 50 meter akterut kunde vi skönja de svarta klipporna i mörkret, och vi visste bägge att om ankaret draggar nu så är det klippt. Att ta motorn till hjälp var inte att tänka på då vattnet runtomkring var en enda trögflytande massa med kelp, och detta hade garanterat gjort propellern obrukbar efter en stund.

Efter en stund verkade vinden lägga sig något och vi skyndade oss huttrande ner i värmen igen. Ankaret verkade hålla men känslan i magen av att endast ett 12 kg ankare låg ute fick oss att hata beslutet att inte lägga i stormankaret från början. Hela natten höll det på, och vi bestämde oss för att skiftas om som ankarvakter hela natten. Kraftigare vindkantringar tror jag aldrig jag varit med om! Under loppet av sekunder så växlade vinden helt riktning med 180 grader och vid varje kantring så accelererade Wild Rose mot någon av klippstränderna som omgav oss. Alla som har legat nära en klippstrand i lä för ankar i stormvindar förstår känslan man får i magen.

Under morgontimmarna la sig kastvindarna plötsligt och trötta efter en natt i princip utan sömn så steg vi upp. Det var bråttom, vi var en hel timme försenade och att missa tidvattenslacket i Strait La Marie är inte att rekommendera. Så det fick bli att lätta ankar på fastande mage. Att få upp ankaret var en hel historia för sig! Jäklar vad det satt, och när vi efter ca tjugo minuters kämpande med all vinschkraft tillgänglig så fick vi förklaringen. En hel skog med kelp satt snärjt i ankaret, och bara vikten av detta gjorde ankaret för tungt att lyfta ombord. En hederlig svensk morakniv gjorde dock processen kort med strypsnarorna...

Återigen passerade vi bränningarna på vår väg ut ur Puerto Hoppner, dock så kändes det inte lika vådligt nu då vi nu visste hur det såg ut. Utanför gick sjön grov och vinden som vi trott dött ut helt inne vid ankringsplatsen visade sig fortfarande ha lite krafter kvar. Tyvärr var den fortfarande västlig så vår plan blev att kämpa på för motor. Det gick tragiskt långsamt då vi hade både vind, ström och vågor emot men då vi inte hade några alternativ så kämpade vi på helt enkelt.

Strait La Marie är känt för sina kraftiga strömmar och enorma vågor, och att segla i området med vinden mot strömmen avråds o det starkaste. Stående vattenväggar på över 10 meter har observerats längs Isla Estados västkust, precis där vi nu befann oss. Dock så hade vi nu knappt någon vind alls och havet lät oss passera.
Havet i Straitet myllrade verkligen av liv! Sjöfåglar, delfiner och deras byte fiskarna verkade här ha funnit en frihamn inte så ofta besökt av deras gemensamma nemesis, människan. Det kändes historisk på något sätt att passera genom sundet och med lite fantasi kunde man skönja en råriggare vid horisonten under fulla segel på väg mot Kap Horn.

Strömmen ville inte ge med sig! Den ända skillnad vi märkte när tidvattnet vände var att strömmen nu satte med "bara" 1 knop emot istället för 4 som tidigare. Eldslandet och Beaglekanalen kändes plötsligt långt borta och vi reviderade våra planer att nå Ushuaia direkt.

Under natten kom vinden igång igen och nu från öster vilket vi såklart välkomnade. Straitet var äntligen passerat och vi befann oss nu längs sydkusten av Eldslandet. Svarta hotfulla klippor passerade i mörkret medans vi sakta länsade undan mot Beagle-kanalen. Havet låg i vila men även nu kunde vi förstå den skräck gamla tiders sjömän måste känt inför farvattnen häromkring. Endast åttio sjömil mot sydväst ruvade Kap Horn och alla historier och berättelser man läst om kamp till havs därifrån.

Ungefär i tid med soluppgången så började vi så sakta ta oss in i Beaglekanalen. Sjölejon och sälar låg och värmde sig på små holmar i den bleka solen. Pingviner simmade omkring i flockar och glodde nyfiket men när vi kom för nära var de snabba o dyka. Bergsmassiven omgav oss nu på bägge sidor med sina snöbeklädda toppar. Även om vi under tidig morgon hade haft regn under några timmar så hade det nu klarnat upp och sikten var perfekt! Vattnet låg som en spegel under den frånvarande vinden och vi gick nu för motor igen. Vi brydde oss inte det minsta! Vi hade gått om diesel och bara att få sitta i sittbrunnen och njuta av natursceneriet runtomkring var fullgott.

Under eftermiddagen bestämde vi oss för en natthamn några sjömil längre fram. Bristen på både vind och rätt strömriktning hade gjort att vi inte skulle hinna fram till Ushuaia innan mörkret. Bättre då att ankra över natten och komma fram i fullt dagsljus resonerade vi.

Enligt vår guide var inloppet till ankringsbukten lite halvsvårt då man var tvungen att trixa sig emellan några grusbankar på vägen in. Hursomhelst så matade vi in de rekommenderade waypointsen i GPS:en och tog oss sakta fram mot dessa. Plötsligt gick vi på grund, och detta trots att vi haft stenkoll på ekolodet hela vägen in. -Helvete också! Jag kastade i backen och gav full gas. Sakta sakta kom vi av grundet och vi kunde pusta ut. Ingen höjdare att sitta på grund mitt i ödemarken och speciellt inte i dessa farvattnen.
När vi senare testade en ny färdväg in i bukten så visade sig guiden inte stämma något vidare. Antagligen så är det de kraftiga tidvattenströmmarna som möblerat om en del och gjort den tidigare rutten in obrukbar.

Efter en stunds backande, trixande och allmänt svärande så kom vi i alla fall äntligen in i bukten. Nu stämmde guiden bättre för det var verkligen en underbar ankringsplats! Grön skog ända ner till vattenlinjen varvat med gröna ängar. Det hela såg väldigt bekant ut och efter en stunds begrundande av detta så kom vi på vad det var. -Var det verkligen var nödvändigt att segla hela vägen hit för att få uppleva lite skånskt inlandslandskap? sa Krille plötsligt med lite skratt på rösten. - Ja, du har faktiskt rätt! Ser ju ut precis som ute kring Häckeberga eller nått. Skulle vara de snöklädda topparna lite längre bort som förstör bilden något bara, sa jag.

Det var verkligen en superb ankringsplats, och då det fanns gått om plats till att svinga för ankaret på så brydde vi oss inte om att dra iland någon häcklina. De kraftiga williwaws som vi upplevt på Isla Estados räknade vi inte med skulle kunna uppstå här heller eftersom landet runtomkring var flackt.
Det blev en lugn kväll ombord. Krille försökte sig på att laga risotto och resultatet blev sådär. Jag (Johan) satt skrev lite i salongssoffan då Krille plötsligt exploderade i ett vansinnesvrål bakom mig! -Nuuuu jävlar åker det förbannade skitriset i sjön!! Det har ju för fan kokat i evigheter nu utan o bli färdigt! skrek han. Luckan flög upp o hela kastrullen med hopkoket flög ut i sittbrunnen. -Vadå.. Så farligt kan det väl inte vara? sa jag och gick ut för och hämta in kastrullen igen. -Skit i om det inte är färdigt. Nu käkar vi, lite tuggmotstånd har ingen dött av.
Den surmullna Krille blev snart på bättre humör efter lite vita lögner från min sida om hur god risotton var. Faktum var att den var helt ok, trots det lite knispriga riset. :-)

Dan därpå steg vi upp tidigt och gav oss av igen. Vi hade nu endast ca 30 Nm kvar till Ushuaia så det torde bli en lagom dagsetapp. Scenariot från dagen innan upprepade sig, spegelblankt vatten, ingen vind och en sikt så långt ögat kunde nå. På vår väg passerade vi Puerto Williams i Chile som hyser världens sydligaste yachtclub. Ett tag funderade vi på om vi skulle gå in där men beslutade efter en stund att vänta med det. Vi skulle ju ändå bli tvungna att gå ditt innan avseglingen mot Kap Horn.

Det blev en händelselös etapp för motor och strax innan klockan 15 kom vi fram till Ushuaia. Sista biten hade vinden ökat till runt 10 m/s så vi gjorde oss klara för en lite jobbig tilläggning.
I Ushuaia så ligger man förtöjd utanpå varandra eftersom platsen vid bryggan är begränsad. Vi hamnade utanpå en fransk stålbåt i 40 fotsklassen, och faktum är att man ligger riktigt bra på detta sätt. Sist jag låg förtöjd på detta sättet var på Helgoland i Nordsjön. Där var det dock snäppet mer båtar och man var ibland tvungen att stappla över 15-16 båtar innan man nådde bryggan. Då var det bättre här, då vi nu låg som 4:e båt, vilket tydligen är max tillåtna.

Faktiskt helt underbart att komma till civilisationen igen! Vi träffade Lennart, från Cabo de Hornos, som vi möte sist i Salvador för ca 6 månader sedan. Även Empire, Sawobona och Lindisfarne låg här och det var såklart superkul att träffa alla igen! Efter att de vanliga frågorna om hur allt gått, hur vädret varit så var det jäkligt skönt med en dusch och efter det en stadig whiskey ombord hos Lennart.

Vi har nu legat i Ushuaia i lite mer en en vecka. Staden (om man nu kan kalla den det) är helt ok, dock lite dyrare än Buenos Aires och Mar del Plata. Inte så konstigt kanske då i princip allt måste fraktas hit och befolkningen inte är särsklit stor. (Ca 70000) Omgivningarna är i alla fall helt underbara! Karga snöbeklädda berg omger hela staden och jag tippar att om man hade varit bergsklättrare så måste detta vara ett riktigt mecka.
Hamnen (om man nu kan kalla den det) är nog den värsta hamn jag legat i! Totalt oskyddad och så fort det blåser upp lite så blir sjön krabb och gör det minst sagt obekvämt vid bryggan. Under veckan som gått så har det redan blåst upp till stormstyrka 3 gånger och det skär verkligen i hjärtat av allt skav och stryk som båten tar av detta. Blir garanterat en nylackering av bordläggningen när vi kommer hem! :-) Egentligen hade det varit bättre och bekvämare att ligga för ankar utanför, men då vi ännu inte hunnit fixa till dingemotorn så stannar vi vid bryggan. Jobbigt o ro när det blåser 20 m/s emot... :-)

Dan före dan så fick jag ett mail från Sveriges Radio om en förfrågan om en intervju till programmet "Efter 12" i P4 vilket skulle sändas på julafton. Om någon är intresserad så finns intervjun på deras hemsida. Ska försöka lägga upp en direktlänk på hemsidan senare...

Julfirandet blev en väldigt lyckad tillställning! Den norska båten Empire bjöd in de skandinaviska besättningarna till julbord som vi alla hjälptes åt att ordna till. Visserligen blev jag o Krille beordrade till att stå för ölinköpet. Vet inte varför, men jag gissar att de (med rätta) hade starka misstankar om vår begränsade matlagningskonst ombord på Wild Rose. :-) Gissar att våra hundmatsköttbullar inte hade gjort någon succé...
Julbordet som stod uppdukat på julafton var helt fantastiskt! Allt som hör ett äkta skandinaviskt julbord till fanns på plats, till och med sjörullad dansk snaps!

I skrivande stund (den 27:e) så blåser det hårt från öster, och Wild Rose dansar omkring på en toppig dyning som rullar in i hamnen. Vi vill komma vidare, men innan det kan komma på tal så har vi en del saker att ta tag i. Vår videokamera har lagt av och efter att ha fått beskedet att det tar över 1 månad att få ner delar så har vi verkligen ett problem på halsen. Att segla ner till Antarktis och inte ha någon möjlighet till att föreviga det känns bara förjävligt! Ett sista försök skall hursomhelst göras under morgondagen på en annan firma här i stan, och vi hoppas såklart att vi får en bättre prognos där.
Sen har vi ju den krånglande dingemotorn, men den lär det inte bli några större problem att få rätt på. Lite mekande bara så spinner den säkert som en katt igen. Tacka vet jag hederlig mekanik!!
Inställningen ombord på Wild Rose gentemot det "digitala samhället" har verkligen nått bottenläget! Visst är det kul med alla gizmos som företagen kastar efter en nuförtiden. Men varför kan de inte göra någonting med kvalitet? Och varför finns det inga dugliga reparatörer längre? Det verkar bara finnas "bytare" kvar. Den typen av reparatör som inte kan någonting egentligen, utan bara felsöker genom att byta delar osv... Vill inte låta gnällig, men min personliga åsikt är att vårt köp och släng samhälle är påväg åt helt fel riktning. Det genomsyrar allt! Kvantitet är allt, och kvalitet verkar vara ett ord som folk snart inte kommer att förstå vad det innebär, och då menar jag inte bara matrealistiskt sätt. Jaja, nog om det... Gissar att företagsidkarna inte håller med mig i mitt resenomang, speciellt inte efter ännu en "rekord-jul".

God Jul och ett gott nytt år!

Johan o Krillen