Torsdagen den 14 December 2006

Vid världens ände...

Etappen från Mar del Plata till Isla Estados är nog en av de bästa vi haft, rent seglingmässigt i alla fall. Bra vindar, mestadels från nord under en oftast blå himmel. Antagligen har vi haft en vansinnig tur, för enligt pilotböckerna är sträckan en av de farligaste i världen. Stormar, starka strömmar samt en vild kust som inte ger några större alternativ än att rida ut dåligt väder till havs. Visst finns det ställen att ankra på men inga direkt säkra, och absolut inga jag skulle försöka gå in i när det går lite sjö.
Tvärtemot pilotböckernas rekomendation om att hålla sig kustnära så bestämde vi oss för att ta den kortare rutten ute till havs. Nu med facit i hand så vet vi att det var det rätta valet, då vindarna längre in mestadels var starkare än de vi upplevde. Dessutom så kortade vi ner tiden till havs med nästan 3 dygn.

De sista dygnen av etappen bjöd på varierande vindar, allt från kuling till stiltje och motorgång. Albatrossarna blev bara fler och fler med den ökande latituden, och så blev också de ljusa timmarna. Kändes härligt med ljuset, en sak som vi bägge verkligen saknar med Sverige. I våra ögon helt mycket bättre än det mer eller mindre konstanta förhållandet mellan natt och dag närmre ekvatorn.
Nätterna började bli rejält kalla och råa halvägs in i "the roaring forties". Att diska blev en riktig plåga i det iskalla vattnet, och detta även med neopren handskarna på. Det kalla vattnet verkade inte bekomma delfinerna hursomhelst, som om än livligare än vanligt ofta lekte framför Wild Rose. En ny sort vilken vi inte sett någon gång tidigare brukade dyka upp. Ofta sent om kvällarna eller under tidig morgon. Deras hoppteknik var verkligen ett bevis för deras livsglädje då deras hopp ofta innebar skruv kring egen axel. Om det var den sk skruvdelfinen vi sett vet jag inte, har för mig att den typen lever i mer tropiska farvatten. Akrobatiska och nyfikna var de hursomhelst, och jag tror deras skruvhopp mestadels var pga av deras brist på en vridbar nacke. Svårt att kolla in de konstiga snubbarna uppe på deras leksak annars....

Varje morgon klockan åtta hade vi radiokontakt med två andra båtar vilka lämnade Mar del plata ungefär samtidigt som oss. Det kändes tryggt på något sätt, detta att veta att det fanns andra seglare där ute som upplevde vilkor samma som vi. Förutom det mest självklara som väder och vindriktning så gav den dagliga radiokontakten även en liten sporre att pressa Wild Rose lite extra när tillfälle så gavs. Alltid kul o se vem som gjort bästa dygnsdistansen, om än väldigt varierande längd och prestanda på de olika segelbåtarna.

En natt hände något som jag (Johan) aldrig kommer glömma. Jag hade vakten och skulle precis till och justera vindrodret när hela himmlen exploderade i ett kritvitt blixtsken! Instinktivt ryggade jag tillbaka från min utsatta placering, hängande över aktern och fick se det största meteoritnedslag jag någonsin sett! Tvärs över himmlen från sydost till nordväst skar den natten i bitar likt ett gigantiskt tomtebloss! Såklart så passade jag på att önska mig lite extra mycket, ett sånt "stjärnfall" måste ju bara räknas som hundra vanliga, minst! :-)

Den åttonde dagen till havs dök det upp en helikopter vid horisonten under Krilles morgonpass. Den kom närmare och började göra vida cirklar kring Wild Rose. Krille kallade upp mig, och just som jag tittade upp i sittbrunnen så dyker helikoptern ner mot oss. Piloten och de bägge passagerarna verkade eld o lågor inför åsynen av oss, så till den grad att de hovrade i spridarhöjd endast ett tiotal meter akter om oss glatt vinkandes!! Jäkligt häftigt var det! En sån vindsnurra skulle man haft när det blir stiltje! ;-)
Efter två pass förbi oss så lyfte de till cruisinghöjd igen och satte kurs österut, antagligen till ett fartyg i den Argentinska armadan.

Vi var nu inne i "the furius fifties" och de sista 150 Nm innan Isla Estados fick vi en liten påminelse om var vi befann oss. Vinden ökade till kuling från väst och sjön blev snabbt grov och oberäknelig. Albatrossarna verkade älska det!! Upp och ner ur de vitstrimmade vågdalarna flög de med vingspetsarna nästan i vattnet när de skevade med vingarna! Vilka magnifika flygare de är!! Och gigantiska med sina ibland tre meter mellan vingspetsarna. Det sägs att anledningen till att de inte finns på norra halvklotet är att de inte kan ta sig förbi ekvatorns svaga vindar, då de är så beroende av stark vind för att kunna flyga. Hurvida detta stämmer vet jag inte, men det verkar ganska logiskt då de verkligen växer i storlek ju längre ner mot Kap Horn och stormarna vi kommer.

Så dök den äntligen upp ur havet! Ön vid världens ände, Isla de los Estados. Karga klippiga bergskammar med snökläda toppar och hotfulla svarta bergväggar som atlantens dyning dundrade in i! Det var en mäktig syn, och samtidigt lite skrämmande då vi nu hade en kraftig dyning från nordväst i aktern. Med lite fantasi var det lätt att tänka sig ett skeppsbrott efter att båten blivit slagen i spillror mot den karga kusten. Man rös vid bara tanken att lida skeppsbrott på ett ställe som detta!
Under de stora segelfartygens tid ,under 1800-talet, var det många fartyg som krossades mot land kring Isla Estados, i genomsnitt nästan 10 skeppsbrott per år blev rapporterat. Totalt så har ön över 300 fartyg på sitt samvete! De hårda vindarna, ofta i motsatt riktning mot strömmen, bildar en speciellt orolig sjö kring ön.
Med denna informationen i bakhuvudet var det inte utan en liten knut i magen vi nu närmade oss Hoppner bay, på nordsidan av ön. Något bra sjökort hade vi inte, men då djupet enligt guiden skulle vara över 50 meter även inne i ankringsbukten så var detta det sista vi oroade oss för. På avstånd kunde vi se dyningen krossas mot klipporna kring inloppet, vilket sände kaskader med vitpiskat vatten ett högt upp i skyn.
-Var fan är inloppet!! , frågade jag Krille. Strömmen hade nu börjat sätta kraftigt mot land, och känslan av att inte ha full kontroll började göra sig påmind. Vi stävade framåt några hundra meter till, ständigt svepandes längs klipporna med kikaren. -Där! Där är det! Det måste vara mellan den lilla ön och klipputsprånget till höger. Ropade jag från fördäck med kikaren pressad mot ögonen. Krille satte kursen mot vad vi trodde var rätt inlopp. Desto mer bottnen grundade upp desto grövre blev dyningen som lyfte och obönhörligt pressade Wild Rose in mot den klippiga kusten. -Måtte det bara vara rätt bukt nu!, skrek Krille från sin plats vid rorskulten. -Annars ligger vi nog risigt på det! I det upprörda havet omkring oss flöt det stora sjok av kelp vilka vi var tvungna att kryssa mellan.

Så dök inloppet äntligen upp och alla pusselbitar från pilotbokens text om bukten föll på plats. Där var ön med de pingvinliknande fåglarna på, i väster sträckte den långsmala klippan sig ut i havet. -Sikta exakt mitt emellan den lilla och den stora ön, om det blir turbulens så maxa motorn! , skrek jag till krille. Nu bröt vågorna både om styrbord och babord. Vinden och strömmen pressade oss mot lä där vågorna krossades mot en sylvass klippa. -Mer gas! Lite mer åt babord! Ser du kelpen föröver?!! Krille hade det inte lätt vid rorskulten då informationsflödet förifrån var ganska snabbt och den starka vinden gjorde det svårt att höra.

Vattnet lugnade ner sig när vi väl var innanför klipporna, de agerade vågbrytare på något sätt och nu låg vattnet förhållandevis lugnt. Runtomkring oss tornade jättelika berg upp sig, varav vissa snötäckta kring toppen. Synen översteg alla våra förväntningar!
Enligt vår guidebok så skulle öns bästa ankringsplats husera längst in i bukten. Skyddad från alla vindar samt relativt "williwaw" fri, (kastvindar från bergen) . Ankaret gjordes klart och vi fortsatte mot den föreslagna ankringsplatsen. I guiden stod det att inloppet till den inre ankringsbukten kunde vara ganska "tricky", då strömmen kunde sätta med upp till fem knop genom det smala inloppet. När vi väl fick syn på inloppet så kunde vi först inte förstå hur en båt skulle kunna ta sig igenom! Det var max 4 meter mellan klipporna, och att köra där emellan och samtidigt ha lite dyning in från sidan verkade inte vara en bra ide. -Fan också! Hur gör vi? Vi cirkulerade utanför inloppet en stund, funderandes och dryftandes hurvida det var ett klokt val att försöka sig på det. Efter några varv utanför, lite mer svärande och gloende i kikaren beslutade vi oss för att det inte var värt risken. En felmanöver i den trånga passagen så hade vi garanterat haft ett fett hål i bordläggningen, och att ha ett fett hål i båten på en obebod ö mitt i "the furius fifties" var ingen av oss sugna på.
Vi la om kursen och stävade utåt myningen igen. Strax efter inloppet skulle det tydligen finnas en alternativ plats att ankra på och vi förberede oss nu för denna. Långa landlinor plockades fram, dingen pumpades upp och gjordes klar. Det var kelp överallt! (kraftigt sjögräs som lätt kan fastna i propellern) Vi chansade och gasade på lite extra i tron att detta skulle göra risken mindre till stopp i propellern. Ankaret släpptes på 15 meters djup varpå vi lät vinden vrida oss runt så vi fick aktern in mot den lilla stranden. En lång lina roddes med vissa svårigheter i land, och slogs kring ett lite kraftigare träd en bit upp längs stranden.

Äntligen framme!! 1100 Nm över stormberyktat hav och och nu framme på en av de vackraste men mest ogästvänliga platserna i världen. -Nu skulle vi haft varsin öl! Det är vi fan värda! , sa jag till Krille som välvilligt höll med mig. -Och en cigg..., tillade han mummlande.

Tröttheten kom över oss som så ofta efter avslutad etapp, så någon utflykt in till land blev det inte. Istället körde vi igång värmaren på max, stekte lite pannkakor och föll efter avslutad måltid i djup komasömn. Vår plan om att hålla ankringsvakt under natten föll bort totalt då väckarklockan inte mäktade med att bringa liv i någon av oss.

Under morgonen satte vi igång och röja ombord. Nu skulle det bli ett slut på svineriet!, kosta vad det kosta ville i form av lidande. Vi kokade kastruller med vatten och skrikandes i den den iskalla vinden på fördäck gjorde man sitt bästa för att tvätta bort 10 dygns svett och solk! -Hade tjejerna sett en nu så hade man nog förblitt ogift resten av livet, menade Krille och jag kunde inte mer än hålla med. Svinigare än så här vet jag knappt om jag var i lumpen ens... :-) Måste nog till något av Roskildebesöken för att bräcka detta! (festivalen)

Det började regna. Snöblandat iskallt regn forsade ner och vi höll oss i salongen. Läste, kokade kaffe och väntade ut busvädret. Har inte siffran i huvudet, men tydligen så bjuder området häromkring på kring 250 regn/snödagar om året, så det gäller nog o passa på när det blir uppehåll.
Regnet höll i sig någon timme varpå solen tittade fram igen. Vi betämde oss för att ta tillfället i akt och bege oss iland för en liten rekognosceringsrunda. Kaffe och frukost packades ner i en vattentät säck och vi rodde in till stranden.

Att utforska ön blev långt mycket jobbigare än vad det för ögat först såg ut att bli. Det som från båten såg ut att vara gräs visade sig vara meterdjupt tätpackad snårbuskage som låg som en matta mellan träden. Vi kämpade på i alla fall, och släpade och drog oss upp längs berget och den snåriga skogen väster om ankringsplatsen.
All vegetation visar spår efter de frekventa väststormarna och träden växer nästan horisontelt på de mest utsatta ställena. Träden påminner om förvuxna bonsaiträd i sin form och ser ut att växa otroligt långsamt i det hårda klimaten på ön. Vackert var det, otroligt vackert!
När vi äntligen kom upp för berget kunde vi blicka ut över havet och fick en otrolig panorama-vy över Hoppner bay som ligger omgärdat av spetsiga berg. Vi plockade fram vår matsäck med kaffe och tog en paus uppe på en klippa. Det hela kändes nästan overkligt! Har vi verkligen seglat hit? Till denna helt avlägsna och av människan helt orörda plats. Ingenstans man vände blicken fanns det spår efter mänsklig påverkan, en syn som tyvärr blir allt ovanligare.

Vi vandrade omkring uppe på toppen av bergskullen, kollade in en fågelkoloni på nordkustens branta klippväggar och kände oss nästan som riktiga naturfilmare. Nedanför slog atlantens dyning in i de lodrätta klipporna och gav upphov till ett öronbedövande dån. Skulle vara spännande att befinna sig här under en riktig vinterstorm! Klipporna bär spår efter vågor ända upp till 20 meter ovan vattenlinjen vilket måste vara en mäktig syn att se!

Efter någon timmes scoutande i längs kusten och berget gav vi oss tillbaka mot Wild Rose. Ute över havet såg det ut o dra ihop sig till oväder och vi ville absolut vara tillbaks ombord innan detta skulle dra in.

Väl tillbaka ombord så fick vi besök av ett gäng sjölejon. Nyfiket hoppade de upp och ner i vattnet likt guppande korkar kring båten för att på så sätt få en bättre titt på de underliga besökarna. Ett försök att mata dem med lite tonfisk resulterade bara i att de dök och försvann en stund senare...

Planen ligger fortfarande fast i att fira jul och nyår i Ushuaia. Dock så känner vi att den här ön är allt för ovanlig och vacker för att inte utforkas mera. Imorgon planerar vi att ta dingen för en färd längre in i den djupa fjorden. Det ska finnas vattenfall och sjöar omgärdade av 1500 meters bergvägar en syn som vi absolut inte vill missa!! Efter detta så är det vädret som får avgöra när vi seglar vidare. Strait La Marie, sundet mellan Estados och Eldslandet har en lång meritlista på krossade båtar och skeppsbrott. Strömmen kan ibland sätta med upp till 9 knop genom sundet vilket i dåligt väder ger upphov till våldsamt brytande vågor. Vi tänker därför inte ta några chanser utan vänta in en lovande väderrapport. Om rapporten är särskilt god kanske vi till och med tar en detour neråt Kap Horn. Det är så nära nu! 110 Nm kvar till Hornet!! Hade ju inte varit fel o ge sig en hornrundning i julklapp... :-)

It´s the end of the world as we know it....

Johan o Krillen