Söndagen den 26 November 2006

Den sista "safe haven"...

Sista veckan i Puerto Madero innebar mycket arbete, samt en del tuffa och ganska ekonomiskt jobbiga beslut. Värmeproblemet var fortfarande inte löst, och det var verkligen hög tid till att ta tag i det dilemmat.

Wallas hade inte kommit upp med någon lösning än, och att lämna Buenos Aires utan ett fungerande värmesystem var helt enkelt uteslutet. Ekonomin grundsynades och även om det sved ordentligt så kände vi oss tvungna att satsa på ett fullgott system. Tankarna lutade nämligen först åt en vanlig gasolvärmare för några hundralappar, men efter lite nyktert funderande kring detta, så stod det klart att det aldrig skulle fungera i längden. Att ha ytterliggare 3-4 gasolflaskor med ombord var inte särskilt lockande. Det hela slutade istället med att vi inhandlade ett komplett Ebersprächer dieselsystem på 4 Kw. Klart mycket dyrare (ca 12000 sek), men också så mycket bättre och säkrare.

Det var verkligen en fröjd att riva bort den så bespottade Wallasvärmaren och istället montera upp vårt nya Ebersprächer-system. Det som kändes mindre roligt var den totala kostnaden vilket vi nu lagt ner för att få lite värme ombord, en summa som vi helst bara ville glömma. Jag (Johan) hade tidigare i veckan i starka ordalag mailat till Wallas huvudkontor i Finland och berättat hur vår inställning gentemot deras system och service var. I samma mail krävde jag även en lösning på vårt huvudbry, och helst ett totalt återköp.

Samma kväll som vi installerat den nya värmaren så kom det äntligen ett svar från Finland, och mot alla odds så var det positivt!! Smått chockade över att för en gångs skull få rätt satt vi framför mailet och läste det om och om igen. Det var sant!! De gick med på ett totalt återköp!! Med ens kändes den ekonomiska tillvaron mycket ljusare och beslutet att satsa på en rejäl (om än dyr) värmekälla, mer riktigt än någonsin.

Så kom äntligen dagen för avsegling!! Diesel var tankat, mat var inhandlat och Wild Rose var verkligen sjöredo. Både Krille och jag kände oss superpeppade! Nu jäklar skulle det seglas!
Jessica, vår polare från Sverige som något oväntat dök upp i Buenos Aires, beslutade sig för att segla med oss till Mar del Plata. Ett beslut som vi knappast hade några motsättningar gentemot. Tvärtom, lite extra sällskap ombord är aldrig fel, speciellt inte heller när de lovar vara behjälpliga med matlagning och diskning. :-)
Efter en sista lunch med mina föräldrar Bernth och Rita tog vi avsked och tuffade ut i hamnbassängen. Bron till hamnen öppnades och vi stävade ut från Puerto Madero för sista gången...

Avsked är alltid jobbiga, och så även nu. Speciellt nu kanske, då så mycket ligger framför oss innan vi kommer återse våra nära o kära igen. Framtiden känns oviss, främmande och väldigt väldigt spännande!

Vinden var till en början väldigt svag och dessutom rakt emot, så motorn fick gå. Vi satt i sittbrunnen och njöt av varsin kall öl, pratade och beskådade solnedgången över Buenos Aires, allt medans Wild Rose gled fram över ett lugnt La Plata. Det var en euforisk känsla att äntligen vara på väg igen.

Under natten kunde vi äntligen börja segla. Vinden vred några grader mer mot nordväst och i kombination med en kursändring gjorde detta att vi nu fick en trevlig halvvind. Strömmen satte mot öster, så under några timmar gjorde vi hela 7 knop. Med andra ord, en helt underbar segling!

Den förnöjsamma seglingen höll i sig fram till 11-tiden under torsdagsförmiddagen, då vinden plötsligt dog ut. I söder hade mörka moln tornat upp sig, och vi gjorde oss klara för den uppenbarliga front som nu kom smygande emot oss. Storen fullrevades och vi tog in max på rullfocken, och satte oss och väntade...

Några minuter senare var det över oss, dock inte så farligt som vi trodde det skulle bli. Faktum var att vinden knappt nådde över 15 m/s i byarna, vilket gjorde att vi, så snart det värsta passerat, skakade ut reven igen. Vår nordliga halvvind hade nu förvandlats till en sydlig bidevinds-segling, dock inte något som störde oss nämnvärt eftersom vi fortfarande kunde hålla rätt kurs.
Tvärtemot väderprognosen så började vinden backa framåt kvällen. Det tjocka molntäcke som hängt över oss hela dagen började tunnas ut, och vi fick akterlig vind. Marelden dansade i Wild Roses kölvatten och i sydväst glödde en tunn strimma av månen svagt. Kunde vi kanske ha sån tur att detta skulle hålla i sig resterande del av etappen? Mot bättre vetande väcktes ett litet hopp. Kanske kunde vi hinna fram innan vädret försämrades...

Vi var ute ur Rio La Plata och hade återigen saltvatten kring kölen. Den alltid närvarande atlantdyningen tog över från den korta och krabba sjön längre in. För oss mer vana seglare så kändes detta såklart som en fröjd, men för Jessica började ett visst mått av sjösjuka göra sig påmint. Dock ganska övergående och hon lyckades hålla det värsta stången med diverse medikamenter. Sjösjuka är ett gissel, och jag skattar min lyckliga stjärna till att jag i stort är förskonad från detsamma.

Vår perfekta slör under torsdagskvällen fick ett snöpligt slut runt midnatt, då vinden plötsligt dog ut helt. Vi låg och drev en timme eller så, i ett försök att vänta ut vädermakternas nästa drag. Dock tröttnade vi tillslut på detta och eldade på med motorn istället. Diesel är ju så billigt här! :-) Ca 3,50 sek litern!! Lite annat än hemma det...

I soluppgången började den avsomnade vinden komma igång igen. Nu från ost, och i den svaga brisen porlade vi fram med lättade skot. Det finns inget bättre än segling när vinden återkommer och sjön fortfarande ligger platt!
Klockan 17 under fredagskvällen hade vi ca 95 sjömil kvar till Mar del Plata. Egentligen var den sträckan ca 15 sjömil kortare, men då vi valt att hålla en kurs mer åt syd så blev sträckan något längre. Vi ville helt enkelt inte gå helt emot väderprognosen, som skvallrade om 20-25 knops vind från syd under natten. Istället hoppades vi på att vårt ruttplanerande skulle ge utdelning i form av en mer öppen och lättsam segling när vindvridningen väl var ett faktum.

Himmlen såg konstig ut i söder, och luften själv kändes annorlunda på något sätt. Vi dryftade vad det var, och kom fram till att det måste vara höga halter av ozon i luften. Knappt hade vi gjort denna iaktagelse förren vi fick den bekräftad av ett långt och utdraget muller söderifrån. Åskoväder! Och inget litet heller!! Kolsvarta skyar närmade sig med stormsteg. Vi fick bevittna ett av naturens mest imponerande skådespel, och i samband med detta gjorde vi Wild Rose klar för drabbning. Sist vi hamnade i en liknande front hade vinden kantrat 180 grader och ökat från 10 till 50 knop på bara några sekunder. Vi tänkte inte ta några chanser! Åskledaren åkte i havet, storen bottenrevades och vi förberede stormfocken. Kan kanske låta överdrivet, detta att bottenreva innan man ens vet vad som kommer. Men hellre det än att senare behöva ångra sig och kämpandes försöka sig på samma manöver i stormvindar. Bättre förekomma än att förekommas! Eller hur det nu är man brukar säga... :-)

Så var det över oss! Vi stängde av strömmen ombord, kopplade ur radion och datorn samt stoppade vår handburna GPS i ugnen. Detta för att i någon mån skydda vår elektronik mot ett eventuellt blixtnedslag. Historier om konsekvenserna vid blixtnedslag skiljer sig mycket åt, och det är därför svårt att säga vad som är bästa strategin. Allt från smältande skrovgenomföringar till brinnande kolfibermaster och utslagen elektronik samt kompasser har rapporterats, och inget av det verkar vara särskilt angenäma upplevelser. Hursomhelst så är det väldigt sällan det uppstår några personskador i samband med nedslag.

Istället för den förmodade vindkantringen med tillhörande stormbyar så la sig vinden istället helt. Det började regna, och beslutet hamnade på att låta det värsta dra över för att därefter se vilken riktning vinden skulle välja. Skyarna som drog förbi var verkligen fantastiska! Nästintill surrealistiskt, då himmlen såg ut att ha skapats av gigantiska penseldrag i olja. (se foto)

Någon timma senare hade mörkret lagt sig, och vi kände oss lyckligt lottade då vi verkligen kommit lindrigt undan. Stiltjen höll dock i sig och vi fortsatte för motor. Först framåt tidig morgon kom vinden igen, och vi ändrade till direktkurs mot Mar del Plata. Vår ruttplanering föll i god jord, för mycket riktigt vred vinden senare mot syd, och vår tidigare jakt på höjd gav nu utdelning. De sista 50 sjömilen in mot hamn fick vi en relativt öppen bidevind under vilken vi gjorde god fart.

Klockan 14.30 under lördagseftermiddagen passerade vi så Mar del Platas vågbrytare. Tursamt så var bron in till själva marinan bemannad och gled upp när vi närmade oss.

Mar del Plata är verkligen en hamn men utrymmesbrist! Innan vi låg säkert vid brygga blev vi tvungna att trixa omkring i de smala kanalerna. Vi fick först ingen vägledning om vart vi skulle ta vägen, och efter att lyckats med konststycket att manövrera oss allra längst in i hamnen fick vi beskedet att vi skulle vända om och ta en plats längre ut. Inte helt enkelt att ta sig ut igen! Men efter lite svärande, knuffande på andra båtar osv så låg vi äntligen på den anvisade platsen. På bryggan tog ett gäng svenska seglare mot våra linor och hjälpte oss med tilläggningen. Verkligen kul att träffa landsfränder så här långt hemifrån! Hela tre andra svenskbåtar låg förtöjda i hamnen!

I Mar del Plata kommer vi stanna ca en vecka. Lite småfix, mat och dieselbunkring sen sätter vi återigen kursen söderöver. Det känns verkligen som vi nu befinner oss vid den sista utposten, innan vildheten och ovissheten tar vid.

Johan o Krillen