Onsdagen den 15 November 2006

Åter i Porto Madero...

Fredagen den 3:e vaknade vi av ett jäkla oväsen! Wild Rose skakade som ett asplöv och de brutala gungningarna singnalerade om att det nu snart vår tur att hamna i vattnet igen...

Varvspersonalen, som av någon outgrundlig anledning fått nys om Krilles och min lilla krogrunda dagen innan, tyckte tydligen inte att det var lönt att väcka oss för en så trivial sak som ett kranlyft. Yrvakna och, (ja jag erkänner) något bakfulla vacklade vi ut i sittbrunnen till gubbarnas högljudda nöje. Vi log brett bägge två, och tackade behjärtansvärt för deras omtanke.

Att närvara när själva kranlyftet skulle utföras var bara för mycket för våra nerver. Hur mycket vårt förtroende än stigit för arbetarna, så hade det knappast gjort det för deras skrotfärdiga kran och vi beslutade därför att bege oss in till byn istället.

Efter en kort cafefrukost återvände vi till varvet och kunde till vår glädje se att Wild Rose nu låg tryggt i vattnet igen. Lättnaden var stor! Så mycket satsade pengar och för den delen hela vår dröm hade ju för några minuter hängt helt oförsäkrat i en gammal rostig vajert, vilken vi bara för att spä på det hela redan sett brista en gång tidigare...

Omgående satte vi igång med kontrollera motorn, vilken vi inte fått chansen att provstarta efter renoveringen. Jag (Johan) började rutinmässigt kontrollera allt. Oljenivån, kylvätskan samt en snabbkoll så att allt verkade som det skulle. Till mitt stora förtret upptäcktes en kylslang som mekanikern glömt koppla in, vilket medförde att den nypåfyllda glykolen nu rann rakt ner i kölsvinet. Lite smått irriterad över motormannens blunder skruvades dock det hela enkelt ihop. När allt var klart och genomgånget så provade vi att starta, och om jag var irriterad innan så höjdes ribban till strax under vansinnig nu!!! Gubbjäveln verkade ha monterat spridarna fel och ovanpå toppen flödade dieseln!

Motorn var stendöd och vi bad Oscar ringa upp mekanikern och mer eller mindre tvinga honom att infinna sig ombord Wild Rose genast för bannor och kontroll. Till vårt stora omak var han ute på La Plata och seglade. Tydligen planerade han inte vara i hamn förän sent på kvällen, ett besked som gav oss stora bekymmer. Vattenståndet var för stunden helt ok, men bara några timmar senare så skulle vi ligga på grund om vi inte fick flyttat båten.

Vi såg framför oss att kajka omkring för segel på den grunda kanalen, i ett försök att kryssa oss fram till hamnplatsen en kilometer bort. Efter en stunds svärande över mekanikerns fadäs, så kom Oscar med det ypperligga förslaget att han kanske kunde bogsera oss. Det ända han behövde var lite bensin, något vi råkade ha några liter kvar av ombord. Innerligt tacksamma satte vi igång, och efter lite svåra manövrar i den trånga kanalen var vi framme vid Velero Club San Isidro.

Platsen vi fått ordnat genom Oscar ca en vecka tidigare var perfekt! Mestadels för att den var gratis, men även för att vi nu hade tillgång till alla "bekvämligheter" igen. Dusch, vatten och el...Som grädde moset fick vi dessutom informationen att mekanikern under morgondagen skulle befinna sig på klubben!

I arla morgon, dagen efter vi kommit i vattnet igen, gav jag mig iväg på mekanikerjakt. Mycket väl, vår källa hade rätt, för där stod han vid sin lilla mekanikershop. Just när han var på väg o låsa och bege sig haffade jag honom. Du följer med här sa jag, eller mer eller mindre handgriplingen visade honom, och vi vandrade bort mot Wild Rose under mekanikerns protester att han minnsan hade andra möte inbokade. Jag lät jag mig inte blidkas, utan besvarade bara gnällandet med en arg uppsyn, som tydligen fick honom att förstå hur allvarligt vi såg på det hela. I alla fall så slutade han gnälla och lunkade tyst med till Wild Rose.

Efter en kort kontroll av motorn så beslutade mekanikern att kontakta en kollega på Volvo Penta, ett beslut som vi såklart välkomnade. Några timmar senare kom han, och mycket väl, nu blev det ordentligt gjort. Motorn spann som en katt, och efter att den nya motormannen jobbat i några timmar förklarade han att felet nu var avhjälpt, och allt fungerade som det skulle. Äntligen fick vi släppa loss den där känslan av välbehag som infinner sig när saker ar ordentligt fixade.

Måndagen, några dagar efter sjösättningen, gjorde vi iordning båten för segling in till Buenos Aires igen.
Mina (Johans) föräldrar väntades landa i Buenos Aires för deras tvåveckors besök under Tisdagsmorgonen. Eftersom de var så snälla att sponsra oss med halva hamnavgiften, så var vi inte sena att nappa på deras förslag om att flytta Wild Rose till Porto Madero igen.

Etappen in till Buenos Aires centrum är verkligen ingen enkel, då vattenståndet sällan tillåter båtar med Wild Roses djupgående (1.8 meter) att passera. Vi oroade oss dock inte, då Oscar och Alex från varvet lovat följa med som vana lotsar. Hade vi vetat då vad som väntade så hade orosnivån nog varit en annan dock...

Vid utsatt tid puttrade vi sakta bort mot Oscars varv för att hämta upp våra guider. Vår nyfixade propeller gjorde verkligen skäl för sig, och nu var båtfarten plötsligt en helt annan än vi normalt hade vid samma varvtal. Även motorn kändes super! Svarade mycket bättre på gas, och ja, till och med vibrationerna i skrovet kändes bättre på något sätt!! :-)

Framme vid varvet la vi sporadiskt till vid den lilla flytbryggan, och inväntade Argentinarnas påmönstring. En stund senare dök de upp, och tydligen var det fler som var intresserade av att följa med. Inte oss emot, så när alla väl var ombord gav vi oss iväg, nu sex ombord.

Då seglen fortfarande låg nedpackade och vi verkligen var intresserade över att testa motorns fulla effekt, så valde vi att gå de ca 15 sjömilen för motor.
Vinden var frisk från syd, och himmlen var underbart blå när vi stävade ut över La Plata. Argentinarna verkade njuta i fulla drag, vilket inte minst märktes på deras konsumtion av mate. (Argentinskt typ av te) Minst fyra liter tevatten kokades under den tre timmar långa färden!!

Ungefär 5 sjömil ut från San Isidro gick vi på grund! Inget farligt, då det bara var sand, men ack så frustrerande. Wild Rose vägrade till en början röra sig, och det var först när vi alla klättrade ner i lä som hon åter började röra sig. De nästkommande sjömilen blev en riktig pärs!

I princip plöjde vi oss genom sandbottnen, och farten låg väl någonstans kring 1-2 knop. Jag klättrade längst ut på den utsvängda bommen för att ytterliggare öka krängningen, medans Krille hängde på dito en bit längre in. Det blev en riktig balansakt att hålla sig kvar, och efter en halvtimme eller så även en kamp mot en alltmer öm bakdel. Wild Rose gick lite snabbare i alla fall, vilket ju var huvudsaken. :-) Efter en halvtimme, timme började det djupna lite och vi touchade nu bara sanden tillfälligtsvis.

Runt 16.30 kom vi fram till Porto Madero. Oscar kallade upp hamnpersonalen över vhf:en och efter lite trilskandes om att hamnen var full så släppte de tillslut in oss i alla fall. Tur vi hade våra spansktalande vänner med oss, då vi garanterat aldrig fått tillträde utan deras assistans.

Det kändes skönt att vara tillbaka i Porto Madero. Pulsen, närheten till det vibrerande centrum och inte minst miljöombytet. Buenos ÄR verkligen en helt fantastisk stad!

Dagen efter den tålamodskrävande etappen från San Isidro så kom mina föräldrar Bernth och Rita på besök. Kändes underbart att få träffa sina kära föräldrar igen efter så lång tid hemifrån! Vi tog dan fritt från göromålen ombord och guidade omkring nykomlingarna i det kaotiska city under några timmar. Fikade, fönstershoppade och pratade om allt mellan himmel och jord. Under kvällen gick vi allesamman på restuarang, Italiensk sådan. Kanske något ni reagerar på, men faktum är att vi kommit underfund med att den Italienska maten i Argentina håller en klart högre klass än den inhemska. Kvällen blev verkligen lyckad, och vi fick verkligen slipa på våra "göra föräldrar lugna argument". Detta såklart på grund av våra ganska radikalt ändrade planer inför framtiden. Att samtidigt väva ihop ett motiv inför antarktisseglingen, och i samma veva låta övertygande om att det inte är farligt är inte det lättaste kan jag berätta.. :-) Det är ju äventyr vi vill ha!! Och i alla äventyr så måste det nog alltid finnas en osäkerhetsfaktor, eller i alla fall enligt vår tolkning.
Som ett tillägg till ovanstående vill jag säga att även hur oroliga ens föräldrar måne vara så känner vi bägge ett stort stöd från våra bägge familjer. Utan det hade det nog varit svårt att genomföra projektet...

Veckan som gått sen vi återvände till Porto Madero har varit händelserik, och vi har även fått betat av en hel del på göromålslistan. I korta drag kan man väl säga att Wild Rose nu är "fit for fight", för att använda ett slitet uttryck, och det som återstår innebär lite lösa ändar som skall knytas ihop, för att ta ett annat. Slitet uttryck alltså... :-)
Ett orosmoln som dock återstår är värmen ombord. Diagnosen om att det var ett trasigt kretskort som spökade visade sig felaktig, och efter upprepade försök att få någon assistans från Wallas i Sverige utan resultat, så känns läget ganska hopplöst på den fronten. Att återigen börja dra upp mina känslor inför Wallas skulle bara bli löjligt, och antagligen övergå i verbala olagligheter eller liknande.. Så det gör jag inte, men kort kan jag säga att jag aldrig känt mig så dåligt bemött av något företag eller tillverkare tidigare.. Någonsin!!

Självklart tänker vi inte segla till Antarktis utan värme ombord, och vi håller nu som bäst på att se över alternativen. Det måste vara ett billigt system (helst gratis), och även effektivt. På pappret två parametrar som brukar vara svåra att para ihop. Så om någon har ett tips eller vad som helst, hör gärna av er. Tre påsar värmeljus från IKEA kanske? Garanterat bättre än vår värmare från Wallas i alla fall... ;-)

Häromdagen återvände vi till San Isidro. En tur på Tigres floddelta, samt parilla grillning stod på schemat.
Våra vänner från varvet hade verkligen överträffat sig själva denna gången när det kom till grillningen! Att grilla här är verkligen annorlunda mot hemma, och på gallret låg det bland annat en hel spädgris utsträckt! Att vara vegeterian i Argentina kan nog vara en ganska chockartad upplevelse ibland gissar jag...

Middagen utveklade sig till en helt perfekt grillfest, och våra värdar var verkligen måna om att vi skulle ha en trevlig eftermiddag. Seglare, varvsarbetare samt diverse släktingar och vänner till dessa dök upp, och även om språkbarriären fanns där så hade vi det väldigt kul.
Min far, Bernth, blev bland annat involverad i värsta "battlandet" alá 8 mile, fast som tur var inte i genren hip-hop utan en som han behärskar bättre, visor och musik. Som motståndare hade Argentinarna raggat upp en riktig smörsångare, och hans skönsång om hjärta och smärta verkade verkligen vara uppskattad av hans landsfränder. Farsan svarade dock med äkta svensk viskonst, vilket rev ner högljuda applåder och visslingar. Gittaren växlade innehavare omvartannat, och när farsan bad Argentinarna att sjunga med så såg de ganska förbryllade ut men sjöng ändock gladeligen med så gått de kunde. Självklart så vann det svenska laget, och det på bortaplan, men något annat var i och för sig inte väntat. Du är grym farsan!!

Klockan fyra var det meningen att vår beställda ribbmotorbåt skulle dyka upp, men i äkta mananâ-stil så gjorde den det först trekvart senare. Båtägaren, som var densamme som vi anlitat när vi åkte på deltat med Helene, ursäktade sig och vi steg ombord och gav oss iväg.

Tyvärr så var vattenståndet lite väl lågt, och detta även för den grunda ribb-båten. Under de ca 3 timmar vi for omkring i deltat så låg säkert propellern i leran minst en av dem. Många var gångerna vi körde fast och emellanåt ganska våldsamt. Att vråla upp på en lerbank i nära 30 knop är ganska kul, men då helst inte som ägare till fordonet. :-) Båtägaren verkade hursomhelst inte bry sig nämnvärt, och när jag frågade om han inte var orolig att kröka propellern så svarade han bara att han snart skulle köpa en ny ändå.

På väg tillbaks mot San Isidro hände något som vi förr var väldigt vana vid. Farbror sjöpolis kom på besök! Dock inte på grund av vår vilda framfart utan det verkade mest vara i ren jävlighetsanda, för det ända de ville se var vår guides legitimation.

När jag skriver detta så är det endast en vecka kvar till avsegling mot Mar del Plata. Det kliar verkligen i seglarfingrarna nu!! Komma ut på havet igen! Ska verkligen bli kul att få testa alla förbättringar och uppdateringar vi gjort ombord. Den omsydda genuan, stormdraggen (vilken vi kanske inte "hoppas" på att få nytta av) och inte att förglömma, motorn. Wild Rose känns verkligen gedigen nu, och när vi är klara med de sista posterna på "fixalistan" så kommer hon återigen att överglänsa sig själv. Glänsa kanske är ett lite missvisande uttryck, för det gör hon knappast, men jaja ni förstår nog allegorin... :-)

Johan o Krillen