Snart i vattnet igen!! Vår tid på Oscars varv börjar gå mot sitt slut, och om allt går som planerat så kommer Wild Rose i vattnet någon gång under morgondagen. Även om vi inte riktigt nått slutet på listan med saker att åtgärda så är vi i alla fall klara med de mest vitala bitarna. I princip skulle vi kunna lämna hamn imorgon, men det återstår ändå en hel små irritationsmoment att stävja vilka antagligen även de kommer ta en del tid i anspråk. Gubbarna på varvet här i San Isidro är några av de mest hjälpsamma människor vi stött på sen vi lämnade Sverige. Aldrig har de tröttnat på våra ständiga påhopp om att låna verktyg och maskiner, eller klagat över de återkommande språkfällorna med mekanikern och segelmakaren som vi råkat ut för, och de sedan fått hjälpa oss ur. Emellanåt skäms man nästan lite, när vi tänker tillbaka på de reservationer vi hade mot personalen och speciellt deras arbetsmetoder till en början. Nu ca en månad senare är vi djupt imponerade av vad de lyckas uträtta för arbete med de få medel som står till buds. En halvtaskig kran, lite grovt tillyxade trästockar samt en arsenal med undermåliga verktyg, ändå så lyckas de göra förstklassiga jobb med båtarna som kommer hit. Allt som går att använda används, och det är väldigt sällan något tillåts slängas. Hade man bara haft mer pengar så skulle jag inte tveka en sekund att lämna in båten för helrenovering utvändigt här, speciellt inte på grund av den fenomenala prissättningen heller. En komplett nedslipning av hela båten inklusive epoxibehandling och ypperlig sprutlackering skulle här gå loss på ca 9000 kr! Ett arbete man knappt vågar fundera prismässigt över hemma. Två gånger har vi blivit medbjudna på parilla-grillning av Oscar och hans vänner, och varje gång har frågorna varit många om livet och vardagen i Sverige. Vissa saker vi berättar om vårt Svenska samhälle har de nästan svårt tro är sant. Välfärdssystemet i Sverige är antagligen det som överraskar dem mest, och de kan knappt tro sina öron när vi berättar om den svenska skolan. Vadå!! Får alla ungar gå i skolan? Måste inte föräldrarna vara rika då? osv osv.... De barn som är födda med "fel" föräldrar här och lever sina liv i utkanterna av Buenos Aires lever ett hårt liv ända från start. Samla skräp med familjen under nätterna för att framåt morgonkvisten panta de sorterade soporna ute i industriområdet är ett vanligt yrke... Ett jobb som såklart inte är det hälsosammaste. Ännu värre är det med de stackars barnen vilka inte längre har några föräldrar av olika anledningar. Ofta har vi sett dem inne i centrum, där de för att döva sin hunger sniffar lim ur påsar och letar mat ur restaurangernas soptunnor efter stängningsdax. Livet är orättvist här, men förhoppningsvis går det framåt. Tyvärr så lider dock Argentina starkt av korruption fortfarande, vilket gör att många förändringar tar allt för lång tid, och tragiskt nog så drabbar det dem som redan har det sämst värst. Vissa saker har jag dock svårt att förstå, och från dem finns det inga ursäkter. Hur f-n ett relativt modernt land som Argentina kan låta sina barn sitta i en sophög mitt i natten och sniffa styren...Man blir jäkligt förbannad och ledsen när man ser det! I förra veckan inträffade ett ganska intressant fenomen då det drog in en sydöstlig storm utanför La Platas mynning, och pressade Atlanten in mot land. Regnet forsade ner och på endast två timmar steg vattnet till 2 meter över det normala i San Isidro. Konsekvenserna lät inte vänta på sig, och vi fick oss en rejäl chock när vi kom återvändandes till varvet efter en vända inne i centrum. Varvet var borta!!! Och där stod Wild Rose med kölen i nästan en meter vatten, självklart ett väldigt nervöst tillstånd. Wild Rose som endast är stöttad med trästockar står uppställd på en redan vattensjuk gräsmatta verkade plötsligt vara i farozonen. Tankarna for omkring... Tänk om vattnet stiger till skrovnivå, och hon plötsligt lättar!! katastrofen hade varit ett faktum då båtarna på varvet nästan står bordläggning mot varandra. Självklart hade vi haft en hel massa prylar stående nere på marken efter dagens arbete, och dessa låg nu utspridda över hela varvsområdet. Färgburkar, epoxifiller, förlängningskablar samt en hel massa verktyg som nu låg kringströdda på bottnen. Oscar rodde omkring mellan båtarna på uppställningsplatsen i ett försök att rädda förlupna saker att flyta ut i floden. Själva vadade vi omkring i mörkret, kontrollerade stöttorna och räddade det som gick att rädda från vattnet. Det blev en ganska nervös sömn ombord den natten, då vi visste att vattnet vid tidigare översvämningar varit uppe på nästan 4 meter över det normala!! Flera gånger under natten gick vi ut för att kontrollera läget och säkerställa att inga stöttor lossnat och gett sig av ut i floden. Tursamt nog så verkade max-nivån vara nådd och sakta men säkert började vattnet dra sig tillbaka under morgontimmarna. Hela morgonen var det full aktivitet på varvet, folk sprang omkring och letade efter försvunna verktyg och likaså vi. Vid en genomräkning senare kom vi fram till att notan hamnade på en försvunnen kofot samt en burk epoxifiller. En ganska harmlös förlust med tanke på vad som skulle kunnat hända om vattnet bara stigit lite mer…(Kofoten förblir dock ett mysterium. Sist jag kollade så flöt inte stål, så ngt mystiskt har varit i görningen :-) Vårt Wallas värmesystem fortsätter att göra oss besvikna, och hade vi bara haft råd så hade vi mer än gärna slängt den helt undermåliga konstruktionen på soptippen!! Den i princip splitternya värmaren som bara varit provstartad visade vid en teststart genast upp ett felmeddelande och stängdes av. En mindre lämpad pryl för havet har jag nog aldrig varit med om, i alla fall inte i de fallen när de marknadsförs till att användas just till havs. I princip allt är fel för klimatet på havet. Till att börja med så är originalskorstenen hopplöst värdelös så fort det börjar gå lite sjö, vilket det gör nästan alltid på Atlanten. Det är en sak att man blir tvungen att stänga värmaren och skorstenen vid högsjö, men då måste ju också konstruktionen hålla tätt vid en eventuellt överbrytande sjö, ngt som den knappast gör. Det var detta som tog död på den förra under vinterseglingen ner till Kanarieöarna, och på så sätt tvingade oss till att köpa en ny och få tillverkat en skorsten efter egen design, vilket inte direkt var gratis. Wallas och deras vapendragare i Sverige, Sleipner, vägrade gå med på ett garantiutbytte och menade på att vi placerat deras skorsten felaktigt, vilket knappast var fallet. En annan placering hade inte spelat någon roll, inte i de fall när vågorna går rakt över däck och gör alla platser ombord utsatta. Naturliga fenomen som höga vågor och dåligt väder verkar vara saker Wallas knappast tagit med under utformningen av deras tragiska värmesystem. Nu är det alltså dax igen, och denna gången utan att vi ens har kört värmaren i mycket mer än 3-4 timmar sen vi fick den! Kretskortet vilket styr de olika fläktarna och den automatiska brännarstarten har uppenbarligen inte klarat av den höga luftfuktigheten kring ekvatorn, vilken helt enkelt fått kortet att korrodera. Köp aldrig en Wallas värmare!! Det är en sak att konstruktionen har en hel drös med designfel, vilka gör den mer passade till användning i en husvagn eller sommarstuga. Men när sen också servicen och det bemötande man får när man stöter på problem är helt oförstående och icke tjänstevilligt, så får det en att undra över hur ett sådant företag överhuvudtaget kan överleva. Kretskortet förresten, det går loss på 3000 spänn!! En summa som jag vet är helt sjukt överdriven. Men det är kanske så Wallas går runt? Sälj en massa undermåliga värmare till "mässpris" och sen vänta på kollekten när de en efter en går sönder och är i behov av reparation... Det system som vi från början tyckte verkade vara den bästa lösningen till värmefrågan ombord, är nu den enskilda utrustning ombord som ställt till med mest problem. Inte minst ekonomiskt då totalnotan för systemet nu är uppe i 27000 kr!! En summa som för ett år sedan, när värmaren installerades, låg på "bara" 14000 kr. Måtte Wallas gå en grym företagsdöd till mötes!! Imorgon (den 3:e) så kommer vi som sagt förhoppningsvis i vattnet igen, och Oscar har då varit snäll att fixa en gratisplats i den närliggande marinan vilket känns väldigt skönt för våran redan svårt sargade ekonomi. Wild Rose är i alla fall i toppskick, och för varje dag som går och listan med arbete prickas av så ökar självförtroendet inför de stundande äventyren i söder!! On the one road... Johan o Krillen
|