Onsdagen den 25 oktober 2006

Nya planer inför framtiden…

Våra kära besökande hemifrån har lämnat oss nu, och återigen har vi den där lilla knuten i magen som jobbiga avsked för med sig, något som man aldrig riktigt verkar kunna vänja sig vid. Veckorna med Cecilia, Helene och Mattias var hursomhelst helt underbara, och vi har verkligen ”gjort” Buenos Aires.

Särskilt mycket tango kanske det inte blivit, men dock en hel del clubbesök och restaurangfrossande. Det senare ett nöje som är så vansinnigt billigt att det skulle vara synd och skam att sitta ombord Wild Rose ätandes halvrostiga konservburkar i jakt på de där extra sparade småslantarna.
Även om jag och Krille pliktskyldigast känt oss tvungna att ta några av dagarna under deras besök till att få arbetet med Wild Rose att fortskrida, så känns det ändå som vi hunnit med en hel del semestrande.

Häromdagen hyrde vi en snabb ribb-båt av en snubbe här på varvet för en billig peng, och gav oss ut på flodäventyr i La Platas mäktiga delta. Motorbåtsägaren tyckte dock att det var lämpligast om han följde med på turen då det tydligen är riktigt enkelt att köra vilse, en uppfattning som vi till en början absolut inte delade med honom. Vi ville ju reda oss själva, och inte ha en gnällig båtägare hängandes över axeln så fort gasreglaget rördes.
Men jäklar vilken tur att vi lyssnade på hans givna råd och inte gav oss iväg på egen hand!! La Platas delta är en riktig labyrint, och utan kartor och gps hade vi garanterat varit vilse inom en halvtimme. Dessutom visade han sig inte heller vara den hastighetspolis som vi fasat så för, tvärtom.

Väl ute ur San Isidros hamn så bar det iväg norrut, djupare in i bifloden Tigres delta. Dagen till ära så begagnades vi med ett helt underbart väder. Över 30 grader i skuggan och inte en molntuss på himlen, med andra ord fullgas väder. J
Det var verkligen en annan värld längre in på floden, och någon vidare utvecklad infrastruktur fanns knappast inom synhåll. Då vägar i det närmaste skulle vara en omöjlighet att anlägga i det gigantiska våtmarksområdet, genomskuret av hundratals små floder och mindre vattendrag, så begagnar de boende sig av det mest självklara fortskaffningsmedlet, båten. Alla åker båt! Ungarna tar skolbåten till skolan, och utanför varenda hus ligger det minst en men oftast fler motorbåtar förtöjda.

En sak vi reagerade lite på var den uppenbarliga avsaknaden av hastighetsgränser. Även i trånga passager vrålade folk fram. Såklart var vi inte sena med att själva begagna oss av detta ypperliga i att få köra i den hastighet som för stunden behagar en mest, dvs oftast så fort det bara gick.
Ok vi tog det faktiskt lugnt en hel del med, för även hur kul det än är att köra fort så har det nackdelen att man som förare inte hinner njuta särskilt mycket av vyerna.

Även Helene tog tillfället i akt och debutera som styrman, vilket hon visade sig vara ett riktigt esse på. Kanske en något lugnare inställning gentemot mötande båtar hade varit på sin plats, men då folk bryter mot högerregeln i parti och minut här så kanske detta är något som man får se mellan fingrarna med :-)

Floddeltat var verkligen välbesökt denna vackra söndag, och det verkade som i stort sett varenda båtägare i Buenos Aires området tagits sin tillflykt upp för floden. Vid de lite större flodkorsningarna gick sjön krabb efter alla framrusande motorbåtar, och då det var dags att korsa dessa övertrafikerade koncentrationszoner så gällde det verkligen att hålla tungan rätt i munn. Argentinare över lag verkar inte bry sig nämnvärt om regler och förordningar på land som i vattnet, och den nollvision våra svenska myndigheter strävar efter verkar knappast ligga som förslag här. Folk verkar helt enkelt bara köpa ett fordon, båt som bil eller motorcykel, varpå de hejdlöst ger sig ut i trafiken, oftast med gasreglaget i botten.

Efter några timmars färd började vi återigen närma oss San Isidro, och ju närmare vi kom desto fler blev båtarna. Vi tog en liten avstickare från huvudfloden strax innan vi var framme vid hamnen, och en bit upp i det öde vattendraget såg vi en ensam jetski med två surmulna tjejer simmandes vid sidan av. Vår guide frågade oss om vi tyckte vi skulle assistera de stackars töserna med bogsering, och givetvis kastade vi över en lina och tog dem på släp. Tydligen hade de missbedömt bensinmängden i tanken och helt enkelt kört för långt.
Väl ute i huvudrännan, i vilken hundratals båtar låg uppankrade, fick vi syn på tjejernas föräldrar vilt gestikulerande ombord på en motoryacht en bit bort.
Efter avslutat uppdrag och mottagen tacksamhet fortsatte vi vår färd mot hamnen.
För dagen stod tidvattennivån nästan vid max neap-nivå (lägsta lågvatten), och detta var något vi verkligen fick understruket under de sista sjömilen. Segelbåtar verkade ligga på grund till höger och vänster, och efter att vi passerat en mindre segelbåt utan motor vilken verkade stå hårt på, beslutade vi oss för att ge oss i kast med ytterliggare ett bogseringsuppdrag.

Ännu en gång plockades släplinan fram och vi kastade över den till den synligt lättade besättningen. Vår stackars Yamaha-motor fick verkligen jobba för att få dem flott igen, och det var inte utan en viss oro över att däcksbeslaget ombord på segelbåten skulle brista och förvandlas till en skallkrossande projektil. Efter en stunds trixande och gasande fick vi dock dem flott igen, och detta utan hjärnsubstans rinnande längs ryggen, vilket vi såklart var tacksamma över. :-)
Dagen i Tigres delta blev verkligen en minnesvärd sådan, och små drömmar väcktes om framtida mer extrema flodäventyr, kanske på amazonas eller liknande…

Arbetet med Wild Rose har gått sin gilla gång de senaste veckorna av förklarliga skäl, men nu när vi återigen är ensamma ombord så kommer arbetstempot höjas till max. Listan på förberedande åtgärder är fortfarande relativt massiv, och hågkomsten av hur våldsamt havet kan vara på dessa latituder gör att vi knappast kommer ge avkall på något. Att det nu dessutom bara blir värre ju längre söderut vi kommer har fått oss att verkligen fundera igenom alla tänkbara scenarier som möjligtvis kan uppkomma.

Vår seriedragg har vi lagt mycket energi på, då vi verkligen vill att den ska fungera i bästa möjliga mån. Två stycken 18 mm rostfria schacklar kopplade till två 450*100 mm och 10 mm tjocka rostfria plattjärn vilka skall bultas längs bordläggningen i aktern, säkrar oss för påfrestningar på upp till 11 ton från draggen. Kanske lite överdrivet kraftiga fästpunkter, då vi nu i princip skulle kunna lyfta hela Wild Rose i endast ett av dem. Hursomhelst kommer det kännas tryggt när vi verkligen behöver utnyttja den, att veta att i princip inget kan få installationen att brista på grund av för höga laster.

Mekanikern börjar även bli klar med renoveringen av motorn och kommer förhoppningsvis vara helt färdig inom de närmsta dagarna. Att kunna lita på motorn till fullo kommer vara en verkligt trygghetshöjande faktor ditt vi ska, där tidvattenströmmarna inte sällan når över 7 knop och risken att dragga vid någon av alla de osäkra ankringsplatserna verkligt överhängande.

Framtiden kommer att te sig ganska annorlunda mot vad vi från en början tänkte oss, när vi i korta drag planerade seglingen hemma i Sverige. Det började med beslutet att inte välja Panama kanalen och rutten över Galapagosöarna, utan istället ge oss i kast med ett försök att runda Kap Horn, och därefter segla rutten över Påskön. Nu har vi ändrat oss igen!
Istället för en jordenrunt-segling har vi nu beslutat oss för att satsa allt på ett bräde och ge oss i kast med en expedition till Antarktis.
Orsakerna är många, men den främsta är nog de många influenserna vi fått från diverse böcker om äventyr på den sydligaste kontinenten samt insikten att vi nu faktiskt har möjligheten att själva ta oss till denna spännande kontinent. Måhända att vi offrar en stor del av resan för att ge oss i kast med detta uppdrag, men då vi helt enkelt inte skulle ha råd att både segla till Antarktis och därefter fortsätta runt jorden så är vi tvungna att välja, och lotten har fallit på Antarktis.

Känslan av att detta kanske är den enda chansen vi får i livet att ta oss till denna avlägsna och av människan orörda del av världen var det som fick oss att börja luta och tillslut till fullo bli inställda på att detta är det rätta valet för oss.
Många förstår inte hur vi kan ”offra” söderhavet med all sin prakt och paradisliknande övärld, något som många långfärdseglare ofta ser som sitt största mål vid en jordenruntsegling. Som svar på detta säger vi ofta att vår resa inte handlar om öde paradisstränder i brinnande solnedgång utan har en större tonvikt på äventyr, en sak som vi upptäckt är viktigt för oss.
Vår tid i området kring Bahia Ihla Grande i Brasilien fick oss att inse att stränder och paradisiska öar inte är det som lockar oss mest, och att vi har en tendens att bli uttråkade av för långa vistelser i dessa miljöer. Världen finns ju förhoppningsvis kvar även i framtiden och det finns ju inget som säger att man inte kan ge sig iväg ännu en gång för att uppleva söderhavet. Dock kanske med en annan inriktning på seglingen och kanske en annorlunda besättnings-konstellation som gör att livet i ”paradiset” ter sig lite mer paradisiskt.

Vårt beslut om ruttändring för även med sig andra saker än att framtiden ser lite annorlunda ut, och det ligger till stor del i att förberedelserna inför en segling i Antarktiska vatten ter sig ganska annorlunda. Det är bland annat därför vi lägger så mycket tonvikt på Wild Rose nu, då ett haveri nere vid Antarktis lätt kan få katastrofala följder. Allt ombord måste verkligen vara tipp-topp och absolut ingenting får lämnas åt slumpen.
Sjökort och den lilla information som finns att tillgå genom seglingsbeskrivningar har införskaffats, och den vädertjänst vi nu abonnerar på via satellit är också ett led i att planerna nu ändrats. Vädertjänsten känns verkligen som ett måste när tiden kommer för att korsa det stormiga Drakesundet mellan Kap Horn och Antarktiska halvön, speciellt då vi knappast kommer vara bland de större båtarna som tagit sig an denna rutt.
Israpporter, sjudygns vind och våg prognoser och även satellitfotografier ingår i de dagliga gribfilerna vi kommer få via e-mail.

Vår rutt kommer i stort bli den samma som vi planerat tidigare inför Kap Horn seglingen då vi knappast vill missa denna mytomspunna klippa. Planen är att segla de ca 1200 sjömilen från Buenos Aires till Isla Estados vid sydamerikas spets i tre etapper och hålla oss relativt kustnära för att på så sätt försöka undvika de värsta förhållandena som enligt guiderna oftast infinner sig längre ut. Risken att få en storm med kusten i lä räknas vara relativt liten, och de lokala sjömännen väljer också oftast att hålla sig nära land.

Väl nere vid Isla Estados skall vi försöka ankra upp Wild Rose i någon av de nordliga vikarna på ön och därefter avakta de perfekta väderförhållande som kommer krävas för att ta oss genom Strait la Marie, som är känt för sina kraftiga strömmar och enorma vågor. Därefter är det Beagle-kanalen och Ushuaia som är målet, och väl där så kommer det säkert vara läge för en del reparationsarbete ombord igen.

Ushuaia, vilket är världens sydligaste stad, kommer bli vårt utgångsläge inför seglingen ner till Kap Horn och vidare mot Antarktis, vilket vi hoppas vädergudarna tillåter oss göra i mitten av januari 2007.
Framtiden känns verkligen spännande just nu, och en viss overklighetskänsla kommer över en relativt ofta. Antarktis och Kap Horn, platser ditt man bara kunde färdas i sina drömmar ligger plötsligt framför oss!!

What was it you wanted….

Johan o Krillen