Fredagen den 29 September

Strapatsrikt, minst sagt...

Efter tio dygns prövningar kom vi så äntligen fram till Buenos Aires, runt lunchtid den 28:e. Etappen ner ifrån Ihla Santa Catarina och Florianopolis visade sig bli både den hårdaste och mest händelserika sträckan hittills, och antagligen är strapatsrik ordet som skulle beskriva den bäst.

Efter vi lämnat Santa Catarina sundet bakom oss, och äntligen var ute på fritt hav, så satte vi kursen rakt söderut. Sjön var allt för grov för den svaga vindkåre som låg på från syd-ost, och detta gjorde i sin tur att seglen inte ville stå riktigt till en början. Ändå tog vi det med ro, då vi nästan med säkerhet visste att det snart skulle bli bättre. Väderfilerna vi laddat ner innan vi lämnade yachtcluben i Florianopolis skvallrade om att vinden senare skulle vrida mot ost och därefter öka i takt med en fortsatt vindvridning mot nord-ost. Att vinden antagligen skulle öka till hård kuling rörde oss inte i ryggen direkt, tvärtom så välkomnade vi det. Allt som inte är full storm, och som är akter om tvärs räknas numera som superbra ombord på Wild Rose!

Framåt sen eftermiddag vår första dag mot Buenos Aires hände något som vi inte räknat med. Jag (Johan) ligger och slummrar nere i salongen, när Krille plötsligt ger ifrån sig ett dödens skrik ute från sittbrunnen. Sekunden senare slår det back i seglen när han rent instinktivt gör en undanmanöver. Sömndrucken rusar jag ut i sittbrunnen i tron att han blivit stört galen, då jag får se en helt enorm kropp om babord. En VAL!! -Det ligger ett jäkla monster bredvid båten! ,skriker Krille gällt.
Frustande och snörvlandes glider den helt enorma skapelsen förbi oss, med sina 15 meter späck och muskler.
Skräckblandad förtjusning är nog den bästa beskrivningen på känslan av att ha en varelse kapabel att göra kaffeved av Wild Rose endast 2-3 meter från bordläggningen.Tydligen var vi endast sekunder från att parkera Wild Rose på bjässens rygg, innan Krille upptäckt ett mystiskt läte föröver och i sin förskräckelse ändrat kurs.
Frågan är om valen i fråga var fullkomligt döv, eller bara ville vara stöddig och visa vem som bestämer, då vi vid tillfället hade motorn igång och Metallicas "Kill em all" dånande ur stereon.

Kulingen vi väntat på kom igång under vår andra natt till havs, och det med besked. Sjöarna byggde snabbt upp sig till imponerande höjder, och Wild Rose surfade ner för giganterna, ofta i överskrovsfart.
Mystiska stroblampor började dyka upp lite varstans i mörkret, och vi drog den inte så roliga slutsatsen att vi nu befann oss mitt i en marinövning. Oroligt spanade vi ut i natten, beredda på att när som helst kollidera med ett nersläckt fartyg. Helt sjukt att de övar utan lanternor! Man kan ju undra vad nyttan skall vara med det i fredstid, då de ändå har radar ombord osv... Även om vi klarade oss igenom fältet utan några incidenter, var det inte utan en viss önskan om att ha några kraftiga Sjkvaltorpeder samt en precisions radar ombord till att vedergällda vår oro med. :-) Leka krig på internationellt vatten borde förbjudas!

Framåt morgonen hade vinden ökat ytterliggare, och vi blev nu tvungna att ta pass vid rorskulten för att undvika att broacha i de alltmer branta vågbergen. Under ett av Krilles styrpass hann en helt enorm våg ifatt oss, och vräckte sig rakt in över aktern. Sittbrunnen fylldes till bredden med grönt havsvatten, och vi skattade oss lyckliga att vi hållt nedgångsluckan stängd.
Vi tog beslutet att våga oss på lite mer segelyta, för att på så sätt pressa Wild Rose till max och förhoppningsvis slippa fler vågbrått akterifrån. Strategin visade sig ypperlig, och till och med vindrodret verkade mer tillfreds med den ökade segelarean.

Strax innan lunch fick jag (Johan) på avstånd se hundratals fåglar flaxandes kring något i vattnet. Från en vågtopp kunde jag se ett enormt kadaver drivandes i det upprörda vattnet. Jag väckte Krille och vågade mig på en något närmare kurs mot det mystiska liket. Från däck försökte vi avgöra vad det kunde vara för gigantiskt djur som lämnat de enorma kvarlevorna efter sig, men då fåglarna antagligen kalasat på det i dagar i sträck var det inte lätt att urskilja några karaktärsdrag. Det var helt enkelt en ca 15-20 meter lång köttbit som låg och flöt där ute, och givetvis började vi spekulera vilt om vad det egentligen var för något. Krille sa lite skämtsamt att det kanske var en jättebläckfisk, och även om vi bägge nog mest lutade mot valkvarlevor så var det en kittlande tanke. Man har ju hört talas om gigantiska oformliga köttklumpar som flutigt iland, och senare visat sig vara rester efter jättlika bläckfiskar. Jag (johan) plockade senare fram vår mysteriebok och läste återigen kapitlet om mystiska havsvidunder...Spännande värre!

Nästkomande dygn blev ett ganska deppigt sådant. Ett regnområde verkade ha parkerat centrum rakt ovanför oss, och gjorde alla utomhusaktiviteter till en pina. Vi revade lite extra och höll oss under däck den mesta av tiden, uteslutande de gånger vi var tvungna att gippa i den obeslutsamma vinden.
Under natten dog vinden nästan ut helt, och vi låg mest och drev med slokande segel. Regnet gav med sig vid soluppgången, och även om vinden nu ändrat riktning till syd, så kändes det lite mer uppåt då regnet nu äntligen gav med sig och lät solen titta fram.
Då vi var i starkt behov av batteriladdning så föll lotten på att vi nu skulle ta tillfället i akt och utnyttja motorn, och slå två flugor i en smäll. Enligt väderprognosen skulle vinden vrida mot ost senare under kvällen, och därför tuffade vi nu på rakt mot den svaga vinden.

Hela dagen lät vi motorn gå, men då kvällen kom hade vinden ännu inte velat vrida. En stor del i att vi kämpade på för motor var att vi planerat hela etappen utifrån den sjudygnsprognos vi fått innan avsegling, och därför nu hade vissa hållpunkter att gå efter. Den kanske viktigaste aspekten vid vår ruttplanering var att vi vid dåligt väder ville befinna oss så långt som möjligt från land. Dels på grund av faran i att ha en eventuell läkust under storm, men även det kaotiska vågmönster som uppstår vid kontinentalshelferna under sådana förhållanden. Ska man segla i storm så gör man det bäst på djupt vatten och så långt från land man bara hinner...
Klockan 2 på natten mellan den 21:e och 22:e tröttnade vi på motordunket och bestämde oss för att driva tills dess vinden återvände istället.

Först vid 14-tiden dagen efter kom kulingen från nordost, och vi bjöds på underbar slör. Albatrossarna följde oss, och det började nu även dyka upp små flockar av pingvinliknande fåglar. I grupper låg de och drev, och varken jag eller Krille avundades deras livsstil de minsta... Svinkallt i vattnet nu ju!! Då verkar Albatrosslivet roligare, även om konstflygning nog även det blir lite trist i längden. Deras glädje över hårda vindar speglades i en alltmer akrobatisk flygning, och många gånger trodde vi att de skulle krascha rakt in i masten. En gång var det faktiskt väldigt nära! Albatrossen i fråga såg plötsligt något orolig ut, och i sista stund fällde han ut sina bromsflärpar (fötterna) och kraxade och slog vilt med vingarna. Sur och med en något repad självkänsla försvann han mot sydväst då och då med ett argt ögonkast mot vårt håll...

Efter solnedgången den 22:e kunde vi emellanåt se himmlen i sydväst lysas upp av blixten. Dess mullrande dån kom bara närmare för var gång skyarna exploderade i bländande vitt. -Kunde det vara fronten innan stormen redan?, frågade vi oss oroligt.
Åskledarna slängdes i havet och seglen revades lite extra, varpå vi drog oss under däck i väntan på det vi bägge visste var oundvikligt. Stormen! Ända sen vi lämtat Florianopolis hade vi vetat om den, men nu 150 Nm från land och en becksvart natt utanför så kändes det plötsligt inte lika hemtamt längre.
Klockan tre slog fronten till. Likt en pisksnärt träffades vi av den kantrande vinden, vilken ändrat riktning alltför fort för att vindrodret överhuvudtaget skullat kunna reagera. Förseglet slog back, och vi rusade ut i sittbrunnen för att få in det vilt flaxande seglet. Wild Rose pressades hårt ner mot lä, och vid en snabb glimt på vindmätaren visade den på 25 m/s. Regnet vilket fronten drev framför sig var som nålar i den hårda vinden, och redan efter sekunder var vi så blöta i håret att det rann längs ryggen.
I tjugo minuter kämpade vi med alla göromål i det rytande infernot innan vi kunde återvända till den trygga salongen. Rorskulten hade surrats i lä, och seglen tagits in och beslagits. Vår plan gick nu helt enkelt ut på att ge fan i allt, och låta Wild Rose ligga bi tills soluppgången.

Hela natten låg vi bi, och förutom några korta glimtar ut i natten efter andra fartyg, så höll vi oss under däck tills morgonen äntligen kom.
Vid soluppgången låg vinden på stadiga 19 m/s, förstärkt av byar på upp till 25 m/s emellanåt. Vågbergen hade verkligen byggt upp sig under natten, och då vi befann oss endast 10 Nm från kontinentalsocklen beslutade vi att testa stormfocken och på så sätt kämpa oss ut lite längre till havs.
Med flytoverall och säkerhetslina kopplad kämpade jag (Johan) mig fram på fördäck med stormfocken under armen. Och det blev en hård och blöt match! Vågorna slog över däcket, och sparkade undan benen på mig ett antal gånger innan jag beslutade att den bästa strategin helt enkelt var att lägga sig på focken medans hackarna kopplades i. Dyngsur och med sabbad saltindränkt syn återvände jag till sittbrunnen några minuter senare. Stormfocken var uppe, och vi gjorde nu hissnande 7 knop under den! Kanske den var i största laget, men vi lät den hållas, i vetskap om att riggen helt enkelt måste palla det. Det här var ju bara början...

Hela dagen fick Wild Rose kämpa på under stormfocken, och efter vi fått lite mer sjörum började vi slå var 3:e timme. Vågorna var nu otäckt höga och hade börjat bryta våldsamt, inte så sällan rakt över stackars Wild Rose. Alla våra sjöställ var dyngsura, och vätan hade även börjat göra sitt intåg under däck. Lädäck låg nu konstant pressat under vattenlinjen vilket gjorde livet ombord allt annat än behagligt.
Strax innan solnedgången förverkligades våra värsta farhågor. I ena stunden var allt som det varit de senaste timmarna, och sekunden senare total jäkla misär! Utan någon som helst förvarning slogs vi ner, och detta helt och hållet. Jag (Johan) som för tillfället låg och slummrade på läkojen vräktes upp mot väggen, och rent instinktivt kastade jag upp benen och armarna som skydd för huvudet. Det var som en lavin av prylar i salongen när Wild Rose brutalt kastades åt sidan. Krille som befunnit sig på lovartkojen lyckades på någon konstigt sätt hålla sig kvar i det som nu blivit taket. Det forsade in vatten genom nedgångsluckan vilken nu befann sig under vattenlinjen, och genom takventilerna stog det som ur en fontäner med inträngande havsvatten.
Med skymfad stolthet reste sig dock Wild Rose ganska fort, och vi satte smått chockade igång med uppröjningen i salongen. Det var ett helt under att ingen av oss blivit skadade allvarligt i det regn av böcker, köksredskap, och diverse prylar som flugit omkring i salongen. Vi tog ett snabbt överläggande om vad som nu skulle vara den bästa strategin, och kom fram till att det antagligen skulle vara värt att testa ligga bi igen utan segel.

Det blev en kamp att hålla sig kvar ombord en stund senare på fördäck. Likt en soldat med granatchock trodde man att varenda monstervåg som drog fram i mörkret skulle kantra oss igen, och det var en skön känsla när seglet äntligen var bärgat och jag krypande kunde återvända till sittbrunnen.

Natten vi hade framför oss kändes lång, alltför lång, och vi höll oss sysselsatta med och drömma om hur skönt det skulle bli att komma fram till Buenos Aires. Utanför hade vinden nu ökat till ett ylande olycksbådande läte, och låg nu på stadiga 25 m/s! Sen vi plockat ner stormfocken hade det lagt sig ett förrädiskt lugn över Wild Roses rörelser, och just som vi kopplat bort de värsta farhågorna så var det dax igen.
Från ingenstans dök vågen upp, helt oanmäld och dundrade rakt in i sidan på oss och kantrade Wild Rose en andra gång. Tyvärr hade vi inte samma tur med skador denna gången, då Krille kastades handlöst över hela salongen och landade snett upp i taket med ett brak. Styrbordsgrabbräcke knäckte med hjälp av hans underarm, men det värsta var smällen mot höften. Jag hade mer tur som för stunden hade befunnit mig invid stolpen vid kabyssen, och på så sätt hade något att grabba tag i. Återigen forsade det in vatten, och livet kändes knappt värt att leva längre! Precis allting var nu dyngsurt ombord och på durken låg Krille i obeskrivliga smärtor och vred sig. Snabbt försökte jag rädda det som var viktigast från vätan varpå öskaret åkte fram.

Krille var först övertygad om att han brutit bäckenbenet, och jag var inte sen att tro honom inför de smärtor han verkade uppleva. Givetvis sa jag inget till honom om detta, då det knappast hade gjort situationen bättre, utan försökte istället släta över det hela med att det nog bara var en inre blödning och snart skulle bli bättre. Situationen var rent ut sagt förjävlig, och att vi nu dessutom bara hade en person ombord som var förmögen att röra sig gjorde ju inte saken bättre.

Efter en lång och misärfylld natt så dagades det äntligen, och till vår stora glädje verkade nu även vinden ge med sig något. Stormfocken hissades och vi gick ett slag i riktning mot land. Sakta började den nertyngda stämningen ombord återvända till det normala igen, och även om Krille var skadad så kunde även han dra lite på smilbanden när vi senare gick igenom nattens händelser. Vilken jävla omgång vi fått! Wild Rose såg ut som ett vrak utvändigt... Vridna stolpar till mantågräckena, skvättdukar som hängde som trasor och släppade i vattnet. Men vi brydde oss inte, inte det minsta... Vi hade klarat både oss och båten ur stormen, och nu lovade väderrapporten att bättre vindar skulle bjudas under resterande del av etappen.

Vinden vred mot nord igen och vi fick bra segling hela vägen ner till Rio de la Platas inlopp. Visserligen blåste det återigen kuling två dagar senare när vi var på väg in i det stora deltat, men detta var något som vi bara gladde oss åt då vi nu verkligen var sugna på den där kalla ölen och varmduschen i land.
Krille var fortfarande invalid och ordinerad kojläge när vi seglade in över la platas grunda vatten. Dock så kunde solen och den ypperliga seglingen inte hålla honom kvar nere i salongen, och han kravlade sig ut i sittbrunnen för att också ånjuta den härliga i att segla halvvind i bra vind över smult vatten.

De sista 100 Nm innan Buenos Aires är ganska kniviga då det är många gamla vrak och grund som döljer sig under vattenytan, och man är därför tvungnen att hålla sig till de muddrade och bojade kanaler som leder fram till hamnen. Ett svagt frontsystem drog in från syd, och vinden ökade den sista natten till strax under kulingstyrka från söder. Vi slörade och halvindade i mellan 7 och 8 knop hela natten, och i de lugna vattnen var det en fröjd med den hårda vinden. Bara o reva o segla på!

Klockan 11.30 seglade vi in i Buenos Aires stora ytterhamn. Solen sken, och vinden hade under morgonen mojnat till en svag bris ifrån sydost. Yachtmarinan befann sig längst in i hamnen, och för att komma in var vi tvungna att vänta på broöppningen jämna timmar. Efter att växlat några ord med brovaktaren så återvände vi ut i den stora hamnbassängen, satte rodret dikt babord och cirkulerade tills det var dax för broöppningen.

Tjugo minuter försenat öppnade de äntligen bron, och marinan som dålde sig på andra sidan visade sig vara en riktig oas. Fingerpontoner, varmduschar, kall öl, sist men inte minst en väldigt trevlig personal. Vi la till på anvisad plats och spenderade resten av dagen åt att låta alla de drömmar vi haft till havs realiseras. Kall öl! Kaffe.. Gott kaffe! Duscha, och mat... Ja jäklar vad skönt att vi äntligen var framme i Buenos Aires!!

Johan o Krillen