Torsdagen den 14 September

En ny tid...

Den senaste veckan har vi avancerat ner till Florianopolis i distriktet Santa Catarina. Seglingen ner från Sao Sebastiao blev till en början relativt stökig, då vågorna från den senaste kallfronten inte lagt sig nämvärt.
Det var med blandade känslor vi bestämde oss för att lätta ankar och ge oss ut i den grova sjön utanför vår skyddade ankringsvik ,och för att understryka detta beslutade vi att ha en säkerhetsgenomgång med Anna o Lotta innan avsegling.

Såhär i efterhand så kanske det inte var den bästa tidpunkten för en sådan. Alla beskrivningarna om hur de skulle agera vid ett eventuellt haveri eller man-över-bord situation, gjorde nog mest att oron inför etappen ökade och på grund av detta så även sjösjukan.

Havet var verkligen upprört när vi väl var ute ur viken, och det blåste ganska hårt ifrån SO. Med två rev i storen och en bra bit inne på rullgenuan tog vi beslutet att stå på rakt ut till havs till att börja med. Väderprognosen lovade en gynnsam vindvridning senare under natten, och då ville vi ha minst 50 Nm sjörum till kusten.
Hela natten seglade vi på rakt ut i Atlanten, och väntade ivrigt på den utlovade vindvridningen. Tyvärr så verkade prognosen vara något missvisande tidsmässigt, och det var först under den andra natten vinden äntligen gav med sig och började vrida mot ost.
Seglingen förvandlades från jobbig till helt underbar på grund av vindskiftet, och vi kunde nu hålla direktkurs mot Porto Belo vilket var vår nästa anhalt.

Tjejerna imponerade återigen starkt under den tre dygn långa etappen, och det mesta av deras sjösjuka försvann efter det första dygnet till havs. Både jag (Johan) och Krille blev förvånade över hur lite de gnällde över sitt illamående i början. De höll bägge gott mod, och tillät aldrig apatin ta över, något som är väldigt lätt när man mår skit.
Sjösjuka kan te sig så olika, och jag sticker inte under stol med att även jag drabbats, även om det är några år sen nu. Väldigt mycket psykologi involverat antagligen, då det enligt min mening blir svårare och svårare att drabbas ju mer erfarenhet man har. Hörde en siffra en gång om att 90% av alla människor blir bra efter tre dygn till havs, 5% blir aldrig sjösjuka och sen ska det tydligen finnas 5% stackare som förblir sjösjuka tills de känner fast mark igen. De där sista fem procenten ,vilka är kroniska, får man ju hoppas har valt en annan hobby än segling...

De sista dygnen innan Porto Belo bjöd på avslappnad segling, även om det då och då drog förbi en regnskur. I vanlig ordning så blev de avslutande sjömilen en kamp mot solen, en kamp som vi börjat vänja oss att förlora. Just i detta fallet så visade det sig inte spela särskilt stor roll, då inseglingen till ankringsbukten var relativt enkel. Det enda vi hade att se upp för var en oupplyst holme om styrbord, men i GPS:ns era är sådana hinder inte längre en anledning till oro.

Klockan 22 fällde vi ankaret utanför Porto Belo yacht club. Vårt matförråd var decimerat till några påsar nudlar samt lite burkar av de horribla hundmatskonserverna jag beskrivit i tidigare resebrev. Vi kände såklart alla oss krediterade en värdigare måltid än detta, och därför pumpades dingen upp omgående och jag och Krillen susade in till stan i jakt på något ätbart. Ca en timme senare var vi påväg tillbaka igen, nu med en hög varma pizzor. Inte helt enkelt att sjösätta dingen och samtidigt balancera pizzorna. Krille tog på sig att vakta dem med sitt liv medans jag (Johan) försökte få dingen genom strandbränningarna utan att både vi och våra efterlängtade pizzor hamnade i vattnet. Pizzorna klarade sig men för min del slutade det i vattnet efter att en våg nåra nog kantrade oss. Konstigt nog höll sig Krille kvar, med vita knogar som krampaktigt kramade våra pizzor.

Att Wild Rose är i skriande behov av ny bottenfärg fick vi verkligen svart på vit under etappen till Porto Belo. I vindar där hon tidigare med lätthet loggat 6 knop, mäktade hon nu inte med mer än 4-5, något som kändes ganska frustrerande, speciellt under vårt race mot klockan på slutet. Hela skrovet är täckt av illmariga sjötulpaner som gör livet surt för oss, och då inte bara under segling. Nattetid, när vi vill ha det tyst ombord vaknar de till liv. Deras krackande ljud får en emellanåt o tro att de snart är på väg rakt igenom skrovet, och ibland har galenskapen varit nära då man försökt somna till kakafonin under vattenlinjen. En sak är säker, de går en ond bråd död mötes så fort vi kommer Buenos Aires och kommer ur vattnet.

Vi kom överens med tjejerna att spendera två nätter i den superlyxiga marinan i Porto Belo. Priset var rent ut sagt förjävligt! De vile ha 100 real per natt (ca 320 kr), men då vi nu var fyra om notan och hade en del arbete ombord som krävde hamnbesök, så kändes det inte lika jävligt.
Krille och jag satte igång med bestyren ombord ganska omgående, bland annat så ville vi installera vår nya vindmätare. Det kommer kännas lite tryggare med den när vi kommer längre ner, då vi nu kan ställa vindlarm osv när vi ligger ankrade. Även revning och segeltrim kommer bli enklare, då vi nu verkligen får svart på vit och slipper sätta fingret i luften och bedöma vindstyrkan.
Installationen blev allt annat än lätt, då det i princip visade sig omöjligt att dra nya kablar i masten utan att masta av. Med lite uppfinningsrikedom och klurande löste det sig i alla fall, då vi delvis kunde utnyttja den gamla vindgivarens kablage.

Toaletten var ett annat problem som togs om hand, då det återigen blivit stopp. Jag var väldigt glad att det nu var Krillens tur att ta tag i det fasansfulla arbetet som demontering av en båttoa innebär. Just toahistorier fluktuerar vilt mellan långfärdsseglare, och alla verkar någon gång blivit tramautiserade inför uppgiften. Man kan ju tycka att just toaletter borde hålla lite högra kvalitet, just pga av den förnedring arbetet att sitta på en brygga och rensa dem innebär. Jaja, nog om detta... Kanske inte den mest spännande läsning. :-)

Porto Belo visade sig vara en väldigt trevlig liten stad. Influenserna från europa är många, då en stor del av befolkningen härör ifrån Tyskland. Hus och byggnader påminde till stor del om byggnadsstilen i europa, och till och med klimatet verkade mer europeiskt på något sätt. Många ville berätta om deras band med tyskland, och höra hur om livet i deras ursprungsland. Inte för att vi är några tysklandexperter direkt, men vi har i alla fall varit där, tyvärr något som inte många av tyskättlingarna har råd med.

Efter många dygn för ankar, och ett antal till havs, så kände både vi och tjejerna att det hade varit kul och hitta på något. Vi satt på en bar längs huvudgatan i Porto Belo, och på det hela verkade stan ganska död. Anna bad bartendern att ringa en taxi, och efter en stund fann vi oss på väg mot en ljuspelare som skar rakt genom rymden några kilometer från hamnen.
Vad som möte oss när vi steg ur taxin några minuter senare, kunde vi aldrig föreställa oss! Det fullkomligt myllrade av folk, och alla hade de samma mål, den grönbelysta bergsväggen en bit uppför kullen vi stod nedanför. Vi sveptes med, och efter de snirkliga trapporna upp längs berget var avklarade fann vi oss stående bredvid en kilometerlång kö till en dånande nattklubb. Inför insikten om hur vansinnigt lång kön var, så var vi nära att vända om, då plötsligt några killar i kön fick syn på Anna o Lotta. Såklart så började de ragga hejdlöst på töserna, och vi var inte sena att utnyttja det hela som den perfekta täckmanteln att tränga oss förbi ca 700 meter kö. Det hela var kanske inte så smidigt som det låter, då vakten i insläppet såg precis vad vi gjorde. Dock så verkade han inte ta någon notis över gringosarnas tilltag, och redan efter ca 10 minuters köande var vi insläppta.

Stället var verkligen packat, och jag tror aldrig jag varit på en så välbesökt klubb någonsin. Säkert fyratusen brassar dansade till de dånande beatsen ur högtalarna! Om klubben befunnit sig i Sverige så hade brandkåren med säkerhet satt stopp redan vid 500 besökande på samma yta, men något sådant "party killer" reglemente verkar inte begagnas i Brasilien.
Det blev en lång och svettig natt på dansgolvet, och först klockan 6 på morgonen körde dj:n sitt sista beat... Som förtrollade tog vi oss ner för berget i soluppgången tillsammans med alla andra lyckoberusade. På andra sidan bukten kunde vi skönja Wild Rose, vår borg i denna främmande värld...

Efter några dagar i Porto Belo gav vi oss av mot Florianopolis. I arla morgon stävade vi ut över det spegelblanka havet, och även om det inte blev mycket till segling så brydde vi oss inte om detta. Wild Rose tuffade på under motor, och framåt kvällningen närmade vi oss de bägge broarna, som kopplar ihop den delade staden.
Det var först nu som den lilla etappen bjöd på lite äventyr, och det hela på grund av frigångshöjden på bro nummer två. Enligt vår guide så skulle frigången under bron endast vara 17 meter, en siffra som låg farligt nära Wild Roses 16 meter i höjd. Dead slow närmade vi oss bron, och nere ifrån sittbrunnen såg det garanterat ut som om vi skulle träffa brospannet med VHF-antennen.
Jag (Johan) tog mig upp i masttoppen för att på sätt lättare kunna avgöra om vi skulle gå klara. Även från masttoppen var det svårt att avgöra, och det var först när vi bara hade 2-3 meter kvar som vi såg ut att klara det. Nervigt värre, och en väldigt speciell känsla att sitta i toppen medans vi passerade under bron med bara ca 1 meter till godo.

Vi ankrade upp Wild Rose utanför Yacht cluben, och jag och Krillen tog dingen in för att förhöra oss om vad en plats vid bryggan kunde kosta. Spända väntade vi när kvinnan på hamnkontoret räknade ut kostnaden, och när vi fick svaret trodde vi inte det var sant. 17 real!! en summa som jag bad henne repetera tre gånger innan jag trodde henne. Detta var den billigaste hamnplatsen sen vi lämnade Sverige, (om vi nu bortser från lite smitningar osv...:-), och som om inte detta var nog så blev vi bjudna på två dagar gratis vistelse, eftersom vi var långväga gäster.

Vistelsen i Florianopolis har hittills varit helt underbar! Medlemmarna på klubben är verkligen måna om att vi ska trivas och kommer förbi ofta och frågar om det är något vi behöver ha hjälp med. Någon reparation som behöver fixas, eller om de kan tipsa om något i stan osv... På det stora hela, så är detta nog en av de bästa hamnar vi varit i. Det är viktigt att känna sig välkommen...

Utsikterna inför etappen ner till Buenos Aires ser tyvärr inte särskilt lovande ut. Vädret vill verkligen inte vara på vår sida, och det känns som det minst kommer bli en kuling alternativt storm på väg dit. Problemet är kanske inte direkt vädret, en lucka med nordliga vindar under några dagar är inte så svårt att få. Värre är det med en hamn, eller ankringsplats efter de tre dygnen. Kuststräckan söder om Florianopolis hela vägen ner till Buenos Aires bjuder knappt på några skyddande vikar. Hela kusten myllrar av gamla vrak som blivit drivna på land av den starka sydöstan "Carpinteiro", och därför kommer vi antagligen skaffa oss minst 50 sjömil mellan oss och kusten innan vi sätter rak kurs söderut. Det kommer bli en del chansande med vädret, och det kommer nog inte bli särskilt kul alls, trots detta har vi sagt att vi lämnar hamn senast den 18:e för direkt-segling till Buenos Aires.
Förhoppningsvis tar vi oss ner de ca 900 Nm på kring nio dygn, och kommer fram med några dagars lucka innan våra nya besökande landar i BA.

En sak som kanske inte är helt fel med dåligt väder under nästa etapp, är att vi behöver det. Det finns inget bättre sätt att vara förberedd inför stormarna längre fram... Varje gång man klarat sig ur en storm eller jobbig kuling så känner man sig som stålmannen, bered att ta sig an vilket väder som helst. Och när man tänker på det, så är det ju ganska logiskt. Kampen i en storm utspelar sig ju till största del i huvudet, och i alla jobbiga situationer så är det psyket som har det värst. Genom att skaffa sig mer erfarenhet, så försvinner snart rädslan och ersätts av självförtroende.
Om någon skulle fråga mig vad som är den viktigaste egenskapen under långfärdsegling, så skulle jag nog svara ett bra självförtroende. Insikten att verkligen veta att "jag fixar det", är en helt underbar känsla att ta fram när det känns motigt. Har man sen dessutom ett förråd med gamla minnen från liknande situtioner så hjälper ju dessa en dels genom erfarenheten om vilket som är det bästa valet, men viktigast av allt känslan av att man klarar denna gången med.
Många gånger så är det inte det viktigaste vad man tar för beslut, bara man tar ett och sedan jobbar aktivt för att nå det. Hellre ett undermåligt beslut än inget alls...Apati är ett hemsk tillstånd, och som så många andra mindre bra inställningar har de en tendens att smyga fram när man minst vill ha dem. Dels på havet, men även i vardagslivet när man ställs inför jobbiga situationer. Jag tippar att månaderna som nu ligger framför oss, med allt vad det innebär, kommer att förändra oss bägge varken vi vill det eller ej...

Johan o Krillen