Måndagen den 4 September

Äntligen söderut!

Måndagen den 28:e tog vi farväl av Mats på Angras busscentral. Det hade blivit ett par hårda veckor under hans inflytande, innebärande sena nätter och en ständig överkonsumtion av öl och caporinhas. Men varför klaga? I de flesta fall så stod ju Mats för notan, ett faktum som var väldigt svårt att argumentera mot även hur slitna vi kände oss. För det gjorde vi verkligen denna dag på Angras central, kände oss slitna alltså, och en vecka eller två på ett vilohem eller liknande hade nog inte varit fel alls.

Dock fanns det knappast någon tid till sådant, då vi redan dagen efter Mats satt sig på flyget till Sverige, väntade nytt besök hemmifrån. Göromålen ombord var många, och lite dåligt samvete började smyga sig ombord när vi gick igenom listan på vad som måste hinnas med innan seglatsen mot Buenos Aires. Mestadels smågrejor, men tillsammans fyllde de snart ett helt A4 papper, och känslan av att tiden nu börjat bli knapp växte sig starkare för varje detalj som tillfördes. Visserligen är det inte sådär vansinnigt långt till Buenos Aires, (ca 1000 Nm), men då lågtrycken av någon outgrundlig anledning nu passerar revy uppför sydamerikas kust så känns vår tidsplanering plötsligt inte lika väl tilltagen.

Dagen efter vi tagit farväl av Mats vaknade vi upp till 18 m/s och spöregn. Ännu en kallfront annonserade sin ankomst genom att göra livet surt för oss. Wild Rose låg nu ankrad utanför Angras yacht club, en plats som vi begagnat oss av ett antal gånger vid det här laget. Kanske inte den bästa platsen att befinna sig under ett lågtryck då viken är helt öppen mot sydost och låter havsvågorna leta sig hela vägen in bland de uppankrade båtarna.
En tysk aluminiumyacht bakom oss var nära att bli vrak på undervattensklipporna en bit bort då båten började dragga okontrollerat under morgonen. I sista stund tog en rådig fransman sig över till dem för att varna innan katastrofen varit ett faktum.
Själv hade vi inga större problem med Wild Rose, utan det största hotet kom utifrån i skepnad av en brasiliansk båt som ett tag var nära att dragga rakt in i oss. Lyckligtvis så passerade den draggande segelbåten inom hörhåll och vi ropade upp den sovande besättningen till aktion.
Tysken som några minuter tidigare varit nära att bli vrak verkade ha problem att ankra om längre ut, och varhelst han försökte så ville hans ankare inte finna något fäste. Gissa om vi blev oroliga när han en stund senare troklade in sig strax framför Wild Rose och fällde ankaret bara ett femtiotal meter bort. -Vad är det med folk ifrån kontinenten? frågade jag o Krille varandra. De verkar ha något sorts konstig läggning att alltid ankra upp så vansinnigt nära, och speciellt i dåligt väder.
Mycket riktigt så låg tyskens akter några minuter senare bara ett tiotal meter från vår baborslåring, och jag (Johan) höll på att bli helt vansinnig över hans idiotiska manöver. Från däck hävdade jag vår rätt som "först på plats" och fick vrålande över vinden föklarat för honom att ansvaret vid en eventuell kollision nu låg helt på honom, och att han gjorde bäst i att flytta till en annan plats. Hans fru verkade nu helt ge upp inför vad som minst sagt kan kallas ett bryskt uppvaknande, först nära vrak på klipporna och nu en skäggig galen svensk som skrikandes proklamerade att de genast skulle ge sig av...Ett stung av självförebråelse drabbade mig inför åsynen av tyskens gråtande fru, och jag försökte tona ner mitt anförande något. Dock så hjälper inte all gråt i världen om man är nära en kollision, och jag stod fast vid att ansvaret vilade hos dem. Efter att tysken lovat att ha konstant ankarvakt tills vinden lagt sig, lugnade jag ner mig och tog skydd nere i salongen undan regnet och den ylande vinden.

Samma morgon vid 11-tiden var det dax att ta dingen in till busscentralen igen. Anna o Lotta som under ett halvår ska vara på resande fot i sydamerika var nästa besökande och deras buss från Rio väntades in runt lunchtid. Då det fortfarande blåste hårt från sydost så stannade Krille kvar ombord, dels för risken att Wild Rose kunde tänkas dragga men mestadels för problemet med den alltför närgångna tysken.
Dingefärden över viken blev bokstavligt talat ett vågspel i den relativt grova sjön. Två gånger var jag nära att volta när den lilla gummidingen blev fångad av sjöarna, och blev nerpressad hårt åt lä.
Relativt torrskod släpade jag några minuter senare upp dingen på strandbanken utanför busscentralen, och vandrade den korta biten till vänthallen. Bussen anlände som den skulle och det var två glada systrar som några några minuter senare plockade ut sina helt gigantiska ryggsäckar ur bussens inre.

Färden tillbaks till Wild Rose blev en riktig pärs, då dingen nu verkligen var fulllastad. Istället för att rida ovanpå vågorna så sköljde de nu istället rakt över, och det dröjde inte många minuter innan precis allt var dyngsurt och det brände i synen av allt saltvatten. Från däck kunde Krille se den tungt lastade farkosten sakta närma sig, och redan på 300 meters avstånd kunde vi se hur ogenerat road han var av vår blöta framfart.
Det som skulle bli en trevlig kväll ombord, med god mat och rödvin förvandlades lite senare till illamående och spyor utefter bordläggningen för tjejernas del. Värst var det nog för Lotta som redan efter en halvtimme, timme ombord började visa tecken på sjösjuka. Egentligen var det inte särskilt överraskande med systrarnas illamående, då ankringsplatsen verkligen var obekväm. Wild Rose slet, stampade och rullade i änden på ankarlinan som en otyglad rodeohäst. Vi letade fram en ask sjösjukeplåster och efter några timmar mådde de bägge mycket bättre. Vi gjorde det bästa av kvällen även om Anna och Lottas aptit kanske inte var den bästa.

Som jag tog upp tidigare så har det börjat bli hög tid att segla söderöver, mot Buenos Aires. Det stressade tidsschemat beror mestadels på att vi absolut inte vill missa några av de inplanerade besöken där nere, men även på den nu över fyra A4 sidor långa "att fixa listan".
Wild Rose behöver komma upp på land under några dagar, och då vi inte riktigt har koll var det är bäst att lyfta henne känns även detta som en stressfaktor. Bäst hade det varit om vi kunde vänta med lyftet tills vi är nere i Buenos Aires, men då vi upptäckt ett mystiskt ljud från rodret vågar vi antagligen inte chansa. Vore katastrofalt med ett roderhaveri, och speciellt då vädret till största sannolikhet kommer vara skit så fort vi lämnat Brasilien. Genomföringar, propeller och backslag är andra detaljer som är i behov av översyn på landbacken. Inte för att något av dem är sönder, men det är som bekant bättre att förekomma än att förekommas...

Vårt funderande inför en eventuell survivalstorm har börjat ta form i lite olika lösningar ombord. Riggen, som var den första vi funderade över känns nu fullgod med sina nya vant, stag och infästningar, och om nu den av någon anledning bestämmer sig för att rasa överbord så behöver vi i alla fall inte skylla på bristande underhåll.
Ett stort ekonomiskt beslut tog vi när vi bestämde oss för att även införskaffa en seriesjödragg från USA. Den är tänkt att vara vårt sista ess i rockärmen att spela ut när inget annat längre går att uppbåda mot havets raseri nere i "the screaming sixties". Den fungerar som en vanlig sjödragg, men med den stora skillnaden att den har 104 smådraggar istället för en stor, som är det konventionella. Tanken är att den i grov överbrytande sjö läggs ut från aktern, och på så sätt dels ska hålla aktern rakt mot vågorna men även förhindra en eventuell pitch-pole kapsejsning (när båten slår runt med fören först), alternativt 360 graders roll åt sidan.
Nackdelen med att lägga ut bromsar i storm, (som nog är den bästa liknelsen på draggen) är att båten kan komma att få ta riktigt mycket stryk ovan vattenlinjen.
Sittbrunnen kommer nästan garanterat vattenfyllas och måste därför ha ordentlig dränering något som vi tycker Wild Rose redan har med sina fyra 2,5 tums självlänsar. Även nedgångsluckan blir en kritiskt aspekt, då den nu måste tåla den fulla kraften hos en brytande stormvåg, och detta är något som vi fortfarande klurar över. Fördelarna är (i alla fall på pappret) fler än nackdelarna med denna taktiken tror vi, speciellt då vi nu i princip kan spärra in oss och lämna Wild Rose ensam i kampen mot havet.

Som en liten anekdot kan jag berätta om en storm jag (Johan) hamnade i ca 300 Nm nordost om Bermuda för några år sen. Maxi 95:an som jag och en polare seglade hem från Karibien var kanske inte den mest lämpade att befinna sig i de farvattnen i början av Maj månad, och mycket riktigt så fick vi också ett jäkla oväder över oss. Maxin som är väldigt flatbottnad och därav har lätt att komma i surf ner för vågorna broachde ett otal gånger under det värsta dygnet.
Mitt i natten kunde man höra den komma, även bakom stängda luckor överröstade den allt med sitt dån. Säkert två, tre vågor han träffa oss innan vågen med stort V hann ifatt oss rakt i aktern och lyfte upp Maxin högt upp innan det bar av. Herregud vad jag skulle velat ha en broms då!! GPS:n visade på 20 knop ner för den enorma vågen och man bara visste att om inte vindrodret klarar kursen så går det rakt åt helvete! Skrovet var i självsvängning och protesterade ljudligt åt den omilda behandlingen. Total skräck är nog den bästa beskrivningen av den vågen, då den lätt hade vänt upp och ned på Maxin om bara någon liten parameter i händelseförloppet ändrats. Dagen efter när vi besiktigade skadorna, fick vi svart på vitt förklarat havets styrka. Fyra M12 bultar hade gått rakt av till vindrodret, och detta under vattenlinjen, något som gjorde hela situationen ganska prekär då vi tog in vatten i mängder. Hur det gick sen är en lång historia... Jobbigt var det iaf!! :-) Kontentan är i alla fall att om vi hade haft någon form av dragg eller broms i vattnet så kanske rädslan ombord inte varit lika befogad. Eller det vete fan... Rädd hade man nog varit ändå! :-)

Dagen efter Anna o Lotta mönstrade på drog vi upp ankaret och flyttade in båten till Yacht clubens brygga. Vi var i behov av en rejäl uppröjning ombord efter de senaste veckornas syndande, och även en del fixande vilket krävde omedelbar aktion. Bla så hade vi fått stopp i vår relativt nyservade toalett, det hela mystiskt sammanfallande med den kvinnliga fägringens uppdykande ombord. ;-) Tjejer alltså! I framtiden ska det ombord finnas en toakurs att genomgå innan man tillåts mönstra. :-) Hursomhelst så fick vi en hel del gjort under det två dagar långa hamnbesöket. Jag (johan) tog tag i toalettproblemet och utan att gå in på detaljer så kan jag berätta att det inte var den trevligaste arbetsuppgiften i mitt liv... Krille skruvade upp vår nya salongsbelysning och jäklar vilken skillnad!! Känns som en ny båt då man nu faktiskt kan se någonting under däck även nattetid.
Sista kvällen i Angra blev vi bjudna på Yacht clubens månatliga barbecue-kväll, vilket visade sig vara en mycket trevlig tillställning. För bara 12 real per person (ca 40 kr) fick man äta i princip hur mycket som helst, och man fick det dessutom serverat direkt vid bordet. Riktigt lyxigt kändes det, och säkert närande inför stundande segling. Ingen av oss fyra orkade ta sig igenom hela den digra menyn, då det verkligen inte fanns någon hejd på grillandet. Det grillades korv, kyckling, revbensspjäll, oxfile samt kanelmarinerad ananas, och det hela i kopiösa mängder! Med känslan av att fläskat på sig minst några kilo rultade vi tillbaks till Wild Rose några timmar senare mätta som aldrig förr...

Stick i stäv mot vår vanliga regel ombord lämnade vi hamn under fredagen (den 1:e), något som vi inte gjort sedan vi lämnade Klagshamn i december förra året. Och ni kanske kommer ihåg hur det gick? Skörad stor och allmän misär... Den här gången gick det bättre, även om det även denna fredagen blåste en del. Efter att ha tankat diesel vid flytmacken utanför Angra fortsatte vi vidare mot Ihla Grandes västra del. Ganska händelselös segling och det enda som vållade oss problem den dagen var jakten på en lämplig ankringsplats. Återigen arbetade sig en kallfront upp längs kusten med starka sydvästliga vindar som förtrupp, och såklart ville vi finna skydd inför detta.
Efter några timmars kajkande fram och tillbaks längs kusten hittade vi vad som verkade vara det säkraste alternativet, en liten håla mellan Ihla Longa och huvudön Grande. Knappast idealiskt men då det började bli mörkt så fick det helt enkelt duga. Vädret som verkligen inte varit på vår sida den sista tiden var fortsatt trist, och duggregnet hängde i luften större delen av natten.

De starka SW vindarna som väderprognosen varnat för uteblev, och till vårt förtret kom de under morgonen istället från nordost. Det fick bli att hålla ankarvakter de sista mörka timmarna, då klipporna ett trettiotal meter akter om oss hade skurit upp Wild Rose som en konservburk vid en eventuell kollision.
Vinden började lägga sig runt middagstid, och då solchanserna inte verkade bättre så beslutade vi att segla mot Sao Sebastiao redan samma dag.

Vinden mojnade tyvärr lite väl mycket, och under de få seglingstillfällena som gavs kantrade vinden oroligt hela tiden. Enligt prognosen skulle vinden inte återvända förren runt midnatt, och då från syd i en styrka kring 12 m/s. Till Sao Sebastiao hade vi ca 75 Nm och vi tacklade problemet med den annalkande sydvinden med att först ta oss så långt söderut vi kunde. Planen var att bättra på vår kryssvinkeln på så sätt, och förhoppningsvis möjliggöra direktkurs mot den tänkta ankringsbukten på öns ostsida.

En ganska ovanlig känsla att vara fyra ombord, och våra vaktpass under natten blev klart mycket roligare då man nu kunde sitta och filosofera och utbyta tankar medans Wild Rose stävade fram genom natten. Stjärnorna visade sig och i samband med detta började även vinden komma igång ordentligt framåt ett på natten. Tyvärr inte riktigt från syd, mer från sydväst något som gjorde att vi blev tvingade att pressa höjd ganska bra för att lyckas hålla den tänkta kursen.
Sjön växte sig snabbt hög och seglingen under morgontimmarna blev ganska blöt, och stötig. Både Lotta och Anna fick sjösjukekänning, något som var fullt förklarligt i den stampiga gången. Men de härdade ut och gnällde inte det minsta, något som verkligen imponerade...

Under förmiddagen började vi närma oss Sacco Estacho vilket är namnet på den djungelomgärdade vik vi tillslut ankrade upp i runt 10-tiden.
I skrivande stund (måndagen den 4:e) har vi legat ankrade i lite över ett dygn här. Då solen inte velat visa sig, (mestadels till tjejernas förtret) så har det inte blivit något solbadande på fördäck,utan mest kortspel och bokläsande. Förhoppningsvis kommer vinden börja vrida mot NO under morgondagen, och på så sätt underlätta vår fortsatta segling söderut.

Time is a factor...

Johan o Krillen