Tisdagen den 22 Augusti

Dödsmarsch från Lopes Mende

Det blev ett glatt återseende för oss bägge när Mats, Krilles bror och min barndomsvän dök upp på Angras busshållsplats. Hela 30 timmar och två flygplansbyten skulle det till innan planet äntligen landade i Rio de Janeiro, med en antagligen ganska jet-lagad Mats.
Tyvärr så verkade inte Krilles mailbeskrivning om hur och var han skulle hoppa på bussen till Angra fungerat särskilt bra, då Rio-bussen på utsatt tid rullade in på Angras central utan någon Mats att uppbringa ombord. Någon minut senare så stod han ändock där, mystiskt uppdykt med ett dollargrin och en väska i släptåg. - Har ni en öl grabbar?
Vi fick förklarat att han helt sonika bett en taxi köra hela vägen från Rio till Angra!! En resa på dryga 15 mil, något som han antagligen inte var riktigt medveten om när iden kläcktes...

Efter vi levererat Mats packning ombord Wild Rose, satte vi kurs mot land igen, fast denna gången mot Angra centrum med målet att slå oss ner på första bästa pub. Både jag (Johan) och Krille törstade efter att höra om allt som hänt på hemmafronten, frågorna var många och minsta lilla skvaller sög vi upp likt lackmusspapper.
Som vanligt när ölet är kallt och sällskapet gott så flödade ölet över, och efter några timmars vilt pub-scoutande uppe i Angras favellakvarter fann vi oss sittande i en taxi på väg mot en nattklubb. Vanligtvis inte ett nöje som jag och Krille fixar ekonomiskt, men då Mats tydligen kände sig rik för kvällen så låg betalningsansvaret hos honom, något som kändes minst sagt ok... :-) Eftersom gratis är gott så behövs det egentligen inte berättas att kvällen blev sen och väldigt blöt! Sjöpolisen hade säkert haft ett och annat o säga om de iakttagit de tre svenskarna, vilka i en helsunkig dinge högt skrålandes färdades över bukten under de tidiga morgontimmarna senare...

Två dagar efter Mats ankomst beslutade vi oss för att segla mot Ilha Grande. Självklart i ett led att göra hans vistelse så minnesvärd som möjligt, men även för vår egen skull då det fortfarande fanns massor kvar att utforska där. Vädret hade tyvärr återigen börjat bli dåligt, och det var under molntäckta skyar vi halvvindade mot Saco do Ceu under Lördagseftermiddagen. I vår väg kajkade det omkring dussintals kappseglingsbåtar, vilka antagligen inte blev superglada då vi helt oförskämt seglade rakt igenom fältet, och nog fick en och annan tävlande att svära över förlorade tiondelar osv...

Saco do Ceu beskrivs enligt vår guidebok som ett ultimat piratnäste, och efter att hittat det smala inloppet till bukten kunde vi inte mer än hålla med. Bukten är helt omgärdad av djungelbeklädda berg och praktiskt taget omöjlig att upptäcka utifrån havet, om man inte känner till den sen tidigare vill säga. Bukten, med sitt smaragdgröna vatten likt en spegel, är nog den mest skyddade plats vi ankrat på hittills. Helt skyddad från alla vädersträck, något som kändes skönt då vi nu hade en kallfront i antågande och inte riktigt hade koll på när och hur hårt den skulle slå till.

Dagen efter var vädret fortfarande tråkigt, med duggregn och bara få solglimtar. Det förrut så efterlängtande badet kändes plötsligt inte lika åtråvärt, så istället drog vi upp ankaret och tog oss vidare till Abraao istället. Väderleken var utmärkt för lite djungelvandring över den bergiga ön, och efter vi ankrat upp i Abraaos skyddade bukt gav vi oss iväg.
Vårt mål var att ta oss till sydsidan där atlanten hammrar in sin swell i form av enorma vågor på Lopes Mendes beach. Detta ska vara en av Brasiliens bästa surfingstränder, och då den ligger ganska avlägset och inte direkt lämpar sig att bada vid så är den i det stora orörd från turismen.
Det blev en tuff vandring över den kuperade ön! Djupa dalar och branta berg forcerades i den ångande djungeln och vi var rejält utmattade när vi ca fyra timmar senare närmade oss Lopes Mendes. Redan 500 meter innan kunde vi höra de dånande vågorna, och det blev absolut ingen besvikelse när vi väl steg ut på stranden. Jäklar vilka vågor! Jättelika rullade de in i bukten och bröts sönder i dånande kaskader.
Under vår vandring i djungeln hade vädret kraftigt försämrats. Vinden rev och slet i vegetationen kring stranden, och på avstånd kunde vi höra åskan och emellanåt skymta blixten ute över det mörka havet.
Bada skulle vi hursomhelst, och skrikande rusade vi ut i det dånande infernot några minuter senare. Att hålla sig kvar var i det närmaste omöjligt i de starka strömmarna och många var de gånger vi fick simma som galningar för att inte svepas ut till havs. Åskan och regnet hade nu dragit in över bukten med en rasande vindby i släptåg. Det hela kändes ganska surrealistiskt och nog frågade vi oss alla vad fan vi gjorde ute bland vågorna under dessa förhållanden. Plötsligt slog blixten riktigt nära och fick himmlen att rämna i sitt dån! En blick var allt som behövdes, sen förstod vi alla att det var dax att ta sig upp ur vattnet.
Väl uppe på stranden sprang vi huttrande in i djungeln där våra kläder förhoppningsvis fortfarande skulle finnas. Det spöregnade, och att använda badlakanen vi hade med oss kändes ganska patetiskt då i princip allt nu var dyngsurt.
Vi började inse det vi egentligen vetat enda sen vi lämnade Abraao, att tiden var alltför knapp och att vi nu antagligen skulle vara tvungna att fotvandra genom djungeln nattetid på vår väg tillbaks. Tack vare någon form av klarsynthet hade vi i alla fall lyckats få med oss en pannlampa, vilken senare skulle visa sig oumbärlig.
Solen var nu på väg ner och och vi gjorde vad vi kunde för att skynda på. Allt vatten var slut och det var många timmar sen vi åt, detta i kombination med allt klättrande och simmande tog nu ut sin rätt. Någon tid till vila och rast fanns inte längre, då vi hade berget Da Palma i färskt minne och visste att vandringen uppför det skulle vara rent hopplös i mörker.
Musklerna brände och halsen kändes som den var i lågor efter att halva Da Palma var forserat. Utslagna låg vi och flämtade på den regnvåta djungelstigen törstande efter vatten. Vi visste att vi på vägen ner tidigare under dagen passerat en bäck en bit längre upp och nu förvandlades den till en ledstjärna och motivationsbooster.
När vi en stund senare kom fram till den lilla rännilen som sköt ut från berget var vi som djur. Vatten!! Denna vätska som slår allt när man verkligen är törstig! Det smakade gudomligt, och visst fanns tanken på parasiter i bakhuvudet, men det kändes som ett litet offer just för tillfället.
När vi druckit oss mätta fortsatte vi vårt kämpande, och även om vi nu fått vätska så kändes benen som bly i den branta stigningen. Berget ville aldrig ta slut!! Många gånger var viljan på väg att försvinna och man bara ville sätta sig ner o skita i allt, inget kunde vara värt detta. Med gemensamma motivationstrick lurade vi varandra att fortsätta vårt race mot solen, vilken nu skulle vara borta vilken minut som helst.
Krille som tidigare nere vid stranden skämtat om Mats och min något högre ålder genom att skandera att "-gamla och sjuka lämnas åt sitt öde" hade nog det jobbigast rent mentalt, då han nu var tvungen att kämpa mot den devisen för egen räkning, och knappast kunde ge upp hur hårt hans "lastgamla" vandringskamrater än stampade på. :-)

Lagom till mörkrets inbrott nådde vi toppen, och hade nu några kilometer djungel kvar att ta oss igenom i totalmörker. Pannlampan plockades fram och även Mats mobiltelefon kom till användning som ljuskälla. Sakta halkade och ramlade vi ner genom den leriga djungeln, och efter någon timme fann vi oss nere på stranden vid Abraao igen.
Mat var högsta prio nu, då vi genomlidit hela dagen på endast varsin kycklingmacka och lite vatten. Dyngsura, skitiga och totalt utkörda stapplade vi in på en buffet restaurang några minuter senare, beställde in varsin öl och hängav den närmsta halvtimmen att under tystnad girigt ge efter för frosseriet.

Då vi vaknade dagen efter kände vi samtliga ett behov att ännu en gång utmana Lopes Mendes vågor. Dock så var ingen särskilt sugen på bergsvandring ännu en gång, då våra ben i det närmaste var ubrukbara av träningsvärk. Beslutet föll på att segla runt ön, till en skyddad vik bara ett stenkast från Lopes beach.
Under färden fick vi verkligen svart på vitt hur kuperad ön är, då Wild Rose klarade sträckan vi gått på bara en tredjedel av tiden. Inne i viken var vattnet smullt trots kulingvindarna vi mött utanför, och även om vi gasade lite extra med motorn för att säkra ankaret så kändes det tryggt att lämna Wild Rose här. Vi tog dingen in till stranden och steg återigen in i djungeln och banade vår väg mot de väntande vågorna på andra sidan.

Vågorna var om möjligt ännu större nu, då vindstyrkan nått över 20 m/s under natten. Likt gårdagen sprang vi som galningar ut i det väntande infernot och lät oss omfamnas i dess kraft. På stranden strosade det omkring lite turister som med förundrade blickar iakttog de galna svenskarna i havet.
Strömmarna var verkligen starka och det gällde verkligen att inte glömma bort sig, då man snabbt sveptes med i det kokande vattnet. Efter några minuter så hade vi värsta publiken på stranden, några stod och filmade och fotade. Plötsligt ljöd en visselpipa och två livräddare uppenbarade sig längs strandlinjen, vilt gestikulerandes. Vi tog oss in och även om vi redan på förhand visste deras ärende, så steg vi upp och fick våra bannor om hur farligt det var att bada här osv... Vi bedyrade att inte simma lika långt ut igen och efter en stund gav de med sig, och lät oss återvända till det dånande havet igen.

Nu den 22:e är vi tillbaka i Angra dos Ries med Wild Rose. Tanken är att bunkra upp matförråden igen, för att sedan ta oss ut till Ihla da Gipoia där dykningen skall vara av första klass. Kanske vi även tar en lite längre tur ner till Parati, en gammal kolinialstad ca 20 sjömil åt sydväst. Vi tar dagarna som de kommer och låter stundens ingivelse bestämma vad som ska hända härnäst, i alla fall nu när vi har besök.

Johan o Krillen