Lördagen den 12 Augusti

Paradise lost och dårarnas hamn

Frade är nog vad många skulle kalla en slummrande idyll. Människorna här har verkligen inte bråttom, och stress verkar vara ett ord som inte existerar i deras vokabolär. Folk hänger på de många småpubarna längs med stranden, ungarna spelar fotboll eller dyker från piren och ibland undrar man om det överhuvudtaget existerar någon vardag för dem.
En sak är i alla fall säker, och det är att deras vardag skiljer sig till stora delar från den de flesta av oss lever i Sverige. Jobb verkar de flesta ha, men deras arbetsvecka ser nog ganska annorlunda ut från den svenska modellen. Det känns som de lever lika mycket alla veckans sju dagar, istället som vi i Sverige som till stora delar bara lever för helgen. Söndagsångest är således ett begrepp som, i alla fall för en utomstående betraktare, inte ser ut att ha hunnit ikapp Frade-borna än...

Så lever människorna i Frade närmare paradiset? Ja för oss i Sverige så gör de antagligen det, eller i alla fall om jag tar mig friheten att generalisera ganska kraftigt över hur många Svenskar målar upp sin bild av paradiset. Ständig sommar, vita stränder omgivna av 25 gradigt vatten, svajande palmer och en mer easygoing attityd hos sina medmänniskor. Låter väl inte helt fy skam va?
Det är det inte heller, men faktum är att det är lika dant här som hemma. Människorna här ser inte heller sina liv ur betraktarsynvinkel, och är därför lika mycket sökare som många av oss. Många av de yngre i byn vill iväg, se världen, flytta till stan osv, precis som hemma med andra ord.

Detta kanske ligger i människans natur, den där känslan av att det finns en bättre tillvaro någon annanstans. I och för sig så behöver det inte handla om en geografiskt annorlunda plats utan kanske bara en annan tillvaro. Kanske lite mer pengar på banken, större lägenhet eller hus, en ny bil eller rentutav ett nytt jobb. Hmmm, och älskar jag egentligen min tjej/kille? Kanske jag skulle var lyckligare med någon annan...Låter det bekant? Eller är det bara jag som känner igen mig? Detta eviga funderandet och sökandet efter den perfekta tillvaron, som likt en hägring i öknen upplöser sig just när man trott sig ha nått fram.
Kanske det handlar om någon övervintrande instinkt från samlarperioden i mänsklighetens gryning, som i vårt moderna tidevarv tar sig form i denna oro i själen. Vissa säger att det försvinner med åldern och att sökaren i själen blir svagare med åren. Detta vägrar jag tro på, eller i alla fall hoppas jag att det inte är så... För är det inte detta som är meningen med livet? Att söka... ;-)

I Onsdags (den 9:e) fyllde Krille 23, och eftersom vi även hade lite ont om kontanter passade vi på att ta bussen in till Angra dos Reis, där häradets enda bankomat huserar. Vi strosade omkring, fönstershoppade, drack lite öl och hade en riktigt trevlig eftermiddag. Käkade Brasiliansk husmanskost på en arbetarrestaurang, vilket verkligen visade sig vara mycket prisvärt! Hela kalaset inklusive dryck gick på ca 40 kr för oss bägge, helt klart hotandes vår matlagning ombord, både till pris och smak.
Då vi tyvärr inte kunnat unna oss några större utgifter till födelsedagspresenter, beslutade vi att Krilles födelsedag skulle firas med en ordentlig barrunda i Frade. Något som får räknas som ett relativt billigt nöje, eller i alla fall ur våra svenska ögon sett. En storstor stark (600ml) kostar endast 6 kronor, så att "knäcka" en hundring på puben får helt andra efterverkningar här än hemma. :-)
Kvällen blev jäkligt kul, och lyckades tom spela lagbiljard mot några lokals. Visserligen fattade vi inte så mycket av de inhemska reglerna, och så som sagt tidigare så var ju ölen billig vilket medförde att vårt spel kanske inte var i brittisk snookerklass direkt. Hursomhelst så hade vi förbannat roligt, och språkbarriären som normalt kan vara ett riktigt svårt hinder besegrades nu med hjälp av alkoholens inbyggda babbelfisk. Det blev en sen kväll med ett lite väl högt intag av Caporhinas frammåt småtimmarna, vilket våra nyvunna biljardpolare insisterade på skulle drickas....
Dagen därpå kände vi oss bägge som två vattusjuka varulvar skyende solen med alla medel. Salongsluckan förblev stängd större delen av dagen, och de som närmade sig Wild Rose kunde säkert höra våra helvetetskval från under däck...

Fredagsmorgon var vi bägge friska o krya igen, och kände oss redo att flytta Wild Rose till en marina några sjömil längre bort. Enligt några andra seglare vi möt skulle det "bara runt knuten" finnas en trevlig hamn där man var välkommen att ligga gratis i 3 dygn, något som lät helt underbart då vi verkligen var i behov av några dygn vid brygga.
Städa, röja, tvätta och fixa till med all vår utrustning... Just utrustningen kommer bli ett problem nu när vi snart får ner besökare hemmifrån. Behovet av en tre meters förlängning av Wild Rose har aldrig varit mer akut! :-) Antagligen får vi försöka surra lite mer okänslig matriel på däck, och helt enkelt leva med det obekvämliga i att snubbla och svära över en massa bråte då segelföringen ska ändras eller liknande.

Då vi inte har några sjökort över större delen av skärgården häromkring, så gällde det att ha tungan rätt i munn när vi nu tog oss djupare in i arkipilagen. Ett ständigt öga på ekolodet varvat med kvalificerade gissningar om var det var bäst att ta sig fram mellan öarna var det som gällde, något som inte ger nerverna någon ro direkt.
Efter ca 1.5 timmars kryssande mellan små öar och misstänkta grund kom vi fram till vad vi trodde skulle vara marinan, och efter vi lokaliserat en bra plats och förtöjt Wild Rose började vi leta efter hamnkaptenen. Hamnen var spöklikt tom på något sätt, och det låg nästan lite "misslyckat jippoprojekt ala sommarland" över hela området. Skräp som fördes omkring för vinden, sönderslagna fönster och en halvsjunken flytbrygga en bit bort. Var var all personal, och framförallt hamnkaptenen?
Efter en stunds letande hittade vi henne, i en övergiven lokal på andra våningen i hamnhuset. Ivrigt försökte vi få henne till att förstå att vi hade anlänt med vår båt, och att vi önskade stanna i 3 dagar, något som verkade helt omöjligt hur mycket vi än försökte. Efter ett tag funderade vi kring om det verkligen var hamnkaptenen vi hittat utan kanske en förrymd mentalpatient, som tagit över rollen som marinachef. Det var stört omöjligt att få förklarat vårt ärende, och inte ens när jag (Johan) tog henne i armen och lede ut henne på bryggan för att visa Wild Rose förstod hon vad det var vi ville. Hårslitning och hjärnblödning var nu nära förestående hos oss bägge och frustrerade över kvinnans oförmåga att förstå, började vi söka efter någon annan person med högre IQ.

Återigen började vi vandra omkring på området, medans "hamnkaptenen" återvände till sin tomma sal på andra våningen... Mystiska övergivna labratorierum passerades och vi började nästan föreställa oss att hamnen var en täckmantel för kokainframställning, då vi plötsligt stod öga mot öga med en finnig yngling i labratorierock. På knagglig engelska frågade han om det var något han kunde hjälpa oss med, och vi fick förklarat vårt dilemma för honom.
Någon minut senare, var vi åter i hamnkaptenens tomma lokal, fast nu med den finniga labratorieassistenten i släptåg. Vi bad honom förklara att vi ämnade stanna i hamnen ca 3 dagar, och att vi ville ha reda på vad det skulle kosta oss.
Äntligen började ljus, av i alla fall något som liknande intelligens, lysa ur kvinnans ögon, och hon frågade hur många fot Wild Rose var för att räkna ut dygnstaxan.

Först trodde vi bara hon hade glömt sätta in en decimal på miniräknaren, men då vi skämtsamt påpekade "misstaget" fick vi efter översättning förklarat att det inte alls var något misstag. Hon ville ha 900 real (ca 3000 sek) för en tre dygns vistelse vid bryggan!! Vi började skratta bägge två, och bad labbsnubben säga att båten alltså är 33 fot inte 33 meter, men inte heller detta verkade rubba kvinnans övertygelse om summans riktighet.
Galenskapen som verkade råda i hamnen började nu gå oss ordentligt på nerverna, och jag (Johan) gjorde ett sista försök genom att förklara att inte ens i Rios allra mest svindyra marina ligger priserna ens en tredjedel av summan som hon begärde per dygn!!
Inget hjälpte och vi visste inte om vi skulle skratta eller gråta över den uppenbarligen förryckta hamnkaptenens besked. Vi återvände till Wild Rose, backade ut och gav oss iväg till andra sidan av viken istället. Solen var på väg ner och det var hög tid för oss att finna en lämplig natthamn, vilket vi gjorde efter bara en kortare stunds letande på andra sidan. En kavlugn liten bukt där vi lät ankaret gå på 3 meters djup...

I gryningen dagen därpå beslutade vi oss för att gå tillbaka till Angra dos Reis, för att utnyttja hamnfaciliteterna där istället. Visserligen blev vi nu tvungna att betala 25 real per natt, men efter besöket i "dårarnas hamn" så tyckte vi inte längre det klingade så illa.....

Johan o Krillen