Lördagen den 5 Augusti

Från i skuggan av Pico de Frade

Under onsdagen fick vi oväntat besök av Timo och Sara, från den tyska segelbåten Ultima. För att göra en lång historia kort så är seglarvärlden ibland väldigt liten, och på så sätt hade de hört det ryktas om vårt planerade Kap Horn försök genom andra långseglare de mött.

Det tyska parets planering verkade om möjligt ännu mer sporadisk än vår egen, och de hade på en höft bestämt sig för att segla söderöver mot Kap Horn istället för den mer sedvanliga rutten genom Panama-kanalen. Känslan av samhörighet blev stor då inte heller deras båt mäter mycket mer än Wild Roses 33 fot, och över några öl gick diskutionerna höga om hur den framtida kampen mot Hornet skulle utkämpas bäst. Vi bytade lite sjökort och de fick även låna vår 800-sidors Patagonien guide för kopiering, något som vi själva gjort oss skyldiga till i Salvador. Långfärdsseglare är nog överlag de värsta copyright-syndarna, och i de flesta hamnar samt knutpunkter världen över kopieras det hejvilt av allt från seglinglittratur till navigationsprogram. Något som är ganska självklart då de seglare som har råd att införskaffa allt som behövs den lagliga vägen är få räknade. Några moraliska betänkligheter finns i alla fall inte ombord på Wild Rose, då vi står vår egna plånbok närmst när det väl gäller....

Kvällen resulterade i en inbjudan till Ultima dagen efter för att avnjuta lite tysk husmanskost, något som både jag och Krille först ställde oss frågande till med minnet av det tyska charkbodssvineriet i färskt minne. Givetvis yttrades inga av dessa farhågor till våra tyska värdar, och vi tackade glatt ja till deras inbjudan.
Som så ofta, visade sig våra farhågor kring det tyska köket vara obefogade, då vi under torsdagskvällen satt till bords i Ultimas salong. Kändes ganska svenskt faktiskt, med den delikata måltiden bestående av kokt potatis, rödkål med fläskkotlett. Vi som hade väntat oss typ oxsvanssoppa och kanske en horribel njurtalgspudding till efterrätt eller liknande. För håll med om en sak! Man blir ju inte direkt hungrig när man tittar i de tyska så kallade delikatess-diskarna...

Efter maten blev vi visade lite foton från en segling till Syd Georgien, som en Österikisk seglare gjort förra året. Herregud vilka stormar! Den snart 70 åriga gubben måste verkligen varit skuren i granit som härdade ut de hemska förhållanden han möte, och dessutom ensam. Visserligen seglade han med en väldigt stöddig stålbåt på nära 11 tons deplacement, men det är nog en klen tröst när vågorna emellanåt sträcker sig upp kring 20-25 meters nivån och vinden ryter i nära 90 knop! (ca 45m/s)
Belöningen kom dock senare i form av en naturskönhet utan dess like! Glaciärer vältrandes ner för ett snöklätt och kargt bergslandskap till största delen helt orört av människan. Myllrande djurliv, med råmande sjöelefanter och häckande pingviner och allt omgärdat av det ständigt upprörda södra oceanen.
Någonstans väcktes en önskan att segla i dessa farvatten, kanske så långt söderöver som Antarktis. Skulle vara en fantastisk upplevelse att ankra upp någonstans kring Graham land, och beträdda denna istäckta kontinent.
Tillbaka på Wild Rose några timmar senare, var vi bägge exalterade över den fantastiska bildserien från Österikarens seglats. Rent hypotetiskt började vi fundera över vad som skulle krävas av oss och Wild Rose för klara en seglats till Antarktis. Vi kollade sjökort, slog i böcker och diskuterade lite löst om vad som skulle behövts förbättras ombord. Det såg ju så nära ut på sjökorten! Bara runt 5-600 sjömil till från Kap Horn så skulle ju det förtrollade Antarktis ligga där... Kan det vara så svårt?
Antagligen mycket svårt, då det innebär att korsa Drake sundet, djupt in i "the howling sixties" med allt vad det innebär. Våldsamma stormar, isberg, snö och allt akompanjerat av temperaturer under fryspunkten.

Ibland stör rädslan mig, denna själbevarelsedrift som ibland sätter käppar i hjulen för ens planer. Varför bara inte ge oss av? Ge fan i o bry oss om vad alla andra säger är ett måste... En Kap Horn rundning eller ännu värre en Antarktis-segling är full av dessa "måste". Man "måste" ha en viss båt, man "måste" ha en hel uppsjö med diverse hjälpmedel, och framförallt så "måste" man ha minst tre mansåldrars erfarenhet!
Människor av idag är överlag så fruktansvärt rädda inför det okända, så även vi, och man undrar ibland hur det var ställt hos gamla tiders sjöfolk och äventyrare. De hade ju ibland inte ens den blekaste aning var de befann sig, ofta seglandes i blindo längs okända kuster.
Jag o Krille pratade lite om det hela, och kom fram till att en stor orsak till den ökande rädslan antagligen ligger i de ständiga teknikframsteg vilka hela tiden förser oss människor med nya hjälpmedel. Tex så skulle ju den seglare idag, som ger sig ut på en jordenruntseglats utan en GPS i det närmaste idiotförklarats, trots att det inte var särskilt många år sen det var hur vanligt som helst att förlita sig på en sextant. Vissa paralleler går ju även att dra till vardagslivet där hemma, där det hos vissa gått så långt att de knappt vågar lämna hemmet utan att ha mobiltelefonen till hands. För tänk om någon vill ha tag i en! Tänk om något skulle hända! Man vet ju aldrig, kanske jag just idag kan rädda livhanken med ett sos-samtal...
Det mest sjuka i det hela är egentligen att vi alla är medvetna om detta växande teknikberoende, men ändå likt sockersugna myror dras vi till att införskaffa fler och fler livsförslappande gizmos. Nu låter det kanske som jag sitter här och moraliserar över någon annan, men så är absolut inte fallet då även jag låter mig gladeligen dras med i den ökande teknikcirkusen. Det är ju så slappt, bekvämt och framförallt så får ju även ens shoppinggen en viss tillfredställelse varje gång en ny "måste"-pryl införskaffas.
Ett råd som jag skulle vilja ge till er som kanske just nu planerar en långfärdsegling eller skissar på något annat drömprojekt. Tro inte blint på vad alla andra säger alltid, bättre då att lyssna och utifrån det sedan bilda sig en egen uppfattning. Ofta så är det inte så illa som folk vill göra gällande. För att ta ett exempel så borde ju jag o Krille ligga rånmördade på närmsta soptipp om allt vi hört om Brasilien vore sant....(knock on wood) :-)

Vädret blev lite bättre under fredagen, och då vi börjat tröttna på att bara ligga still i Angra så passade vi på att flytta oss till byn Frade. Runt 10-tiden kom vi iväg. Solen sken och det såg ut att bli en underbar dag på sjön! Tyvärr så blåste det inget vidare, men då vi var i behov av både mer vatten från watermakern och att få upp voltantalet i batterierna så gjorde det inte så mycket att motorn fick gå.
Många småöar passerades och sceneriet skulle faktiskt kunna vara taget direkt ifrån västkustens skärgård där hemma, om det inte vore för den tropiska växtligheten vill säga. Palmer, och en mångfald utan dess like! Ett sammelsurium av olika trädarter, vilka på många håll låg insnört i tjocka mator av lianer och klingerväxter.
Efter vi tagit oss de ca 6 sjömilen till Frade fällde vi ankaret intill strandlinjen. Ovanför oss reste sig Pico de Frade, berget vars djungelbeklädda sidor når en höjd på 1600 möh. Byn och omgivningarna runtomkring var verkligen idylliska, och efter vi tagit dingen in till land mötes vi av en väldigt avslappnad och lugn stämmning. Frade verkar verkligen vara ett bra område att vänta på våra besökare från Sverige på. Ankringsbukten är i princip skyddad från alla vädersträck, och till vår förvåning så var det även snäppet billigare än i Angra.

Snustävlingen som vi utlyste i förra resebrevet har fått sin upplösning, och efter ett antal prillor av de bägga blandningarna stod det helt klart fast att Krille gått segrande ur tävlingen. Min ide att blanda in mangoextrakt var väl ingen direkt smaksensation, utan bidrog mest till att göra snuset alltför blött. Det vore ju en klar överdrift o säga att det "snus" vi åstakommit ligger i klass med det man har under läppen hemma. Men trots allt så fungerar vår tobakssörja som ett ganska hyfsat snussurrogat tills dess Krilles bror förhoppningsviss räddar oss, från vår brist på den riktiga varan. Underförstått menat, det kostar i snus att besöka Wild Rose numera.... ;-)

How soon is now...

Johan o Krillen