Måndagen den 24 Juli

Carlos, en annorlunda guide!

Lördagen den 22:e återvände vi till Rio De Janeiro. Vi kände att vi ville ge den enorma staden ytterligare ett besök innan vi seglade vidare, och vid åtta-tiden satt vi så på en buss på väg dit.

Buss visade sig vara ett mycket bättre färdmedel än flygbåten, vilken vi begagnat oss av sist vi var över. Turen gick genom alla typer av område. Allt från tunga industrikomplex till favellas och höghusområde passerades, och vi fick denna gången en inblick i hur vansinnigt stort Rio är. En yta i närheten av hela Skånes skulle nog inte vara särskilt långt från sanningen, (gissar jag), även om det är svårt att avgöra då staden ligger som en matta över ett antal bergsmassiv.
Det känns nästan svindlande att det inom stadens gränser lever och dör någonstans kring 15 miljoner människor. Så många livsöden samlade på en så begränsad yta känns ganska underligt, och medans vi flög fram på Rios gator roade vi oss med lite överslagsräkning på diverse parametrar. Typ, hur många föds och dör per dygn? Hur mycket sopor genererar Rio per månad? osv osv...

Först vid Copacabana hoppade vi av bussen, men denna gången tog vi oss snabbt vidare mot Ipanema beach istället. Ipanema är om möjligt ännu längre än Copacabana, och denna lördagförmiddag verkligen packad till bristningsgränsen av soldyrkande människor. Varken Krillen eller jag var särskilt intresserade av att trängas med köttberget på stranden och valde därför att promenera inått stan istället.
Rio var verkligen på fötter denna dag, och shoppingstråken norr om Ipanema således välbesökta. För vår egen del handlade det dock enbart om fönstershopping, vilket tyvärr inte är riktigt lika tillfredställande. Speciellt inte när i stort sätt hela våra garderobsinnehåll numera befinner sig i mer eller mindre mögelskadat eller missfärgat tillstånd. :-) Ok ok, jag erkänner att missfärgningarna mestadels är självförvållat genom en inte alltid särskilt korrekt hantering under tvätt... Men va fan, även solen har ju fläckar, eller?

Efter några timmar av vandrande under stekhet sol kom vi i slang med Carlos, i närheten av Copacabana. Carlos erbjöd sig att visa oss runt lite mer i stan mot en överkommlig summa, och efter en stund fann vi oss sittandes i Carlos skruttiga gamla Chevrolet på väg upp i bergen.
Bilen som helt saknade avgassystem, och var kraftigt inrökt kämpade sig sakta upp för Rios branta sluttningar med motorn brölandes på ettans växel. Vi kom överrens med Carlos att han skulle visa oss "sina" kvarter, vilket innebar ett besök uppe i favellasen, långt ovanför stadens larm.
I Rio är det de fattiga som tittar ner på de rika, och jäklar vilken utsikt vissa delar bjöd på!
En viss oroskänsla infann sig när Carlos efter en stund parkerade utanför ett litet ölhak. Misstänksamma blickar stirrade på oss från alla håll, och det var först efter att vår "guide" förklarat vem vi var som stämmningen verkade lätta något.
Vi köpte varsin öl, och slog oss sen ner på Chevans motorhuv, varpå Carlos berättade om livet i Rios favellas.
Våld och mord hör till vardagen, och kokainet som strömmar helt fritt har satt sina klor i en stor del av befolkningen. Stridigheterna mellan de olika drogsyndikaten skördar dagligen runt 10-15 liv, en tredjedel av dessa barn, en siffra som låg kring 40 i början på 90-talet. Polis och myndigheter försökte då få kontroll över de växande kartellerna, och speciella dödsskvadroner skickades in i slummen, i vad som mest kan liknas med rena upprensningsaktioner. De justitievidriga aktionerna har som tur minskat, då de fick alltför stor medial uppmärksamhet, som i sin tur hämnade turismen till Rio.
Medlems-antalet i vissa av dessa favellasgäng räknas i tusental, och regelrätta strider mellan polis och gängen utkämpas med jämna mellanrum. För något år sen blev en polishelikopter nedskjuten med raketgevär över en av de större områdena, något som visar vilka krafter som ligger bakom. Tanken på att själv ha sin uppväxt i en vardag som denna är verkligen skrämmande, och det är svårt att förstå att de även under förhållanden som dessa kan ha något av sina barnasinne kvar. Många barn får sätta livet till, då de ofta agerar "lookouts" och varnar när polis eller rivaliserande gäng närmar sig.

När ölet var uppdrucket föreslog Carlos att vi skulle fortsätta till ett annat område, varpå vi hoppade in i chevan igen. En stund senare kom vi fram till vad som mest liknade en vägspärr, och en kille med bara en arm kom fram och snackade lite med Carlos. Vi blev tvingade att parkera bilen och gå till fots den sista biten, till en pub som Carlos ville visa oss.
Efter en kort promenad genom snirkliga gränder och ner för branta trappor kom vi fram till puben. Vi blev presenterade för vad som verkade vara de lokala gangsterledarna, och sen plockades det återigen fram öl. Carlos verkade vara något av en småalkis då han verkligen inte höll inne med sitt öldrickande, och under hela pubbesöket serverades det friskt. Jag o Krillen började nästan undra om det var en plan att supa oss fulla, för att sedan råna oss. Men kom efter en stund fram till att om de villa råna oss, så skulle de nog gjort det redan. Konversationen var något knagglig då varken jag eller Krille kommit särskilt långt i vår väg mot en fulländad portugisiska, och tyvärr så pratades det inte mycket engelska bland våra nyblivna dryckesbröder heller. Det mesta av samtalen fick gå genom Carlos, vars engelska i alla fall låg på en brukbar nivå.
Runtomkring hade det nu samlats ett helt gäng med ungar, och såklart sparkades det boll, vilket måste vara ganska tröttande i de branta gränderna. Fenomenala bollfantaster fanns det gott om!

Efter ett tag tackade vi för oss, och fortsatte vår vandring genom området. De bägge gringosarnas besök verkade ha spritt sig som en löpeld, då vi nu hade ett helt följe med ungar kring oss. Från hustaken busvisslade traktens tjejer efter vad de tydligen tyckte var sååå spännande, blonda gringos! :-) Hahaha! Smickrade kom vi fram till nästa uppehåll. Såklart en pub, och efter att Carlos återigen beställt in öl började vi fundera över hur det skulle sluta när han i berusat tillstånd senare skulle försöka ratta bilen ner för berget. Det fick bli ett senare bekymmer enades vi om, och högg in på våra nya öl.
Ur jukeboxen dånade tunga sambabeats och haschröken låg som en dimma runtomkring. Carlos som nu var ganska på lyset frågade (som om det var det vanligaste i världen), om vi inte ville ha lite kokain. Det lät nästan som han ville bjuda på en smörgås, men då vi artigt men bestämt tackade nej accepterade han detta genast. Dock flikade han in att om det var något vi var intresserade av så var det bara att säga till... Vi stannade några öl, varpå vi bestämde oss för att det nog var bäst om vi återvände till lite mer säkra kvarter innan öldrickandet gick helt överstyr. Carlos fattade vinken, och en stund senare satt vi nervösa i hans skruttiga Cheva igen, på väg nerför berget. Att Carlos verkligen var helalkolist var det nu inga tvivel kring då han trots den kraftiga ölkonsumtionen till synes bekymmerslöst rattade bilen ner för de snirkliga vägarna.

Väl nere igen tackade vi Carlos för den något annorlunda men väl så intressanta rundvisningen, och satte oss på första buss in mot centrum.

Nu kanske ni tycker vi är helt knäppa som besökte favellas i Rio, men faktum är att det antagligen inte är mycket osäkrare där än i andra delar av staden, detta givetvis med förbehåll att man har någon som Carlos med sig. Bara för att människor är fattiga betyder det inte att de är onda av naturen...

Solen började gå ner och vi befann oss nu i närheten av parken vid Marina Gloria i Rio, ett område vi speciellt blivit varnade för att befinna oss i nattetid. Vi frågade runt lite om vilken buss vi skulle ta för att komma till de mer befolkade citykvarteren, och efter lite olika svar kom vi överrens om att nr 497 verkade bäst. Efter en stund ombord på bussen verkade bara allt fel, riktningen, tiden vi hade åkt osv... Och när vi tittade ut i mörkret såg inte kvarteren vi passerade särskilt säkra ut att hoppa av i. Det var garanterat fel buss, och det enda valet var att åka vidare. Vi åkte nog i en timme ungefär innan bussen plötsligt helt tömdes på folk, och vi fick förklarat att detta var sluthållplatsen. Jippeiii!! Värsta området möte oss när vi steg av, och en bar på andra sidan verkade vara den enda vettiga tillflyksorten. När vi steg in på den fullsatta baren, riktades precis alla blickar mot oss. Obehagskänslan var ganska påtaglig, men vi repade mod och försökte se världsvana ut genom att beställa in varsin öl och slog oss ner. Våra farhågor verkade efter en stund till stor del vara ogrundade, då lokalbefolkningen verkligen ville hjälpa oss hitta rätt busslinje. Buden var många (som vanligt) och vi hoppades att vi denna gången skulle pricka rätt bland de olika linjerna vi blivit rekomenderade. Vi betalde ölet, tackade för hjälpen och steg ut i mörkret igen för att försöka göra bruk av alla råd och tips.
Lyckligtsvis dök det upp en buss bara några minuter senare, och nu verkade allt stämma. En timme senare satt vi tryggt ombord på färjan mot Niteroi igen...

Dagen efter vårt Rio besök steg vi upp vid tio-tiden, och begav oss iväg mot Niterois köpcentra för att fylla på Wild Roses matförråd. Vi hade bestämt oss för att segla vidare mot Abraao under kvällen, en liten fiskeby ca 60 Nm från Rio.

Wild Rose kändes underbart i ordning efter det diciplinerade fixadet ombord under de senaste veckorna, och vi såg bägge fram emot att få komma ut på havet igen. Planen var att nattsegla så att vi garanterades dagsljus när det sedan var dax att ankra i Abraao dagen efter.

Runt 17-tiden stävade vi ut ur Guanabarabukten med solen på nedgående bakom jesusstatyn. Återigen slog det oss hur vackert Rio är, och nu när vi skulle vidare västerut passerades både Copacabana och Ipanema på nära håll. Cornelis Vreeswijk strömmade ur högtalarna, och hans låttext om Cobacabana och de fattiga människorna uppe på Rios höjder kändes mer aktuell än någonsin.

Tyvärr ville inte vinden komma igång riktigt, och det var först vid 23-tiden som det var lönt att sätta segel. Vi lät storen vara nere, och spirade istället genuan för den nordostliga vinden vi nu bjöds på. Vi hade knappast bråttom, så även om vi inte gjorde mycket mer än 3 knop så brydde vi oss inte om detta. Bättre då att få lite lugn sömn och lite tid till att tänka över de senaste dagarnas händelser... Rio försvann efterhand i fjärran, även om dess sken inte gjorde det förren solen visade sig igen.

Vinden försvann lika snabbt som den kommit under de tidiga morgontimmarna, och vi lämnades guppande med slående segel. Eftersom det nu inte var mycket mer än 15 sjömil kvar så startade vi motorn, och gled fram på det oljeblanka havet. Morgonen var varm och dimmbankar låg här o var när vi runt 9-tiden ankrade upp utanför Abraao by.
Byn och dess omgivningar, som ligger på ön Ilha Grande, bjuder på fantastiska vyer. 1000 meter höga klippor helt täckta med djungel faller ner mot ankringsviken, som ligger väl skyddad från de flesta vindriktningar.
En bit bort hade vi noterat en annan svensk segelbåt, och efter en stund fick vi besök av Janne från Kalmar. Efter de vanliga frågorna om var vi var på väg osv, blev vi erbjudna lite kalla förfriskningar ombord hos Janne så snart vi hade kommit i ordning. Vi tackade såklart ja, och det kändes roligt att en stund senare sitta med varsin kall öl och få prova sin svenska på någon annan än varandra.

Janne hade tidigare varit så långt söderut som strax norr om Kap Horn, och det var verkligen intressant att få ta del av hans upplevelser därifrån. Ibland känns världen ganska liten trots allt...

Området vi befinner oss i nu räknas av de flesta som det vackraste i hela Brasilien. Över 350 öar ligger utspridda runtomkring och ankringsmöjligheterna är otaliga. Det sägs att man kan segla här en hel mansålder utan att besöka dem alla. Även om vi inte kommer stanna så länge så tänker vi göra vårt bästa för att utforska omnejderna under den månad vi nu räknar med att stanna i regionen...

Johan o Krillen