Lördagen den 17 Juli

Blåsta på Copacabana!

Trots det lite konstiga mottagandet, med krav om att lämna hamnen igen mitt i natten, så har Club Naval de Charitas visat sig vara en riktigt trevlig marina. Många av medlemmarna i klubben är intresserade av vår segling och kommer ofta förbi för att prata, eller för att erbjuda oss hjälp.

En del har egna drömmar om långfärder, men tyvärr så verkar det vara ganska mycket svårare rent ekonomiskt för dem. Anledningen (som även vi blivit drabbade av) är de Brasilianska tull och skattereglerna som beskattar alla importvaror stenhårt. Allt som har med sjön och båtliv i allmänhet är verkligen svindyrt här! Minst dubbla priserna mot hemma för tillbehör, och det samma gäller båtar som importeras. Helt sjukt med andra ord! Att sen den brasilianska genomsnittslönen inte är i närheten av den svenska gör ju inte saken lättare för dem... En effekt av de svindyra priserna är att uppfinningrikedomen verkar blomstra i marinorna. Egenkonstruerade vindroder, hemmasnickrade inredningar samt lite udda lösningar rent generellt. Här verkar ingen bry sig direkt om symetri och estetik ombord, bara det är funktionabelt.

Under onsdagen steg vi upp tidigt för att ta färjan över bukten, till Rio De Janerio. Vi var tvungna att få våra uppehållstillstånd förlängda samt klarera in Wild Rose. Tvärtemot våra farhågor om milslånga köer och ett ändlöst byråkratihelvete, så löpte det hela relativt smärtfritt när vi väl hittat de bägge myndigheterna i den enorma staden. Redan efter tre timmar var vi klara med allt, och det får verkligen räknas som smidigt här...

Efter att pappersexersisen var avklarad satte vi oss i en taxi mot Rio de Janeiros yachtclub, vilken tydligen skulle husera en välsorterad båttillbehörsbutik. Jäklar vilken lyx! Enorma pooler, svajande palmer, chicka tjejer och såklart en massa häftiga mångmiljonbåtar., och allt med sockertoppsberget som bakgrund. Tyvärr var de dock inte särskilt pigga på att släppa in två orakade sluskar som oss, då våran outfit bestående av fläckiga jeans och linne inte verkade falla dem helt i smaken. Ögonvittnesskildring ovan, sågs alltså bakom galler vid den välbevakade entren.
Helt ärligt vet jag inte om det var våra icke så trendriktiga outfits som satte käppar i hjulen, men det verkade inte spela någon roll hur mycket vi än bedyrade att vi bara skulle besöka shipchandlern så kunde vi inte blidka vakterna, och efter en stund kändes det lönlöst varpå vi gav upp.

När vårt marinabesök nu var spoilerat bestämde vi oss istället för ett besök på Copacabana beach, och efter en stunds förfrågningar angående vilken linje som var den rätta, hoppade vi på en buss dit. Vykortkänslan var riktigt påtaglig, jesusstatyn, sockertoppen, och nu detta vidunder till strand! Vi sparkade av oss sandalerna och vek upp jeansen varpå vi planlöst började vandra längs beachen. En lång stör att mota bort alla hallickar, drogdealers och prosituerade hade varit till god hjälp kan jag säga... Efter en stund slog vi oss ner och tog varsin öl, men då vi en stund senare fann oss vara omsvärmade av ett gäng rumpvickande tjejer började alarmklockorna ringa. Vad var detta för standbar?... egentligen?!! Vi bad om notan och våra farhågor besannades... 65 real (ca 200 kr) för varsin öl!! Då ingick visserligen de bägge grusiga solstolarna vi suttit på, vilket den sliskige kyparen upplyste oss om efter att jag (Johan) klagat på priset för ölet, (eller vad det nu var man betalade för). Efter en verbal kamp, (som var på vippen att utmynna i en mer fysisk sådan) ,valde vi att betala de 50 real vi lyckats pruta ner ölen till och lämna Copacabana snarast. Helt klart inte ett ställe som passade vår plånbok! Den oärliga atmosfären, dessa ständigt antastande pushers, hallickar och prostituerade sabbade hela besöket, och besvikna hoppade vi på första bästa buss in mot city igen.

Känslan av att blivit blåsta var svår att bli av med, och på bussen grämde vi oss något enormt. Efter de månader vi tillbringat i mer eller mindre fattiga område så har vi byggt upp ett luttrat försvar och en känsla för hur man ska bete sig för att inte bli lurad eller ännu värre. Det var som om vi för några minuter sänkt garden och motståndaren fått in en fullträff! En stund funderade vi på att åka tillbaks och kräva pengarna tillbaka, men efter lite dividerande kom vi fram till att en sådan aktion bara kunde sluta på två sätt, sjukhuset eller i polisens förvar, ingetdera värt de 50 real det handlade om...

Tillbaks i Rio city promenerade vi planlöst omkring några timmar, fönstershoppandes och drömmandes om en reskassa mångdubbel våran. Gigantiska shoppingområden med allt från hundar till vinkelslipar till salu passerades. Vi unnade oss ett inköp av en pannlampa, vilken vi tror kommer komma väl till pass ombord nattetid.

Strax efter solnedgången satte vi oss på färjan mot Niteroi igen, eller det var vad vi trodde i alla fall. Efter en stund ombord på den överfulla båten verkade kursen inte stämma, och det stod klart att vi tagit fel färja. Så långt som att den gick till Niteroi var det korrekt, det var bara att den här terminalen låg ca 2 mil från den andra. Då vi bägge plågades svårt av samvetskval efter det allt för dyra Rio-besöket vägrade vi ta en taxi, och vi började vandra. Kanske inte ett helt smart drag att nattetid fotvandra rakt genom okända stadsdelar i utkanten av Rio De Janeiro, men som en form av självspäkning fortsatte vi. Efter några timmar med blödande skoskav i våra plastsandaler gav vi upp inför åsynen av en buss som vi visste skulle ta oss i närheten av hamnen. Det var två trötta seglare som passerade marinavakten en halvtimme senare med blandade känslor efter dagens utflykt.

Missförstå nu inte oss, vi gillar Rio! Det är en helt underbar stad! Antagligen en av de vackraste i världen, i alla fall enligt min smak, och att döma ut en 15 miljoners stad efter bara en dagsutflykt vore inte rättvist. Under andra förutsättningar, med en mer stadd kassa som tillåter lite fler utsvävningar så hade man utan tvekan kunnat utforska Rio under veckor i sträck.

Efter en vecka eller två med hårt arbete ombord på Wild Rose kommer vi nog ta oss över bukten igen, och ge Rio ett nytt försök. Dock kommer vi isåfall besöka områden där turistdjävulen inte satt sin prägel lika starkt... Kanske en tripp upp i bergen, till de beryktade favelladelarna. Ska tydligen vara världens största slummområde, och öppet krig råder ofta mellan polis och droglordsen vilka styr över allt och alla däromkring. Vi får se, men en sak är säker... Ska vi upp och "wallraffa" där, så bör vi nog ha en guide av något slag med oss.

Veckan som gått i Niteroi har verkligen varit produktiv gällande arbete ombord. Varje morgon stiger vi upp vid 8-tiden, äter frukost, varpå vi sätter igång med alla bestyr. Känns nästan som ett regelrätt arbete, då vi nu vridit upp diciplinen inför det stundande allvaret söderöver.

De spruckna vantinfästningarna är utbytta och vi valde även att byta ut de bakre undervanten mot 8 mm:s vajer. Att det sved en del i lädret kan ursäktas med att det i alla fall var en utgift som var ett måste för att trygga resterande del av resan. Ett rigghaveri har vi helt enkelt inte råd med...

Time is the enemy...

Johan o Krillen