Tisdagen den 11 Juli

Framme i Guanabara bukten

Det var med förhoppningar om gynnsamma nordostvindar vi lämnade Vitoria under Lördagsförmiddagen, för segling mot Rio De Janeiro. Vi hade som en extra säkerhet kollat upp att högvattnet skulle peaka runt 11-tiden, så att vi lugnt kunde ta oss ut ur hamnen utan att gå på grund. En upprepning av den senaste grundkänningen när vi var på väg in i Vitorias marina skulle undvikas med alla medel. Sakta såg vi ekolodet minska i djup på väg ut ur hamnen, men efter att ha passerat området vi satt fast på sist, och detta med en halvmeter till godo, så var vi säkra att vi skulle gå klara.

Solen strålade från en molnfri himmel, och det såg ut att kunna bli en riktigt bra etapp. Framför oss hade vi 285 Nm till Guanabara, vilken huserar både Rio De Jainero samt den något mindre staden Niteroi. Exakt slutdestination hade vi inte bestämt än, utan valde att fundera mer på detta under färden ner.

Väl ute på fritt vatten spirade vi genuan och ställde vindrodret till 200 grader. Seglingen var underbar! Wild Rose spurtade på runt 6-7 knop och skötte sig själv med hjälp av vår vår vän vindrodret.

Frammåt kvällen bestämde vi oss för att prova en av de nyinköpta köttbullskonserverna. Att kalla de oformliga köttklumparna som uppenbarade sig efter att burken bänts upp för just köttbullar skulle vara en skymf!! Och lukten!! För att beskriva den bäst, så finns det bara en liknelse som gör det hela rättvisa; VOV!! Helt ärligt, det stank verkligen just VOV, ja just det hundmaten ja... För en stund funderade vi på att kasta allt överbord, men insåg efter en koll i vårt matförråd att det tyvärr inte hade så mycket annat att erbjuda. I vår jakt på lågprismat så hade vi såklart kastat ner ett helt gäng av det vidriga köttbulls-surrugatet. Det blev INGET angenämt kvällsmål...

Först vid midnatt blev vi tvungna att minska segel ytterligare då vinden nu hade ökat till en liten kuling. Seglingen var fortfarande perfekt, dock rullade Wild Rose nu en del i den relativt kraftiga dyningen från NO. Vår plan att börja använda stickkojen under sittbrunnen övergavs omgående efter att vi bägge försökt komma till ro där under varsitt sovpass. Helt omöjligt att somna! Varje våg som slog in i aktern fick det att låta som vi blivit rammade, och så fort seglen behövde skotas var resonansljuden från vinchar och block nog till att väcka de döda. De nästföljande sovpassen tillbringades i vanlig ordning bakom slingerduk på tofterna i salongen. Tyvärr så var det dagen till ära styrbordstoften som gällde då Wild Rose hade en viss lutning åt det hållet. Styrbordstoften har en benägenhet att få en att vakna med axlar och armar som känns som om de skulle må bäst av amputering. Hela överkroppen och armarna har en tendens att få strypt blodtillförsel när man krånglat sig ner bakom slingerduken, och invalidkänslan är ofta påtaglig när det är dax att gå på pass igen. Det finns framskridna planer på en utbyggnad av den ca 40 cm breda soffhyllan, och om inte detta kommer till skott så måste i alla fall något göras för att förbättra sovkomforten när vinden ligger på från babord.

Trafiken ökade plötsligt under söndagsmorgonen, och efter en liten djupdykning i vår guide fick vi förklarat att det berodde på ett enormt oljefält ca 20 Nm längre ut till havs, som alla större fartyg ville undvika och därför väljer mer kustnära rutter. Vi var glada över att vi slapp passera detta "nålsöga" utanför Cabo de Sao Jose nattetid, då det garanterat hade bjudit på nervkittlande close encounters.

Vinden höll sig fortfarande stark från NO, och vi började lite smått drömma om att knäcka de 285 Nm till Rio på 48 timmar. För om vinden bara ville hålla i sig så skulle det vara fullt möjligt, då den senaste dygnsetappen var på tillfredställande 140 Nm.
Självklart så hade dock vädergudarna andra planer för oss och Wild Rose. Det var nästintill som om de hade hört vårt skrockande om att vi minsan skulle knäcka 140 Nm vallen även detta dygnet, för bara timmar senare dog vinden ut helt. Vår position var nu i höjd med Cabo Frio, och vi hade precis börjat förbereda inför den mer västliga kursen efter rundningen av kapet. Vi som trodde oss bli bjudna på en perfekt halvvind de sista 80 sjömilen till Rio! Så snuvade vi blev... Istället serverades det vindstilla, och som lite extra krydda kastades även lite motorkrångel in i "deras" illvilliga plan. Inget allvarligt som tur var, men just tillräckligt för att trigga svordomscentrum och få oss bägge att ta till våra värsta kättarfasoner. Efter en halvtimme med konstanta underbett kunde vi härleda felet på startmotorn till ett enkelt kontaktfel i kontrollpanelen., och efter lite trixande var felet avhjälpt.

Resterande delen av måndagen gick vi för motor då vinden vägrade visa sig. Det blev ena ganska händelselösa sista 80 Nm, förutom en val som verkade roa sig kungligt genom att daska o plaska med stjärtfenan ett hundratal meter från oss när vi passerade. Tyvärr kunde vi inte se vad det var sort, men stor och lycklig såg den ut o vara i alla fall...

Ombord på Wild Rose har vi ett talesätt som heter "när det är tre timmar kvar till hamn, så är det alltid det i just tre timmar" Återigen verkar detta vara en oskriven lag på sjön, (eller om alltings jävlighet), och den verkar aldrig slå fel. Alltid är det något som sabbar den planerade ankomsttiden, ett tidvatten som vänder, en mojnande alternativt missgynnsamt vridande vind eller något annat djävulskap. Så varför skulle det bli ett undantag denna gången, kunde vi ju frågat oss när vi pressade på för att komma fram innan mörkret. Självklart blev det inga undantag, (det blir det aldrig), och denna gången blev det en kraftig motström på 2 knop de sista 10 sjömilen som förstörde vår tidsplan. Solen sjönk under horisonten ungefär samtidigt som vi siktade jesusstatyn ovanför Rio De Jainero. Även om vi grämde oss en del över att behöva gå i främmande hamn under mörker, så uppvägdes detta faktum av den vansinnigt vackra vyn över staden i solnedgången. Vilken stad!! Sockertoppen, jesusstatyn, cobacabana dessa signum för Rio, låg framför oss tillsammans med känslan av att ha nått ett viktigt delmål på resan. -Vi är i Rio De Jainero!! -Och vi har fan seglat hit ända från Sverige! sa jag till Krille medans vi förberede med förtöjningslinor och fendrar.

Kan kanske tyckas konstigt att vi några minuter senare la om rorskulten mot babord och siktade in oss på den östra stranden, vilket är motsatt sida från Rio. Men efter att ha begrundat de många olika alternativen på hamnar under seglingen ner från Vitoria, hade vi bägge kommit fram till att det nog var bäst för vår ekonomi om vi la Wild Rose i någon av hamnarna längs den östra sidan. Tydligen kunde en natt i Marina Gloria, som är en av Rios största hamnkomplex gå lös på upp till 700 kronor, vilket kan få även den mest välbärgade seglare att tappa andan. Vi får helt enkelt ta färjan över istället, vilken enligt uppgift inte kostar mycket mer än 10 spänn, helt i samklang med vår sviktande ekonomi.

När vi närmade oss Club De Naval Charitas vilket var jaktklubben vi tyckte verkade passa oss bäst, så var solen helt borta och i mörkret fick vi kryssa fram mellan en massa fiskeekor utan någon navigationsbelysning. Jo lite ljus hade de... När man var på väg att ramma någon av dem så började de blinka frenetiskt med små ficklampor och vi la om kursen. Efter en stunds trixande mellan fiskebåtarna kunde vi se klubbens bryggor en bit bort, och efter att försökt få en lite bättre bild av det hela genom kikaren trodde vi oss ha siktat en ledig plats. Det blev en inte helt enkel angöring då linan från bryggan ut till akterbojen saknades. Först fick vi lägga till med fören, varpå jag (Johan) försökte backa ut till bojen igen. Inte en helt enkel manöver skulle det visa sig, men efter ca 20 minuters micklande med båtshake och gasande fram och tillbaks med Wild Rose var vi äntligen förtöjda.

Då klockan ännu inte var så mycket, och vi absolut ville ha något annat än VOV till livs, så gav vi oss iväg på sondering av omgivningarna. Såklart hade vi haft turen att anlända under den enda veckodag som klubben hade stängt, och efter lite förfrågningar så gick det upp för oss att det var en ganska lång promenad till närmsta supermarket. Vi gick tillbaks till Wild Rose igen och på vägen ut på bryggan stötte vi ihop med vad som visade sig vara hamnvakten. Han följde med oss ut till Wild Rose, där vi fick förklarat att vi var tvungna att flytta henne till en annan plats då vi hade lagt oss på en medlemsplats, och att gästplatserna var på bryggan bredvid. Till vår stora lättnad så lät han oss dock ligga kvar över natten, och hälsade oss välkomna.

Ombord igen med skrikande magar, men inte tillräkligt för att vara redo för köttbulls-surrugat, beslutade vi att vi skulle ta oss in till stan i alla fall. På väg in mot klubben ropade vår nyblivna båtgranne på oss och undrade om vi behövde hjälp med något. Efter att kort beskrivit våra planer att gå in till stan erbjöd han sig att skjutsa oss med sin bil, och vi tackade såklart ja.

På väg ut till parkeringen stötte vi på problem vid vaktkuren. Tydligen hade fler fått nys om att vi låg på en medlemsplats. En engelsktalande tant (läs kärring) upplyste oss om att vi var tvungna att gå ut och lägga oss för ankar över natten och återkomma under morgondagen för att då bli tilldelade tillbörlig plats. Vi bara tittade på varandra och undrade om hon var helt sinnessjuk! -Detta är en respektabel klubb och här finns det regler att följa! fortsatte hon. Jag försökte med att vi flyttar båten så fort solen går upp, men inte ens detta föll i god jord. Efter en stunds dividerande, och det hela verkade ganska meningslöst så sa vi bara att vi skulle flytta båten så fort vi fått något att äta. Självklart var ju detta en lögn, ingenting i världen skulle få oss att lämna bryggan inatt, och speciellt inte efter den jobbiga angöringen.

På väg in till stan i båtgrannens bil kom vi på att vi nog inte var de fräschaste personerna i Rio området. Flottiga hår, orakade, svettiga i skitiga linen och shorts... -Vad vill ni äta? frågade samariten bakom ratten plötsligt. Ingen aning, svarade vi oeftertänksamt, och såklart så hade han nu ett ställe han ville rekommendera. Bilen stannade till framför vad vi tyckte såg ut som värsta lyxresturangen, och återigen påmindes vi om våra flottiga yttre. -Vafan! här kan vi ju inte gå in sa jag till Krille. Och vi försökte även förklara detta för vår guide, men han viftade bara bort det med att det visst gick bra. Tydligen så kände han vakterna, och detta var säkert enda anledningen att vi blev insläppta. En kypare kom fram och det hela blev väldigt pinsamt, då det nu skulle kännas väldigt oartigt att backa ur.

I princip var nog hela resturangens blickar riktade mot de bägge sluskiga gringosen som nu visades fram till ett bord. Och vilka blickar...Ja jäklar vad folk glodde och rynkade på näsorna!!Hahaha! Hursomhelst så var det i alla fall inte så farligt dyrt,(ca 200 kr för bägge) och efter att ha avnjutit en superb måltid, betalade vi och smet vi så fort vi bara kunde från noblesskongressen...

Tillbaks på jaktklubben var det kojdax, och mot vår förmodan blev vi lämnade ifred och slapp flytta båten, vilket vi gjorde så fort solen gick upp dan därpå istället.

Johan o Krillen