Torsdagen den 6 Juli

Vitoria, konstrasternas stad...

Det är svårt att sätta fingret på vad det är, men något är det....För även om Vitoria är en helt underbar stad på sitt sätt och hamnen har alla faciliteter man kan önska sig, så känns staden ganska själlös av någon anledning.

Vitoria utåt sett, ger skenet av att vara en väldigt rik stad med sina spegelfasader och skyskrapekomplex. Men skrapar man lite på ytan, tar sig lite längre ut från centrum, så finns det även här kåkstäder och stor fattigdom. Antagligen är det just detta som gör att staden har en aura av overklighet över sig. För i de rika delarna av staden som ligger närmst kusten och vilket det av geografisk anledning blir det vi ser mest av, så känns det nästan som någon tagit en stor bulldozer och vräkt undan allt det som får en stad att kännas levande... Det saknas variation! Alla hus är supermoderna, och det verkar knappt bo några människor i dem. Gigantiska, instängslade lägenhetsskrapor med beväpnade vakter och övervakningskameror är verkligen på modet här, och tyvärr verkar stadsplaneraren helt glömt bort att ge plats till folk att mötas och umgås på.

Nu var jag kanske lite väl hård, det finns faktiskt en del bra saker med Vitoria med. Marinan och stränderna runtomkring är verkligen jättefina och har begagnats med ett antal sportanläggningar, till att utnyttjas fritt av den som så vill. Tyvärr så är dock varken jag eller Krille särskilt intresserade av det som erbjuds såsom tennis, squash eller rampskejtning. Nä....Det börjar nog bli hög tid till att segla vidare snarast!

En annan bra aspekt på det magra stadslivet ligger i att vi fått mer tid till att fixa med Wild Rose. Inte för att vi arbetat ihjäl oss direkt men en del har blivit gjort... Watermakern är lagad, och s-drevet samt propellern är kontrollerade för skador sen linan fastnade plus en hel del annat småfix. En större omstuvning har även skett ombord, då vi i fortsättningen bestämt oss för börja använda stickkojen under sittbrunnen som sjökoj till havs. Förhoppningsvis kommer detta ha en mildrande effekt på den ständigt eskalerande misären under långa etapper, genom att vi nu slipper montera ner salongsbordet så fort det är dax för sovpass.

En diger lista är sammanställd med förbättrande åtgärder som måste fixas innan vi når latitud S35, från där vädret förväntas kunna bli otäckt på allvar.
Den senaste tiden har vi lagt ner stor tid till att fundera ut vad vi mer kan göra för att öka våra chanser under en såkallad survivalstorm, när vågorna växt sig så höga att det finns en överhängande risk att Wild Rose råkar ut för en 360 graders roll antingen åt sidan eller ännu värre en "pitchpol" då båten helt enkelt slår runt med fören först. Bägge scenariorna skulle vara förödande, då riggen antagligen skulle slitas av under den enorma belastningen. Med lite otur kanske även däcket kring masten bryts upp när masten går överbord (en av nackdelarna med genomgående mast), och man lämnas drivande med ett stort hål ner i salongen genom vilket hundratals liter vatten tar sig in för varje sjö som går över däck. Att vi kommer på rätt köl igen efter en sån incident tvekar jag inte på då Wild Rose har en väldigt låg tyngdpunkt och relativt låga fribord, frågan är bara vad man kan göra för att ha samma trygga förvisning inför det hela när vi väl ligger där med kölen i vädret. En är att så gott det går hålla så mycket vatten som möjligt utanför båten, genom en väldesignad nedgångslucka, och genomföringar samt ventilöppningar som går lätt att stänga vid annalkande oväder.

En annan allvarlig fara vid kapsejsning är all tung utrustning ombord, som plötsligt kan förvandlas till dödliga projektiler om de inte stuvats undan på rätt sätt. Alla tofter, luckor och utrymmen ombord kommer att få sprintlås monterade, kraftiga nog att hålla innehållet på plats även i upp-och-ner läge. Tyvärr så är det nog en mindre omöjlighet att få alla prylar att stanna på sina platser om båten slår runt, men ju mer vi försöker desto större blir våra odds att klara oss skadefria.

Även salongsfönsterna kommer att säkras i det fall något av dem skulle tryckas in alternativt krossas. Färdigsågade plywood-skivor som passar utanpå ska kunna monteras inom minuter efter att olyckan varit framme. Visserligen är Wild Roses fönster relativt starka då de är gjorda i 5 mm härdat glas, men ändå så bygger detta på trygghetskänslan, något man inte kan få för mycket av under en storm.

Nästa etapp blir nog en ca 250 Nm segling ner till Guanabara bukten vilken hyser Rio de Janeiro på sin västra strand. Enligt väderprognosen ser vindarna hyfsade ut frammåt lördag, så förhoppningsvis blir utklareringen med Capitanian ordnad någon gång under fredagen.
Antagligen kommer vi inte lägga båten i någon av Rio de Janeiros marinor, då de sägs vara svindyra, och väldigt strikta när det kommer till klädsel, hänga tvätt på båten osv osv... Av folk här i Vitoria har vi fått rådet att istället gå till Niteroi, en stad som ligger i samma bukt som Rio, bara ca 2-3 Nm från självaste Copacabana beach. Marinan där håller tydligen bra priser och det ska även finnas goda möjligheter att få saker fixade, typ segel och riggdetaljer.
Om vi sen stannar i Niteroi för få gjort det mesta arbetet med Wild Rose, eller om vi väntar tills vi är vid Santos (lite längre söderut) får vi se. Det enda som är säkert är att vi ska in till Rio de Janeiro! Alla människor vi möt sen vi lämnade Kanarieöarna har avrått oss från att åka ditt. Men helt ärligt! Man kan ju inte besöka Brasilien utan att ha varit i "Guds Stad"...

Johan o Krillen