Tisdagen den 27 Juni

En inte så lyckad midsommar...

Seglingen mellan Ilheus och Vitoria blev en minst sagt händelsefull etapp. Vi lättade ankar vid 12-tiden under torsdagen, och då det som väntat blåste ganska rejält så hissade vi storen med två rev redan från start. Tyvärr så verkade den förväntade vindvridningen utebli, och det blåste fortfarande stadigt från sydost.
I den starka vinden blev tyvärr Wild Roses normalt sätt ganska goda höjdtagning inget vidare, och det var precis hon mäktade med en kurs rakt mot öster. Det var bara till att försöka gilla läget, och helt enkelt göra det bästa av den givna situationen.
På väderfilerna vi laddat ner kunde vi se att vinden eventuellt skulle ha en mer gynnsam riktning ca 50 sjömil utanför kusten så vår plan blev att försöka hitta den.

Kraftigt nerkrängda kämpade vi på rakt ut i Atlanten, men efter ett tolvtimmars ben rakt mot öster utan någon antydan till vindvridning beslutade vi att gå över stag och ta oss in mot kusten igen. Häftiga regnskurar drog fram, och natten var verkligen becksvart. Vågorna började växa sig ganska höga nu och vi gissade att det till stor del berodde på att vi befann oss i gränstrakten mellan djuphavet och den grundare kuststräckan. Då vi hade läkust bestämde vi oss för att aldrig gå närmare land än runt 20 Nm, och eftersom vi nu hade bra sjörum minskade vi ner slagen till sextimmars intervaller.

När vi kontrollerade vår position ett dygn efter vi lämnat Ilheus kunde vi nerslagna konstatera att vi trots allt vårt kämpande endast hade färdats ca 30-40 Nm mot målet. Vi svor över den som vanligt icke korrekta väderprognosen, och insåg besvikna att seglingen ner mot Vitoria skulle bli allt annat än lätt. Vädret verkade knappast bli bättre, snarare tvärtom, och som en säkerhetsåtgärd plockade vi fram stormfocken.

Midsommarafton hade vinden ökat ännu mer och det blåste nu stadiga 17 m/s. Tanken på att vända om och gå tillbaks mot Ilheus fanns i bakhuvudet på oss bägge, och hur mycket vi än hatade tanken på att få vända om så visste vi bägge att det antagligen var det bästa beslutet om inte vädret föbättrades snarast. Mat och vatten skulle helt enkelt inte räcka hela vägen till Vitoria om vi skulle tvingas kryssa hela sträckan på runt 400 Nm, och detta dessutom i styv kuling. Efter lite dividerande om vilket beslut vi skulle välja så hamnade lotten dock tillslut på att fortsätta kämpa, detta dock med en viss ransonering av vattnet. I den takten vi pressade oss fram i nu, så var det inte omöjligt att den normalt relativt korta etappen till Vitoria kunde utveklas till en tiodygnssegling. Som extra smolk i bägaren så upplyste guiden oss om att kuststräckan mellan Ilheus och Vitoria inte kunde uppbringa en enda säker ankringsplats vid hårt väder, och att det vore mycket oklokt att närma sig kusten under sådana förhållanden.

Under natten ökade vinden ännu mer, och i byarna hade vi nu 25 m/s. Vilken jäkla midsommar! Stormfocken hissades efter lite kämpande på fördäck, och även om vi inte kunde se vågorna så kunde vi höra och känna dem när de med jämna mellanrum vältrade sig över stackars Wild Rose. Alla kläder var dyngsura efter några duster i sittbrunnen, och efter ett tag gav vi helt enkelt upp tanken på att ha något mer än kalsonger på oss när Wild Rose kallade på hjälp i stormbyarna. Även om vi inte är så långt söderut än, så var det allt annat än varmt o bli överspolad i sittbrunnen, och det var inte utan ett stung av hemlängtan man emellanåt tänkte vad alla nära o kära måne ha för sig denna midsommar.

Att en olycka sällan kommer ensam kom vi att få bevis på under de sista mörka timmarna under midsommardagens morgon. Mitt under ett slag small det till på fördäck och fallet till stormfocken for till väders. -Helvete! Varför just nu!! Kopplad med sele gav jag (johan) mig fram på fördäck för att försöka fånga den vilt svingade fallschacklen, men det var redan försent. Långt uppe i masten kunde jag se den, inlindad runt maststegen och det ena spridarparet. Vinden var fortfarande hård, och jag ville helst fortsätta med stormfock, problemet var bara att vi inte hade något ledigt extrafall. Beslutet hamnade på att ge sig upp i masten, och det var allt annat än enkelt att klättra de ca 10 meterna till ovanför spridarna. Schackeln for som en projektil från sida till sida, och jag var livrädd att bli träffad i ansiktet då jag garanterat hade tappat taget om masten vid en sån träff. Pereferihastigheten uppe i masten ökade ju längre upp jag kom, och att hålla sig fast i den grova sjön krävde full koncentration. Efter vad som kändes som en evighet fick jag äntligen tag i det förlupna fallet, och jag kunde börja ta mig ner mot däck igen. Väl nere, ganska mörbultad och utmattad, kunde vi till vårt förtret se att fallet låg på fel sida om det ena spridarparet. Allt det riskabla klättrandet i onödan alltså!! Att ge sig upp i masten ytterliggare en omgång såg vi som uteslutet, då det skulle vara att be för mycket om att bli allvarligt skadad. Istället tog vi ut en bit på rullgenuan, och fortsatte så gått det gick med det alltför bukiga seglet.

Ca en timme senare var olyckan framme igen! Vi skulle nu fullborda slaget vi tidigare påbörjat innan stormfocksfallet gick till väders, och då båtfarten knappast skulle räcka för att få henne över stag så startades motorn till hjälp att stötta med. Efter en stund låg vi på den nya bogen, då motorn plötsligt hostade till, och varvade ner. Krille la motorn i friläge och efter en stunds lyssnande kunde vi inte höra något konstigt längre, så vi beslutade att stänga av och kontrollera motorn mer ingående när solen gått upp.
Nere i båten kunde vi höra ett mystiskt brummande ljud, som vi inte kunde härleda till något speciellt, och efter en stunds letande utan resultat slog insikten oss bägge med full kraft. Propellern!!! Krille gav sig upp på däck för att kontrollera att alla linor satt där de skulle, och efter en stund kom kunde han konstatera att en av preventerlinorna till spinnakerbommen spolats överbord och nu satt ohjälpligt fast i vår propeller. Hur vi än lirkade och drog så ville den inte komma loss. Framför oss kunde vi se det allt annat än trevliga uppdraget att ge sig ner i det mörka vattnet i ett försök lösgöra linan, något som vi bägge fasade för. Det hela var hur som helst omöjligt att göra i den grova sjön, och ett försök kunde bara sluta på ett sätt. Hjärnskakning alternativt att dö drunkningsdöden efter att fått 7 ton båt i skallen! Preventerlinan skars av en bit från bommen och vi drog den akterut i ytterliggare ett försök att få loss den. Tillslut var vi bäge jäkligt less på hela situationen, så vi bestämde oss för att släppa det helt för några timmar.

Vid soluppgången visade sig havet igen, och det var en imponerande syn. Vita vågbrott syntes så långt ögat nådde, och även om vinden nu hade lagt sig en del så fanns den grova sjön kvar. Vinden försvann emellanåt helt ur seglen i vågdalarna för att några sekunder senare fyllas för fullt igen, när vi bars uppåt av nästkommande vågberg. En liten ljusning i tillvaron bestod i att vinden nu äntligen verkade vrida till vår fördel, och vi gav oss fan på att reda ut alla misärproblem innan dagen var till ända.
Det allvarligaste problemet var utan tvekan linan i propellern, då vi inte kände oss särskilt sugna på att gå in i en främmande hamn utan motorns hjälp. Dessutom skulle vi inom en snar framtid bli tvungna att segla rakt igenom sydamerikas största gas och oljebälte, med allt vad det innebär. Över 100 oljeriggar med ett otal servicebåtar och tankerbåtar omkring sig, dvs inget bra ställe att inte ha möjligheten att göra en snabb undanmanöver för motor.
Vi funderade en tag, och kom efter en stund på iden att starta motorn och försöka lossa linan genom att lägga i backen. Det hela kändes redan från början som ett misslyckat försök, och våra förväntningar på det hela var knappast särskilt stora. Mest en verklighetsflykt ifrån vad som vi bägge mer och mer började inse, nämligen att vi antagligen skulle bli tvingade att dyka under båten.

Lyckan var total när vi la i backen och Krille med ett lätt ryck snabbt kunde dra loss linan! Vi kände oss plötsligt som de mest lyckliga människorna i världen igen, och tyngden som lyftes från våra axlar var enorm. -Nu jävlar ska vi till Vitoria, no matter what! skanderade vi i nyvunnen hybris inför vädergudarna. Under inflytande av det plötsliga motivationstillskottet började vi röja upp ombord, och när sen vinden vid två-tiden vridit så mycket att direktkurs var möjlig, så var euforikänslan påtaglig.

Det nästkommande dygnet bjöds vi på underbar segling och vi kunde lätta mer och mer på skoten ju längre söderut vi kom. Valet att fortsätta hade visat sig vara det riktiga, och när vi under måndagskvällen seglade över Caravelas revbankar påmindes vi verkligen varför vi gav oss iväg på denna resan. Ur havet kastade sig 15-20 meter stora knölvalar upp i luften några hundra meter från Wild Rose. När de slog i vattnet igen med sina ca 60 ton späck och muskler såg det ut som en sjunkbomb exploderade! Jäklar vilken uppvisning i rå styrka, själv klarar man knappt få axlarna ovanför vattenytan hur vilt man än trampar vatten. Länge stod vi på däck och förundrades över dessa enorma djur.

Vid solnedgången blev vi varse om oljefältet som nu låg framför oss. Det såg ut som jorden plötsligt begagnats med ytterligare 3-4 solar! Enorma gaslågor skjöt upp mot himmlen i söder, och även om vi inte på långa vägar var i närheten av dem än, så lyste deras sken upp hela horisonten. Senare kunde vi konstatera att de var synliga hela 60 Nm (111 km).

Vinden började återigen öka natten mot den 27:e, men vi brydde oss inte nämnvärt eftersom vindvridningen nu kommit så långt att vi hade vinden in rakt akterifrån. I hög sjö och med bra fart passerade vi under morgontimmarna mellan några oljeriggar. I det enorma skenet från gaslågorna kunde vi se den vansinniga rökmängd de spydde ut, och herregud vilka kvantiteter gas de måste bränna. Stoltheten över att tillhöra det mänskliga släktet var inte direkt på topp inför åsynen av denna massiva naturförstöring...

Så siktade vi äntligen ljusen från Vitoria, och klockan 9 på morgonen passerade vi pirarmarna in till ytterhamnen. Luften var klar och himmlen nästintill helt fri från moln, det hela påminde till stor del om en svensk sommarmorgon. Klimatskiftet från Salvador var väldigt påtaglig, då luftfuktigheten nu fallit till en mer human nivå.
Vi siktade in oss på yachtcluben ca 2 sjömil längre in i hamnen och efter att passerat några grynnor så kom vi in i en kavlugn vik där marinan huserade längst in. Hamnguiden upplyste oss om att det inte skulle vara några problem för båtar med ett djupgående på mindre än två meter att ta sig in i hamnen, och detta även under lägsta lågvatten. Och ack så fel detta påstående skulle visa sig vara, för plötsligt kände vi att Wild Rose bromsades upp och att vi onekligen gått på grund, och detta precis mellan pirarmarna! Som tur bestod bottnen av lera och efter en koll i tidvattentabellen såg det ut som vi helt enkelt skulle bli tvungna att vänta ca två timmar innan vi kunde forstätta in.

Efter en stund dök det upp en stor motorbåt, och till vår glädje erbjöd de sig att dra oss flott. Vi kastade över två förtöjningslinor och sen drog han på för fullt med sina enorma motorer. Jäklar vad leran sög sig fast i kölen! Folket på motorbåten stängde in sig i sin hytt i rädsla för att knaparna skulle flyga all världens väg inför det enorma draget. Vi hade bara en sprayhood att gömma oss bakom, men som tur var kom vi loss en stund senare utan några missöden. Eller loss och loss... Vi touchade fortfarande bottnen och vi beslutade att ta chansen att plöja oss in i hamnen. Det blev en del kämpande innan vi äntligen var inne i hamnbassängen, och till vår stora lycka fanns det en plats kvar i den annars vanligtvis fullbelagda marinan.

Dagen till ära så var det tydligen fotbollsmatch mellan Brasilien och Ghana, och i vanlig ordning under VM-matcherna i Brasilien så var stan i upplösningstillstånd. Allt var stängt! Och hade vi inte vetat bättre så skulle man kunna tro sig hamnat i en krigszon med alla explosioner och krevader. Folk dansade på gatorna och hela området kring marinan var smockfullt med festande människor. Man kunde höra exakt hur matchen utveklades på alla ljud över staden, kakafonin när Brasilien gjorde mål var öronbedövande! Eftersom Brasilien tydligen vann matchen så fortsatte fotbollsfesten hela dagen till långt in på natten. Ombord på Wild Rose var det dock släckt och tyst redan klockan 20, då vi gav efter för de senaste dagarnas prövningar till havs...

The memory remains...

Johan o Krillen