Lördagen den 17 Juni

En idiotisk Holländare!

Natten mellan måndagen den 12 och tisdagen kunde slutat i katastrof, i alla fall när det kommer till vår tidsplanering och fortsatta segling.

Klockan var kring 22 när vi upptäckte en ny segelbåt under Holländsk flagg som ankrat upp framför oss. Det var för tillfället slack vid lägsta vattenståndet och båtarna låg med aktern mot norr i den svaga sydost-brisen. Vi tyckte bägge att nykomlingen lagt sig lite väl nära Wild Rose, och detta mest pga den starka tidvattenströmmen från norr vilken vi visste skulle komma inom några timmar och göra rokad med hela ankringplatsen. Skepparen ombord på den nyankrade båten verkade inte ha en aning om detta, och vi funderade ett tag på att be honom flytta sin båt då han var sist på plats.
Vi bestämde oss för att avvakta, mest pga att det börjat regna men även för att vi inte var helt hundra på att det var så illa som det såg ut. Kunde bara inte fatta varför han tvunget skulle lägga ankaret så nära oss när det fanns så mycket plats runtomkring, både åt norr och i söder.

Vi återgick till våra sysslor nere i salongen, läste, kokade kaffe och slappade. Emellanåt gick vi upp på däck för kontrollera avståndet mellan båtarna, och det såg ut som om våra farhågor var överdrivna. Båtarna låg där de skulle, och även om strömmen nu vänt så såg det inte vara någon större fara längre.

En stund senare for Krille upp med ett skrik inför åsynen av ett bogspröt precis utanför babordsfönstret! Jag (Johan) flög upp i sittbrunnen och han precis få tag i den andra båtens ankarrulle i fören, men då det inte var en liten båt (stax över 40 fot) var det i princip omöjligt att föhindra en kollision. Bogsprötet trycktes rakt in i vår targabåge, och som tur var klarade jag styra av båten från vårt vindroder som den missade med endast endast någon centimeter till godo. Adrenalinet kokade i ådrorna, och jag kände att nu hade jag fått nog av den helt inkompetente skepparen på den Holländska båten.

Jag började skrika för full hals i ett försök att få besättningen ombord att vakna. Först hände det ingenting, och ett tag funderade jag på att kasta mig själv över till den andra båten för att ge dem ett uppvaknande de sent skulle glömma, men efter en liten stund så dök det tillslut upp ett yrvaket huvud ur deras salongslucka. Överförbannad som jag var skrek jag till skepparen - Could you please move your fucking boat!!!!??? Han verkade först inte fatta någonting av situationen, men efter en upprepning av mitt tidigare rop, men denna gången utan "could you please" så blev det fart på gubben.

Efter en stund hade de lyckats få upp ankaret, och det verkade först som om de siktade på att släppa ankaret i närheten av en katamaran lite längre bort. Men lyckligtvis så var folket ombord på katamaranen vakna, och kunde styra av det idiotiska i att ankra en kölbåt intill flerskrovsbåten. (Kölbåtar och katamaraner går inte ihop något vidare när man ankrar i en flod med starka strömmar som ibland går mot vindens riktning, då flerskrovsbåtar ofta lägger sig i en avvikande riktning jämnfört med övriga båtar.) Hur som helst så verkade det inte ha blivit några skador på Wild Rose, och väl nere i salongen igen upptäckte jag att jag på något sätt klämt min fot under försöket att avstyra krocken, och nu när adrenalinet börjat klinga av så tilltog smärtan och svullnaden i foten istället.

Det gick en stund, och vi satt och samtalade om hur nonchalanta vissa seglare vi mött varit, då vi återigen hör motorljud akterut. Vi for bägge upp i sittbrunnen, bara för att få se Holländaren göra sig klar till o fälla ankaret bredvid oss igen. Kombinationen av min svullna fot, och det faktum att den idiotiske skepparen inte verkade ha fattat poängen varför han skulle flytta från början fick mig att se rött! Jag skrek åt honom att försvinna och att det för helvete fanns en hel flod att ankra i!! Efter lite muttrande till svar stävade de som tur var vidare, och vi svor på att om de kom i närheten igen så skulle vi minsann borda deras båt och ankra upp den åt dem, denna gången på tillrådligt avstånd!

Tisdagen den 13:e

Vinden såg först ut att vrida till en mer gynnsam vinkel under torsdagen på de gribfiler (väderfiler beställda via e-mail) vi tankade ner från nätet under måndagskvällen, men då vi hade en del jobb att ta tag i ombord så kände vi oss inte stressade direkt. Travarna till vårt storsegel kinkade och det hade nu gått så långt att det i princip var omöjligt att reva utan att först klättra upp en bit i masten. Helt ohållbart med andra ord, och vi satte igång med det betungande jobbet direkt efter frukost.

Vi jobbade på så gott det gick med seglet mellan regnskurarna som emellanåt drog in från sydost, men efter ett tag kändes det hela ganska meningslöst då det i princip regnade hela tiden. Seglet lades till vila och istället tog vi dingen in till land för att se oss lite mer omkring samt handla mat till kvällen.
Det visade sig vara en omöjlighet att få tag i en öppen supermarket denna tisdag, då i princip det mesta höll stängt inför fotbollsmatchen mellan Brasilien-Kroatien senare. Hela byn kokade, och stup i kvarten så exploderade det raketer och smällare över hela ön. Folk var som galna! Tv-apparaterna var igång överallt, och som bakgrund till den redan uppskruvade kakafonin kunde man höra "expertkommentatorernas" frenetiska röster. Folk i gemen hade som mantra att skrika: Brazil!!!!! Brazil!!! Hela tiden detta rop i takt med trummor och diverse andra slaginstrument.

I jakt på något billigt att äta tog vi oss över till andra sidan byn, ner till strandresturangerna. Gatorna var nu i princip tomma och istället var det fullpackat inne på alla resturanger och barer. Matchen hade börjat! Vi bestämde oss för att äta senare ombord istället, och satte oss på en strandservering ca tio meter från vattnet för att bevittna Brasiliens galna fotbollsfans. Alla var där! Gammal som ung, tjej som kille... Och många stod o smådansade i takt med trummorna som ett gäng yngre killar satt o bankade på närmst tv:en. Servitören kom fram och vi beställde varsin öl varpå vi lutade oss tillbaka inför skådespelet runtomkring....

Torsdagen den 15:e

Så var vi på väg igen! Ankaret for upp lite innan tio under torsdagen, och vi tog oss ut mot öppna havet igen. Det blåste en del på förmiddagen, så de första timmarna gick vi med två rev i storen och en bra bit inrullat på förseglet. Vinden hade tyvärr inte vridit så mycket som vi hoppats på så det fick bli att gå för styrbords halsar de första 40 sjömilen för att vinna lite sjörum.

Hela dagen regnade det till och från, och det var först under natten som vi gavs respit från vätan. Runt 23 slog vi och började gå mot land igen. Tyvärr så hade vinden mojnat lite väl mycket nu, och detta i kombination med den kraftga motströmmen gjorde vår framfart över grund allt annat än snabb. Men vi kämpade vidare hela natten igenom, ivrigt trimmandes så fort vi ansåg oss kunna vinna någon tiondels knop. Långsamt var bara förnamnet, och vi började nu ana hur jobbiga de 700 sjömilen ner till Rio De Jainero antagligen kommer bli.

Vi bestämde oss för att sikta på att ta oss till Ilheus, en gammal kakao-stad ca 100 Nm söder om Morro De Sao Paulo. Inte en särskilt lång sträcka, men när både vind och ström bär emot så känns det onödigt att ge sig ut på allt för långa etapper.

Solen gick upp under fredagen, och vi hade fortfarande en bra bit kvar till vårt mål. Vi gjorde vad vi kunde för att öka farten, men efter ett tag stod det klart att vi skulle bli tvungna att gå i hamn under mörker då Wild Rose knappt mäktade med mer än 3-4 knop mot både ström och vind. Under kvällningen så la sig plötsligt den mesta av sjön, och vi fick en underbar bidewind över smult vatten. Konstigt nog så hade vi bara sett en handfull andra båtar sen vi lämnade Morro, och det var en skön känsla att med en fri horisont sakta glida fram genom mörkret. Ca tio sjömil föröver kunde vi se Ilheus ljus, och efter ytterliggare någon timme passerade vi den kraftiga vågbrytaren vid hamnens inlopp. Vi lät vår guidebok lotsa oss in till den lokala yachtklubben där vi ankrade på 3 meters djup vid 23-tiden.
Vi var bägge vansinnigt trötta, så efter vi gjort klart att ankaret verkligen satt sig kröp vi till kojs ganska omgående.

Efter att ha sovit, i vad som kändes som en evighet, vaknade vi vid lunchtid lördagsmorgon. Dingen pumpades återigen upp och vi hängde på utombordaren varpå vi sussade in mot jaktklubbens brygga. Det verkade vara ganska dött på hela klubbens område, men efter lite förfrågningar i deras resturang fick vi ett godkännande till att utnyttja klubbens faciliteter. Tydligen är det rätt vanligt att yachtklubbar i Brasilien bjuder på en tre dagars välkomstvistelse, och då ingår oftast brukandet av klubbens pool, duschar tv-rum osv osv. Ganska gott!

Efter en välbehövlig sötvattendusch vandrade vi in mot stan i jakt på det vanliga, lite mat samt ett internetcafe. Ilheus är en ganska anonym stad i jämnförelse med Salvador och andra närliggande städer. Det verkar inte finnas någon direkt turism, vilket vi skattar högt eftersom priserna oftast faller oss mer i smaken då.
Vi vandrade omkring längs gatorna i centrum, och precis allting var till synes igenbommat. Men då vi var tvungna att hitta något att äta fortsatte vi vår promenad, och vi kom längre och längre bort från hamnen. Det var först när vi lämnat de centrala delarna och i vanlig ordning lyckats med konststycket att vandra rakt in i värsta favellasområdet som vi hittade en öppen matbutik. Dagen till ära så hade vi såklart glömt lägga av det mesta av våra kontanter ombord, och som grädde på moset hade vi även med vår digitalkamera. Vi bad verkligen om att bli rånmördade i någon gränd, så efter inköpen var klara gav vi oss iväg igen med det långa benet före det korta med riktning hamnen. Ungdomsgängen ropade efter oss när vi med sänkta blickar hastigt stegade genom slummkvarteren, och det var med en lättnandens suck vi pustade ut då vi efter ca en halvtimme åter befann oss i säkra kvarter.

Johan o Krillen