Måndagen den 12 Juni 2006

Äventyr längs Canal De Cairu!

Runt middagstid ,under Fredagen, tog vi dingen in till land för att granska omgivningarna lite närmare. Först tog vi vägen längs stranden, in till Gamboa vilket var byn som låg närmst ankringsplatsen. Helt underbart ställe! Vita stränder kantat av grönskande djungel. Tydligen är all biltrafik förbjuden på ön, och hur som helst hade det antagligen inte gått att framföra dem på de håliga sandvägarna mellan husen. Traktorer finns det några stycken, och de verkar mest användas till större transporter mellan de olika byarna, och som hjälp vid husbyggen och liknande. Det enda vettiga sättet att färdas häromkring är via floden, och istället för bussar så åker byborna flodbåt när de har något ärende utomsocknes.

Vi strosade omkring mellan husen, medans en hel flock med smågrabbar sprang omkring oss, ivriga att få skaka hand med de mystiska främlingarna. Livet i Gamboa är riktigt avslappnat och det verkar finnas en en form av bykänsla som vi västerläningar inte är vana vid. Folk umgås på tu man hand, och alla verkar verkligen känna alla. Även om viss teknik och andra nydanande prylar också funnit sin väg hit, så finns fortfarande mycket av det gammla kvar. Kvinnorna handtvättar i en sötvattenkälla i utkanten av byn, och en stor del av matlagningen görs över öppna eldar i de många trädgårdarna.

De flesta männen har fisket som största inkomskälla, och de dagliga fångsterna fraktas antagligen till största delen till Valencia, ca 10 sjömil upp längs floden, för försäljning. Ofta använder fiskarna segelkanoter utan hjälpmotor, och kunskaperna om de lokala väder och ström förhållandena måste verkligen vara goda, för att framföra dessa upp och ner längs Canal De Cairu.

Efter lite shopping i vad som verkade vara byns enda affär begav vi oss tillbaka till Wild Rose. Vi tog varsin nypressad mangojuice vid strandbaren innanför vår ankarplats, och kom på iden att till fots försöka ta oss till nästa by, Morro, ca 2 km längre bort. Det började med ett misslyckat bergsbestigningsförsök för att slippa vada genom vattnet längs strandkanten. Den rosa marmorklippan vi försökte forcera iklädda sandaler, var helt enkelt för brant och porös för att låta sig bestigas utan redskap. Vi gav upp, och på vägen ner var vi nära att starta ett jordskred i våra försök att finna en säker nedfart. Hoppas ingen local såg när vi misshandlade deras vackra landmärke, vilket vi sett på en del vykort tidigare...:-) Väl nere så fortsatte vi vårt letande efter en framkomlig väg till Morro, och visst gick det att komma fram, men priset vi fick betala var att stundvis vada i bröstdjupt vatten med vår kamera samt plånböcker ovanför huvudet.

Dyngsura och med sönderrivna fötter efter alla sylvassa stenar i vattnet, anlände vi så till Morro ca trekvart efter vi lämnat ankarplatsen. Det var som dag och natt! Här hade turismen verligen börjat tugga sig in i bybornas vardag, och gatorna kantades av allt från Internetcafe till Surfshops. Dock verkade det trots allt vara relativt lugnt i byn, och detta antagligen beroende på den nuvarande lågsäsongen. Vi stannade inte särskilt länge då vår plånbok inte kunde tåla de upptrissade priserna, som alltid verkar följa i turismens spår.

Efter lite överläggning om hurvida vi skulle ta oss tillbaks till båten via vadning eller ge djungelvägen över bergen ett försök, så blev beslutet att satsa på det senare. Och jag lovar, hade vi haft den beslutgenomgången med facit i hand så hade vi definitivt satsat på sjövägen!

Det hela började bra, trodde vi i alla fall, men efter ca en timmes vandring på diverse djungelstigar, upp för berg och ner i dalsänkor så var det bara att erkänna. Vi var vilse! Problemet var inte att veta i vilken riktning vi skulle, för lokalsinne lider ingen av oss brist på, det svåra var vilken av de många stigarna vi skulle välja! Och att göra som man hade gjort hemma i Sverige, nämligen tagit vägen rakt ut i skogen och bara gått i rätt riktning, var inte o tänka på här. Djungeln var alldeles för tät för det och antagligen befolkad med gud vet vad för diverse ormar och småkryp!

Vi fortsatte vår färd och efter tag kom vi ut i en glänta uppe på en kulle. Synen runtomkring var inte särskilt upplyftande... Djungel i alla riktningar och inget hav i sikte! Gött! Va fan hade vi inte lyssnat på lokalbefolkningen, som hade sagt att det är bättre om vi tog färjebussen tillbaka! Klockan var nu kring 5, och solen skulle obevekligen vara borta om en timme, vilket gjorde vår situation något stressad. Självklart, som om inte detta faktum var tillräckligt, så öppnade sig himmlen och regnet började ösa ner. Vi började nu småjogga fram längs stigarna i vår jakt på rätt väg i detta gröna helvete. Efter en halvtimmes regnande gick det inte att springa längre då stigarna blivit såphala och våra strandloufers var knappast rätt utrustning för terrängen vi tvingades vandra i nu.

Så gick solen ner, och allt ljus försvann som någon släckt ljuset. Toppen! Regnet fortsatte än värre och vi såg framför oss en natt i djungeln dyngsura med en massa kryp som lägerpolare. Det var verkligen svårt att ta sig fram i mörkret på de lervällingtäckta stigarna och vi plockade så klart fram galghumorn i vanlig ordning när livet suger bigtime...Vi låg bägge i värsta asgarvet i varsin gyttjepöl efter en ovanligt brant nedförsslänt där först jag (Johan) hade tappat fotfästet. Krille började såklart garva först, då han såg mig fara iväg nedför backen. Konstigt nog så slog jag inte mig nämnvärt, och jag kunde höra Krilles garv en bit upp, dock fick skrattet ett abrupt slut då även han hamnade i ryggläge och rasade ner. Nu var misären total! Ösregn, mörkt, vilse, dränkta i lera! Tur vi hade humorn i alla fall... :-) Nu kunde det ju inte bli så mycket värre resonerade vi.

Men så såg vi tillslut ljusen ifrån Gamboa på avstånd och kunde efter ett tag syna oss själva i ljuset från gatubelysningen. Det var en skön känsla när vi väl var tillbaks ombord igen... Kändes nästan som när man var liten och kom hem frusen och skitig efter efter en lekdag i skogen... :-) Vi lagade lite käk och skrattade gott åt hela historien.

Under lördagsmorgonen vaknade vi av att Wild Rose hade en märklig slagsida och gungade av och an trots att sjön låg platt. Efter en check på ekolodet samt ett försök att hämta hem lite på ankarkättingen kunde konstatera att vi stod på grund. Det hela var lite underligt eftersom vi legat på platsen i ett dygn redan, och haft som minst en halvmeter,meter till godo under kölen. Förklaringen låg såklart i att vindriktningen ändrat sig till pålandsvind och detta just när det var slack på strömmen i floden. Vi provade vincha oss ut men hur vi än sträckte upp så ville hon inte komma fri, så vi ställde in oss på att vänta tills högvattnet återvände för att då ankra om lite längre ut.

Efter en stund kom det förbi en fiskebåt, och efter att de synat våra förehavanden på däck så vände de om och kom upp jämnsides och frågade om vi ville ha hjälp. Det ville vi så klart, och efter att vi kastat över en lina rusade vi de bägge båtarnas motorer och vi kom efter lite kämpande flott igen. Vi tackade de vänliga fiskarna som svarade med tummen upp, varpå vi satte kurs mot ankarplatsen utanför Morro.

Under vår färd längs flodsträckan vi hade vadat fram dagen innan kunde vi nu se folk lätt och ledigt vandra fram på den av lågvattnet nu synliga stranden. De skulle bara veta vilket helvete vi hade under gårdagen!

Framme vid Morro så stannade Krille ombord då ankringsplatsen inte var särskilt skyddad, och skarpa rev sköt upp ur vattnet bara ett femtiotal meter akter om Wild Rose. Ett vrak efter en segelbåt halvt uppe på klipporna vittnade om att detta inte var en ankringsplats att lämna båten obevakad på, detta speciellt inte när man seglar omkring oförsäkrade som vi blivit tvingade till.

Jag (johan) tog dingen iland för en uppdatering av hemsidan samt möjligheten att fylla på matförrådet lite. Vår plan var att bege oss ca 10 sjömil längre upp för floden till vad som enligt guideboken skulle vara ett riktigt gammalt primitivt indianfäste, på vilket bla Jesuit-orden byggt ett kloster under 1500-talet.

Tillbaks ombord igen, efter fullbordat ärende iland, så lättade vi ankar igen och stävade återigen upp för Rio Cairu. Omgivningarna var verkligen som tagna ur Skattkammarön eller från filmen Papillon! Man kunde verkligen föreställa sig hur råriggare under 15 och 16oo-talet tagit sig upp längs floden i jakt på skyddade vatten, alternativt i ett försök att gömma sig undan någon efterföljande fiende. De gnistrande strandkanterna kantades av vajande kokospalmer varvat med grönskande mangrove, helt enkelt som taget ur vilket paradisiskt vykort som helst! Under vår färd möte vi många fiskekanoter som seglande tog sig fram emellan de många fångstplatserna, och känslan av att vi tagit ett steg tillbaka i historien växte sig än starkare.

Ofta var de gångerna vi med hjärtat i halsgropen såg ekolodet stiga farligt nära grundstötning, men hursomhelst så hade det antagligen inte varit hela världen då bottnen mestadels består i lera och sand. Runt klockan 2 kom vi så fram till det lilla samhället Cairu. Vi ankrade bland de lokala fiskeekorna, och efter att vi var säkra på att ankaret bitit så tog vi dingen in mot land.

Det som stod i guiden verkade inte stämma nämnvärt, eller i alla fall inte nu längre, för Cairu var inte så primitivt som boken ville göra gällande. Visserligen fanns det inte några spår efter turism, och ett resturangbesök för två var fullt möjligt, inklusive dryck, för ca 35 kronor. Men ändå var det inte riktigt som vi föreställt oss... Folk verkade leva sina liv relativt modernt, och just när vi vandrade omkring på gatorna i byn så råkade Sverige spela fotboll mot Trinidad. Folk som fick syn på oss från sina vardagsrum kom ut och ropade till oss att Sverige var på tv, och att det tydligen inte gick något vidare. Inte för att vi bryr oss om fotboll, men är man i Brasilien så kan man inte säga att man inte bryr sig ett jota om hurvida det går i fotbolls-VM, i alla fall inte om man inte har lust att bli idiotstämplad. Fotboll är som religon här, och de flesta smågrabbarna vi möte på gatorna kunde namnen på fler svenska spelare än vad vi nånsin hade kunnat räkna upp.

Efter någon timme återvände vi ombord. Det hade börjat regna rejält och vi höll oss ombord under resten av kvällen, och fördrev tiden med en hollywoodrulle med Denzel Washington i huvudrollen. Kändes ganska surrealistiskt att höra actionljuden från filmen nere från kajutan, när man stod på däck för o kasta vatten, spanandes ut över djungeln och med alla dess mystiska läten.

Vid dagningen, söndagsmorgon, gick vi upp och lastade vår skörade genua i dingen för att reparera den på byns torg. Efter vi förtöjt vid en flytbrygga släpade vi upp seglet och veklade ut det på den stenbelagda öppningen mellan husen. Genast dök det upp en hel drös med nyfikna smågrabbar som ivrigt ville hjälpa till, och såklart mobba oss en del för att Sverige tydligen hade förlorat fotbollsmatchen dagen innan.

Krille och jag som mer och mer börjat vänja oss vid att folk mer som regel än undantag vill ha betalt för minsta lilla handtag på platserna vi besökt sen vi lämnade Kanarieöarna, var först lite skeptiska till att ta emot den hjälp vi blev erbjudna. Vi var nämligen helt panka, och att få tag i kontanter i Cairu var stört omöjligt. Men de lät oss inte vara ifred och efter en stund verkade det som våra misstankar faktiskt var ogrundade, och att de faktiskt bara ville hjälpa till och inget annat. Vi fick nästan lite dåligt samvete för vår misstänksamhet, och hade vi haft lite småskrammel hade vi mer än gärna bistått med lite, alternativt en fotboll som en av killarna undrade om vi hade ombord. Hjälpen vi fick var jättebra, och grabbarna skiftades om att sy vårt segel under vår övervakning. Vi hade inte mage att låta dem sy hur mycket som helst, och efter en stund insisterade vi på att få ta en större del i arbetet.

Segellagningen blev av högsta klass och vi kände oss riktigt nöjda när vi återvände ombord vi 4-tiden. Regnet återvände tyvärr, och det fick bli ännu en kväll under däck. Vi passade på att laga till ett riktigt skrovmål, bestående av hasselbackspotatis med kycklingfileer i rödvinssås. Kvällen blev lugn och vi satt och diskuterade om hurvida vår nästa havsetapp skulle bli av det längre slaget eller om vi bara skulle ta oss ner till nästa flod längs kusten. Vi är ju utklarerade för Vitoria, och att dröja alltför länge innan vi dyker upp där kanske kan skapa myndighetsproblem.

Måndagsmorgon drog vi återigen upp ankaret och vände ut mot havet igen. Vi har som plan att ankra upp vid Morro igen, för att där införskaffa lite mer proviant inför den stundande seglingsetappen. Hurvida lång sträcka det blir, får väder och vind bestämma när vi väl kommit ut på öppna havet igen. Det råder fortfarande sydlig vind såklart, och självklart så blir det ju roligare ju mindre av den varan det bjuds på.

Johan o Krillen