Torsdagen den 8 Juni 2006

En liten dagsetapp

Så bröts äntligen förtrollningen, och vi kunde fria som fåglar ännu en gång återvända ut på havet! Förtrollning kanske låter lite weird, men faktum är att ett tag trodde jag att vi hade fastnat i Salvador för gott. Tropikerna verkar ha den påverkan på människor.... Allting går lite långsammare. Man får ingenting gjort, och hela tillvaron ligger som i en tät feberdimma. Hur mycket man än vill så når man inte upp till de dagsmål som blivit uppsatta av någon mystisk anledning.

Hursomhelst så blev vi tillslut färdiga med det mesta av reparationerna ombord och vi gav oss f-n på att komma iväg senast under torsdagmorgonen. Det sista hindret vi brottades med innan vi kunde släppa förtöjningarna bestod i att återigen gå en rond mot byråkraterna. Efter ett besök på hamnkontoret hade vi fått förklarat för oss att vi måste besöka både Policia Federal (immigrationsmyndigheterna) samt Capitania Dos Portos (flottan/marinen) för utklarering innan avsegling kunde komma på tal. Tydligen är man tvungen att varsko Capitinian varje gång man ämnar flytta på båten, och om man sen även har fått för sig att segla till en annan delstat så måste även Policia Federal meddelas. Nu är det ganska långt till nästa delstat, ca 500 Nm, men eftersom vi inte är sådär hjärtligt förtjusta i att spinga myndighetsärenden stup i kvarten, så klarerade vi ut direkt för Vitoria, vilket är nästa delstat längs kusten. Om vi sen skulle ha oturen att bli bordade eller på annat sätt upptäckta under planerade etappsegling söderut, så får vi väl hitta på någon nödlögn om att motorn lagt av eller liknande.

Förvånade återvände vi till båten under Onsdagseftermiddagen efter en bara timmes lång dust hos Capitanian, även Policia Federal hade tidigare under dagen visat upp sina bästa kämpatakter genom att väldigt tillmötesgående besöka oss på plats i hamnen. Detta sparade oss en massa tid då Policians kontor annars ligger en rejäl promenad ifrån marinan. Helt ärligt så tror jag inte det var för våran skull de kom, utan antagligen slog de bara två flugor i en smäll när de ändå skulle klarera in något handelsfartyg på reden utanför.

I vanlig ordning så försov vi oss under tordagsmorgonen, och det som skulle varit klockan sex blev först av vid 9-tiden, dvs avsegling. Kändes underbart att få kasta loss igen, inte minst pga det obekväma ryckandet i förtöjningarna som rådit den sista tiden. Hela fyra förtöjningslinor har fått sätta livet till under de 20 dygn vi legat vid bryggan i Salvador!

Vi tuffade sakta ut igenom ankringsområdet som omger marinan, och när vi passerat den gammla fortanläggningen styrde vi hårt babord för att inte missa vårt planerade tankstopp hos sjömacksflotten.

Tankningen gick bra, och det enda som grämde oss lite var att de inte tog VISA-kort. Lite surt att behöva lägga de sista kontanterna på diesel, då det kanske dröjer innan vi får tag i en fungerande bankomat igen, och att vända om tog vi för en omöjlighet då vi nu äntligen blivit fria från hamnbojorna.

Ända sen vi anlände till Salvador så har vinden legat på från syd, och enligt de lokala seglarna så kommer det vara så tills i slutet av Augusti. Så länge tänker vi knappast ligga o vänta, så antagligen har vi ca 700 Nm hård kryss framför oss innan vinden vrider mot ost. Skitkul!! :-) Att sen även strömmen sätter emot det är bara bonus... Vi börjar nästan förstå varför vi är den enda av de ca 40 långfärdseglarna i Salvador, som envisas med att segla söderut vid den här tiden på året. De flesta ska sakta börja dra sig norrut för att på så sätt anlända i Karibien lagom till orkansäsongen bedarrar i slutet av november.
Hursomhelst så ska vi ju till Kap Horn, och det är just på grund av detta vi inte har så mycket fler valmöjligheter än att krysspina oss söderut de närmsta veckorna. Vad vi däremot kan välja så är det hur långa etapper vi seglar, och eftersom det finns en hel drös med underbara ankringsplatser längs Brasiliens kust så finns det ingen anledning att inte utnyttja dessa.

När vi väl gick klara för pirarmarna och kom ut på lite öppnare vatten hissade vi segel och fick en ganska schysst bidewind-segling ut ur Salvadorbukten. Vi passerade en liten fiskeflotta bestående av en salig blandning flyttetyg. De hade allt från trädstammskanoter till halvruttna ekor till sin hjälp, och det var ganska nervkittlande när vi upptäckte att de alla låg med sina ankare i och våran kurs gick rakt igenom fältet. Efter några minuter var vi förbi i alla fall, och jag kunde nästan svära på att vi touchade en av båtarnas ankarlinor med kölen. Hade varit en jäkla syn! En svensk längfärdsseglare med en skrikande lobsterfiskare i släptåg tillsammans med sin trädstamm till kanot...

Vinden höll i sig bra och vi plockade in ett rev i storen, och rullade även in lite på förseglet. Vi gjorde god fart och Salvadors storstadsiluett försvann sakta akteröver. Vårt mål, Morro de Sao Paulo låg ungefär 37 Nm framför oss och om vi skulle hinna fram innan mörkret så var vi verkligen tvungna att lägga på ett kol. Vi seglade aktivt, plockade in och ut rev eftersom vinden ändrade styrka, och det såg verkligen ut som om vi hade god chans att hinna fram i tid. Då hände det som inte får hända! En reva i genuan!! -Helvetes jävlar! -Fort in med den innan det blir värre!!
Som tur i oturen så var det ingen reva i ordets rätta bemärkelse utan en söm som gått upp. Kändes skönt när vi kunde konstatera detta, då det inte är lika svårt att fixa. Vi beslutade att det fick bli motorkörning med storen uppe de sista 15 sjömilen.

Den sista biten in mot Morro de Sao Paulo fick vi sällskap av de lokala fiskebåtarna som också de ville nå in på skyddade vatten innan solnedgången. De verkade gasa lite extra just bara för att komma före verkade det som, och inte oss emot då de förhoppningsvis känner till vattnen här bättre än vi. Vi följde deras spår ca 2 Nm upp i Canal de Cairu, som floden vid Morro heter, innan vi släppte ankaret på 3 meters djup. I solnedgången kunde vi se palmerna vaja på flodbanken på andra sidan och lite längre ut lekte en flock skruvdelfiner i det kavlugna vattnet. Det kändes rofyllt och ljuden ifrån skogen bakom oss stod i bjär kontrast till Salvadors kakafoni. Längs stranden närmst brann det en del eldar i skymmningsmörkret och på avstånd kunde vi höra Bob dylans, The times they are a changing...

Johan o Krillen