Onsdagen den 1 Juni 2006

Hamnröta deluxe....

Nu måste vi bara komma vidare snart! Inte för att det är något fel på Salvador i sig, men vi har kommit på att vi mår bäst av att inte stanna för länge på samma ställe. Av någon anledning blir vi lata, och faller in för mycket i vardagslunken med allt vad detta innebär. Långa sovmorgnar, för mycket glid på stan osv osv... Nu låter vi kanske lite tråkiga som inte vill bejaka allt detta, som i mycket kanske är essensen av långsegling/resa, men eftersom vi har en begränsad budget så får vi lätt samvetskval när vi tex tänker på vad vi har för nota att pröjsa hos hamnkontoret.

Men men... Även vi måste unna oss lite lyx emellanåt. Antagligen kommer det inte bli så mycket av den varan längre söderöver, och helt vansinnigt dyrt är det faktiskt inte att ligga vid brygga i Brasilien, ca 65 sek om dygnet inklusive el o vatten. Att man sen får två vakter med skarpladdade revolvrar som patrullerar bryggan dygnet runt på köpet är ju inte helt fel heller...

Just ankringsplatsen här i Salvador är känd för många stölder och inbrott, så kanske det lönar sig i förlängningen att ligga i bevakad marina i Brasilien, i alla fall i och omkring tätbefolkade område. Vad vi hört av andra seglare som kommer söderifrån, (från Uruguay och Argentina), så är det mer ordning och reda där och man kan tryggt lämna båten på svaj.

Hade det inte varit för att midvintern med konstanta väststormar är på god väg nere vi Kap Horn, så hade vi nog velat skynda på sydamerika etappen en del. Men att runda hornet från öst till väst i en rykande vinterstorm i nosen är nog inget varken vi eller stackars Wild Rose hade överlevt, så vi får ta det lilla lugna och bida vår tid tills förutsättningarna är de rätta. Vi vet av egen erfarenhet vad hamnhybris inför vad båt och en själv pallar med kan få för konsekvenser, bakslaget blir alltid hårt när man inte respekterar havet och spelreglerna som gäller... Med detta inte sagt att vi fått våran sista snyting till havs. Övermod och hybris har en tendens att krypa sig på oss när vi minst anar det... Hahahaha!!

Under veckan som gått har vi råkat ut för en del tråkigheter, dock inget allvarligt. Till och börja med krashade vår huvuddator, som vi använder en del till navigation men också till stor del till förströelse i form av film och musik. En kväll bara dog den, och hur mycket vi än vägrade inse fakta, så låg den fortfarande där några timmar senare, död, uttjänt och förbrukad.

Dagen efter datorhaveriet tog vi med oss missfostret (som vi av någon konstig anledning brukar kalla allting ombord som inte vill som vi vill) ut på stan i jakt efter någon kunnig reparatör att stå oss bi, men efter ett antal timmar av tröstlöst letande gav vi upp. De datorsnubbarna vi fick tag i visste knappt vad det var vi gick omkring o bar på!! En av dem trodde tom att det var en cd-spelare vi hade kommit släpandes och började självsäkert demonstrera en ny modell som hon gärna ville kränga till oss. När vi efter mycket om och men fick förklarat att det faktiskt var en riktig dator vi hade med oss fick hon ett konstigt uttryck i ansiktet som om någon hade dragit upp en lasersabel eller liknande framtidsgizmo framför henne. Med utforskande blick studerade hon vår barebone dator och efter ett tag skakade hon bara på huvudet. Något sånt kunde hon inte hjälpa oss med...

Resignerade återvände vi till Wild Rose, och efter att hämtat tillbaks lite av vår "spirit" så började vi riva datorn i småbitar i jakt på den felande länken, och som ett mirakel hittade vi faktiskt felet tillslut. Mirakel kanske är ett stark ord, men när det gäller mig (Johan) som stod för den största nerstökningen ombord med datorkomponenter stämmer den benämningen till fullo. Jag menar herregud! Jag är ju snickare för h-e... ;-) Hursomhelst kunde vi konstatera att hårddisken var kass, och en sådan lyckades vi faktiskt uppbringa till det inte helt facila priset av 1500 sek.

En olycka kommer sällan ensam sägs det, och så klart finns det ingen undantagsregel ombord hos oss gällande detta. Det var under natten mellan den 28:e och 29:e som ole-dolyckan återvände, och denna gången i skepnad av matförgiftning! Efter ett besök på en pizzeria vilken garanterat hade varit en svensk tillsyningsmans värsta mardröm gällande hygien och renlighet slog det till. Först blev jag (Johan) kass och blev i princip tvungen att tillbringa hela natten utomhus, antingen hängades över relingen i kraftiga kräkkonvulsioner som säkert fick hela hamnen tro att någon på allvar var på god väg att spy upp sina inälvor, eller liggandes i fosterställning darrandes som ett asplöv i det svala regnet. Först under morgonen lugnade kroppen ner sig, och istället fick jag feber och hela måndagen tillbringade jag nerbäddad ombord.

Nu var det Krilles tur, och även om han slapp ifrån kräkandet så led han kraftigt av ständiga toalettbesök. Antagligen har han dragit på sig psykologiska problem för resten av livet pga de fasor han utsattes för under skytteltrafiken till den allmäna wc-inrättningen. Resten får ni fundera ut själva... :-)

Först under tisdagskvällen nådde misären den normala nivån igen, dvs på sin höjd lite disk och otvättade kalsingar härovar. Mattheten fanns visserligen kvar, men efter att sakta men säkert börjat få möjlighet att behålla vätska och mat så kände vi oss åter styrkta.

Under onsdagen kände vi oss bägge tillräkligt återställda för att sätta igång med bestyren ombord igen, och tyvärr så fanns det ännu ett bakslag lurandes i dessa göromål. Vattenläckan inne i motorutrymmet, som vi tidigare endast trodde härrörde från en kass slangklämma intill ljuddämparen visade sig vara av ett mycket värre slag. Vår stackars volvo hade dragit på sig kraftig korrision i avgaslimpan och efter demontering konstarerade vi att den antagligen måste bytas ut helt. Hemma i Sverige hade väl inte detta varit hela världen då modellen är vanligt förekommande, men här i Brasilien måste allt beställas och importtullen är skyhög. Notan för en ny avgaslimpa skulla hamna kring 4000 sek, en summa som i vår skrala budget skulle grävt ett stort hål. Nej, reparation tills vidare är det som gäller, för att på så sätt skjuta upp bytet tills vi är i Argentina. Förhoppningsvis får vi även lite besök från Sverige där nere och med lite tur kanske vi kan ordna en ny hemmifrån på så sätt.

Reparationen är inte riktigt klar i skrivande stund, men vi är hoppfulla och tror faktiskt att den tom skulle klara hela resan hem. Men eftersom vår rutt går genom lite väl öde vatten längre fram, så tar vi antagligen inga risker och chansar.

Som jag skrev tidigare så längtar vi vidare, och även om vi nu har haft lite set-backs den sista veckan så är vårt mål att segla vidare söderöver under början av nästa vecka.

Come rain, come shine....

Johan o Krillen