Fredagen den 26 Maj 2006 I byråkratins högborg! I sakta mak går arbetet med vår "saker som krånglar lista" framåt. Det regnar en del, och det hjälper oss i arbetet ombord i form av en mer human temperatur. Ganska skönt att få lite respit från tropiksolen, som för tillfället täcks helt av en molndraperad himmel med enorma regnskurar som drar in över stan emellanåt. Vädret är ungefär som en svensk sommar, dock snäppet varmare och fuktigare. Känns skönt att kunna stänga nedgångsluckan och höra regnet smattra mot rufftaket, slänga igång en film och koka lite kaffe (utan att förgås i svettfloder), kanske fixa lite med någon småpryl eller bara ta det lugnt. Helt enkelt lite av samma känsla man kan få hemma under sommarmånaderna, då regn och dåligt väder på något sätt ger ens samvete tillåtelse att stanna inomhus o bara ta det lugnt. Kanske är det vi som är lite konstiga, men faktum är att vi bägge börjar längta ganska kraftigt efter områden med ett mer tempererat klimat. Har faktiskt lite svårt och förstå dem som bara trånar efter värme, och tycker vi är helkonstiga som beger oss till kylan neråt Kap Horn. Problemet är ju att man inte kan klä av sig mer i värmen, även om det funnits tillfällen då man bokstavligt velat krypa ur skinnet i sitt värmelidande. Saknaden efter att ta en varm dusch och efteråt hoppa i ett par jeans, och dra på sig en långärmad tröja är stor. Men... Jag vet att den dagen kommer då vi återigen trånar efter värme, och jag antagligen kommer skriva ett klagobrev över hur jävlig kylan är osv... Tur man har lite insikt i alla fall. :-) Livet går fort i Salvador, och vissa dagar tycker man sig knappt hinna ur kojen innan det är kväll igen, och då är vi ändå oftast uppe vid 8-tiden. Så mycket nya intryck som ska bearbetas och falla in. Brasilien är verkligen ett annorlunda land, med stora skillnader i levnadsvillkor. Gatubarn som sover på tidningar i gränderna, och en bit bort kan det stå en snubbe i skräddarsvidad kostym högt pratandes i mobiltelefon. Man får en viss förståelse över den extrema kriminaliteten som utomstående betraktare... Vi har lärt känna en del folk kring hamnen, och även om många av dem är gangsters så verkar de ha en viss respekt för oss då vi försöker röra oss i deras värld på deras vilkor. Dvs vifta inte med dina pengar, bjud inte för mycket, ska du kolla din plånbok så gör det inne på en toalett eller något ställe där ingen ser dig, klä dig enkelt och lämna allt av värde på båten. Bara för att folk är fattiga och drivna till kriminalitet så innebär inte det att de är onda på något sätt, många av de trevligaste människorna här har vi tvärtom träffat i områden ditt "normala" turister inte kommer. Vi hoppas komma vidare snart, och förhoppningsvis seglar vi vidare söderut under den första veckan i juli. Tyvärr så beror det till stor del på hur det går med utklareringen, som är den största nackdelen med och segla i Brasilien. Först häromdagen blev vi helt färdiga med inklareringen och kunde lägga den sista biten i byråkratipusslet vi hållt på med i sen vi kom hit. Finalen inbegrep att i 33 graders värme och 95% luftfuktighet ta på sig långbyxor och skjorta och traska bort till militärförläggningen en bit bort. Eller flottan kanske är den rätta benämningen, då de flesta värnpliktiga såg ut som en blandning mellan Kalle anka och amerikanska flottister från andra världskriget. Vit mössa, jeansskjorta samt blåjeans ala 40-tal... Efter uppvisat pass i vakten in till området blev vi insläppta i en helt annan värld. Det visslas stup i kvarten inne på området och en snubbe står och pratar i en megafon samtidigt, vilket tillsammans tydligen är någon form av aktningsritual som startar så fort en officer passerar vakten. Helt otroligt vilka melodier, och det verkade som om de olika officersgraderna hade olika hälsningsmönster. Vakter med skarpladdade automatkarbiner och skottsäkra västar var uppställda lite varstans, och vi kände oss ganska synade i sömmarna när vi stegade fram över förläggningens exersisområde på vår väg mot "capitania dos portos" Vi hade fått kopior på de nödvändiga ifyllnadsblanketerna av Lennart på Cabo de Hornos, och förberett oss så gott vi kunde genom att på förhand fylla i dem. Kändes ganska skönt då det verkligen var uttömmande formulär med helt otroliga frågor om oss och båten vi färdas i. Hur många kanaler har vår VHF och vilket Mhz område sänder den på? Hur många segel finns ombord och vem har tillverkat dem? Vad är det för modell på kompasserna och finns det något ekolod i båten? Osv osv osv.... Helt otroligt, och vi fick konsultera manualerna till vår utrustning ett antal gånger får att beta av den digra frågelistan. När vi kom fram till Capitanian så blev vi faktiskt insläppta, och detta trots våra allt annat än välstrukna skjortor. Krilles vita såg ut som en äkta skrynkelskjorta, (ni vet de där som var på modet för ett antal år sen), och min militärgröna saknade lite knappar upp mot halsen vilket förde med sig att jag fick ha den uppknäppt ända ner till magen. Det tog tid, lång tid, och vi började ana att något inte stod rätt till med våra papper. Vi såg framför oss hur vi skulle vara tvungna att börja om hela kedjan igen, och behöva genomlida ännu mer av Brasiliens mördande pappersexercis. Tillslut dök officeren upp igen, och vi väntade bara på det som vi nu trodde var oundvikligt, dvs ett bakslag, men efter ännu lite snabba repliker på ett för oss helt obegripligt tungomål stäckte han över papperna till mig och schasade ut oss med en viftande handrörelse. Jag fattade ingenting, och försökte trevande med ett "OK?" pekandes på vår pappershög. SI SI!! Blev svaret på spanska, och vi vände snabbt på klacken för att lämna denna byråkratins högborg... Johan o Krillen
|