Söndagen den 21 Maj 2006

Salvador i våra hjärtan

Under vårt sista dygn in mot Salvador mellan den 15:e och 16:e undrade vi emellanåt om vårt uttalande om att "segla så masten flyger av" kanske skulle komma att realiseras. Vinden peakade 22 m/s i byarna, och sjön blev grövre ju närmare land vi kom.

Vi hade blivit varnade från att gå för nära fyrudden utanför Salvador, då vågorna tydligen blir enormt höga och bryter där vid sydlig kuling, dvs precis vad vi nu hade. Hela natten fick vi kämpa för att klara hålla uppe kursen för att inte behöva segla rakt över det området. Det blev en blöt natt med bottenrevade segel, och eftersom vår toalett inte fungerar längre, så blev vi tvugna att då och då ge oss på den akrobatiska övningen att stå fastsurrad i aktern för o kasta vatten. Inte helt lätt med fem metersvågor in från sidan.... :-)

Som så många gånger förr så blev det en dryg insegling, strömmen hade vänt och vi fick en motström på 2 knop de sista 6 sjömilen in i Salvadorbukten, och efter den minst sagt skumpiga natten var en skön känsla när vi äntligen rundade vågbrytaren och fick se vår efterlängtade Marina centro nautico da bahia.

Efter förtöjningen var avklarad fick vi syn på s/y Cabo De Hornos, en svensk-båt vi träffat i Las Palmas med den pensionerade skepparen Lennart ombord. Vi blev ombordbjudna på varsin iskall öl, och den smakade precis så gott som vi fantiserat om. Äntligen framme!! Seglingen från Fernando till Salvador hade utveklats sig till den drygaste etappen sen vi lämnade Sverige, med en uppsjö motgångar i form av feber, motvind och motström för att nämna några.

Inklareringen skulle visa sig bli den värsta byråkratiska eskapadern vi varit utsatta för hittills. Hela fem myndigheter är man tvungen att besöka för att få sin inklarering, och nu så här en vecka efter vi kom hit är vi inte färdiga än. Vi har besökt immigrationkontoret, hamnläkaren samt hamnkontoret, men hur mycket vi än vill så har vi inte fått våra papper klara hos tullen. De påstår att det är nån form av strejk och att de tyvärr inte kan hjälpa oss, vilket i sin tur för med sig att vi inte kan besöka polisen som är den sista instansen i inklareringskedjan. Kanske borde vi bli upprörda, men faktum är att vi inte bryr oss nämnvärt då det verkar vara mer regel än undantag att alltid är problem hos någon myndighet här. Lika bra att bara ta det lugnt och "just go with the flow"....

Salvador är en stor stad med nästan 4 miljoner invånare, och är en som en kokande kittel med olika kulturer. Och även om katolismen med sina över 350 kyrkor utspridda över de centrala delarna är den vanligaste religonen, så får den sällskap av diverse afrikanska kulter såsom Candomble och Macumba bland andra. Här finns helt enkelt mycket av allt, och som exempel är de olika affärsområdena indelade på ett sätt man inte är särskilt van med från Sverige. En helt kvarter med bara skomakare, en kilometerlång gata med tyghandlare, ett helt område med enbart resturanger osv osv. Detta är ganska bra på ett sätt, då man oftast hittar vad man söker så länge man befinner sig i rätt område. Nackdelen är tyvärr att avstånden blir stora, och vi har redan fått vår beskärda del av långa promenader.

Kriminaliteten är tyvärr ett stort problem även här som i andra delar av Brasilien, och när nyheterna visas på tv känns det nästan som landet befinner sig i ett inbördeskrig. Så mycket våld och mord dagligen att man knappt tror det är sant! Ibland kan man höra skottlossning inne från stan under nätterna, och att många går omkring beväpnade fick vi själv erfara häromdagen. Det var under ett pubbesök ,i ett kvarter som vi kanske så här i efterhand inte hade besökt. Helt plötsligt börjar två killar slås vid grannbordet och vi fick en uppvisning i den brasilianska kampsporten capoera ala streetfight. Det hela var väl ganska harmlöst fram till dess den ena killen kom i underläge, då han helt enkelt drog av tröjan för att visa sin revolver i byxliningen. Och så som vi tolkade hans ansiktutryck var han väl kapabel att använda den. Jag och Krille, som inte är särskilt vana att folk drar revolvrar i vår närhet, tyckte att det hela var ganska exeptionellt, men inga av de andra gästerna verkade tycka att episoden var något märkvärdigt. Efter en stund lugnade det hela ner sig i alla fall, och ordningen var återigen återställd. Inga poliser, ingen blev utslängd, kvällen bara fortsatte som ingenting hänt! Killen med revolvern kom till och med fram till vårt bord för att hälsa på de exotiska nordborna med den sedvanliga nocklehälsningen. Behöver jag tillläga att vi lätt nervösa smörade lite extra för den lokala gangstern...

Under Lördagen bjöd Lennart på resturang uppe bland de historiska kvarteren. Helt otroligt god matkultur, med stora portioner till facila priser. Kvällen blev sen och frammåt midnatt hamnade vi på en utomhusservering med olika lokala band som uppträdde. Gamla som unga dansade på borden och långt ut på gatan, till de afrikanska trummornas ekstatiska dånande. Jag och Krillen kände oss däremot inte riktigt lika rörliga (svenskar som vi är), och satt mest och tog intryck av alltsamans, sippandes på varsin caporinha. Livet var härligt, och vi kände att det är upplevelser likt dessa som kommer etsa sig fast i minnet resten av livet.

Wild Rose har dragit på sig en lång lista med "att fixa" saker, och hamnen vi ligger i känns helt ok att stanna i tills vi är klara med detta. Motorn ska få en rejäl genomgång, innertaket i salongen (vilket lossnade efter en tuff landning ute på atlanten) behövs limmas upp, toaletten ska servas plus en hel rada med annat småfix. Den spökande vattenläckan vi drogs med de sista dygnen mellan Fernando och Salvador har vi upptäckt härör ifrån ljuddämparen till motorn, och har vi bara lite tur så är det bara en slangklämma som lossnat och inte ett hål rakt in i burken. Det verkar vara den här båtens förbannelse, att hela tiden dra på sig mystiska läckor här och var. Förhoppningsvis är detta den sista, men något säger mig att så inte är fallet...

Tyvärr så är båtprylar helt sjukt dyrt i Brasilien, då de tydligen har jättehöga tullkostnader på allt som inte är tillverkat i landet. Så vårt planerade inköp av en ny gps får nog vänta till vi kommer till Argentina eller Uruguai, där kostnaderna förhoppningsvis är något lägre.

Antagligen stannar vi här kring Salvador i en vecka eller två till innan vi seglar vidare söderut. Klimatet här är faktiskt helt ok för tillfället då regnperioden nu kommit igång på allvar. Visst regnar det en del, men hellre det än en stekhet tropiksol hela dagarna som gör en oförmögen att utföra några nyttigheter under dygnets ljusa timmar.

Kanske vi seglar över till Itaparica, en ö knappt 6 sjömil bort. Det ska vara ett riktigt paradis där, med en ankringsplats precis vid ett vattenfall. Vi får se helt enkelt... Den enda tiden vi har o passa är ju Kap Horn i december alternativt januari, vilket ger oss stor valfrihet i hur länge vi vill stanna på de olika platserna vi besöker på vägen.

Johan o Krillen