Söndagen den 14 Maj 2006

Salvador nästa!!

Vår plan att ta oss närmare land i jakt på en eventuell land/sjöbris gjorde tyvärr varken från eller till. Strömmen blev opåverkad och den så efterlängtade SO vinden blev om möjligt bara ännu svagare, för att dö ut helt den 11:e.

Besvikna över vårt misslyckade jaktförsök startade vi motorn, och även om det sved att se att farten inte ville komma över två knop i den starka motströmmen så lät vi den vara igång. Resenomanget blev att vi hellre bränner diesel än driver norrut igen... Min (Johans) feber återvände, och att sitta o styra under den stekheta solen blev en plåga. Hela dagen handstyrde vi i hopp om att kvällsbrisen skulle låta oss koppla in vindrodret, och stänga av den dieselstinkande järnklumpen under däck. Det finns fler nackdelar än den att det kostar diesel, att köra motor på dessa latituder. Värmen!! Efter en hel dags motorkörning är båten som en bakugn, och att försöka få någon sömn i 40 gradig värme är inte det lättaste!

Såklart så kom det aldrig någon kvällsbris, utan det fick bli att sitta vid rorskulten hela natten. Det var en vacker natt... Fullmåne med ett hav som en spegel nedanför, och i kölvattnet blinkade marelden emellanåt. På himmlen i väster kunde vi se städerna Recife och Maceios ljus återspegla sig mot molnen likt jättelika bränder bortom horisonten.

Fredagsmorgon och för den delen hela fredagen, blev i stort en upprepning av tordagen. Med utfällt soltak i sittbrunnen turades vi om att skifta läge på rorskulten medans vi fortsatte för motor genom denna havsöken. Min feber hade nu gett med sig, eller om sanningen skall fram så låg det en del mediciner bakom den prognosen. Går bara inte att härda ut en dag med solen i zenit och samtidigt ha feber utan att begagna sig av diverse febernedsättande medikamenter...

Vår så efterlängtade kvällsbris kom först natten mellan fredagen och lördagen och eftersom sjön var som en kvarndamm, gjorde vi hyfsad fart (genom vattnet) fast att vinden var relativt svag. Kändes underbart att få släppa rorskulten och lämna över uppgiften att styra till vår trotjänare i aktern, dvs vårt vindroder. Hela natten hade vi en skaplig bris, och dessutom möjliggjorde vindriktningen nu en kurs rakt mot Salvador. Ett litet hopp om att vinden kanske skulle stå sig tändes, och stämmningen ombord höjdes mångfallt.

Det var helt enkelt för bra för att vara sant, detta att vi skulle få en stadigvarande vind. För till vårt förtrett dog vinden ut mer och mer under lördagsmorgonen, för att till sist vara helt borta frammåt lunchtid. Va fan!!! Vad har vi gjort för fel!!! Krille som någon dag tidigare börjat prata om att göra business med med självaste den Onde, och på så sätt ytterliggare sammanlänka oss med den så olyckliga kaptenen från Holland hotade nu med att göra allvar av sitt tidigare skämtsamma förslag.

Inte ens Krilles helt radikala förslag att sälja ut sin själ till Belsebub verkade fungera, för klockan 12 under lördagen började det nu så vanliga ljudet av motorn att låta ombord igen. En ljusglimt i tillvaron var att vår fart över grund stadigvarande ökade, och detta skvallrade om att motströmmen vi kämpat mot så länge nu började mattas av. Det blev ännu en varm dag i sittbrunnen, och det ända vi önskade var att solen kunde gå ner och bereda väg för vår kvällsbris.

Den återkom, vår bris, och frammåt tolv på natten verkade vindstyrkan på ca 10 m/s ganska betryggande inför morgondagens vind. Vi var nu tvungna att reva lite, och helt ärligt så borde vi nog revat lite mer än vi gjorde. Men känslan av att forsa fram genom natten med vågor som kastade kaskader av vatten över oss, när vi plöjde fram var alltför stark! Nu ska vi till Salvador om så hela jäkla riggen ska flyga av!!

Vinden höll sig stadig ända fram till söndagmiddag, då den mojnade något. Detta gör dock inget, då vi nu för fulla segel i hyfsad fart med direktkurs mot vårt lite svårnådda mål Salvador.

Solkiga lakan, mögliga huvudkuddar, salongsdynor så inpregnerade av svett att saltkristallerna syns, detta är våran vardag för tillfället. Och det känns som om detta svineri hade fått fortsätta mycket längre så vet man inte vad konsekvenser blivit... Ett helt gäng nya farsoter kanske? Redo att starta värsta pandemin så fort vi stiger iland?:-) Vårt hem, dvs Wild Rose ska få sig en riktig sanitär genomgång när vi är framme. Detta gäller även besättningen, som nu i dagsläget inte har sett en sötvattendusch på över 6 veckor!!! Kan inte med ord berätta hur skönt det ska bli att med rotborste o fälgrent få tvaga bort veckors solkeri!! :-) Krille o sin sida hade en uppenbarelse häromdagen, där han låg under en sval sötvattendusch i fosterställning ivrigt klunkandes på iskalla Heiniken. Alla har vi något att se fram emot iland.... Hahahaha!!!

162 Nm and counting....

Johan o Krillen