Torsdagen den 11 Maj 2006

Landvägran, motström och motvind...

Det känns nästan absurdt, seglingen de senaste dagarna. Känslan av att det finns en högre makt som till alla medel vill hindra oss från att komma till Salvador, känns verkligare för varje dygn som på denna otursetapp.

Vi kämpar mot en sydvind som helt enkelt vägrar släppa taget, och de gånger den har visat lite god vilja genom att vrida lite mer mot sydost har alltid slutat med snyting i form av en squall med stormstyrka och ösregn. Egentligen är det inte vinden som är det värsta, det hör ju seglingen till att man ibland får kryssa även om det inte alltid är så kul. Nej... Det är motströmmen vi dragits med enda sen vi lämnade Fernando, som under de senaste dygnen ökat till över två knop. Allting känns okej så länge man låter ögonen stanna vid kompassen och slår en blick i kölvattnet för att avgöra farten, men alla förhoppningar om någon större framfart över grund, grusas i samma stund gps:en slås på. Vissa stunder har vinden till råga på allt varit så svag att strömmen inte tillåtit Wild Rose en kryssvinkel (över grund) på mer än 180 grader, dvs vi seglar emellanåt fram och tillbaks på samma linje!! Känns sådär måttligt kul...

Ett tag funderade vi på att skita i allt och lägga om kursen mot närmsta hamn, för att där vänta ut bättre väderutsikter. Men efter lite överläggningar, konsulterande i våra guider osv så har vi beslutat att vägra ge upp!! Vi ska till Salvador om det så tar en evighet, likt en ny tids flygande Holländare, dömda att för evigt vara på väg mot Salvador. Tyvärr så innebär det att vi kommer få livnära oss på ris och tonfisk (och detta frukost, middag samt kväll) tills vi är i hamn igen, då vi enbart bunkrat för en sju-dygns seglats. Men men... Värre har man väl överlevt. :-)

En ljusglimt är att det verkar som vi nu passerat det värsta sqall-bältet och vinden är lite mer konstant i styrka. Natten mellan den 9:e och 10:e var helt galen, då vi (bland annat) begagnades med inte mindre än fem 180 gradiga vindkantringar, och detta blandat med ett oupphörligt ösregnande. Vindrodret han knappast med i svängarna när vinden kantrade utan varje gång var det som o segla rakt in i en vägg av vatten och en vind på 20 m/s. Seglen slog back ett otal gånger och smetade mot masten, medans Wild Rose krängdes ner till relingen. Dyngsura och helt vansinniga över vädergudarnas omilda behandling , fick vi stup i kvarten reva, mata på samt skota om seglen. Vreden fick oss emellanåt att gå bärsärk och skota segel utan hjälp av vincharna i vad jag gissar ett sätt att få utlopp för all frustration. Respit fick vi först efter soluppgången, då solen verkade bränna bort de flesta skurarna. Utmattade efter att ha lagt en hel natt utan sömn på våra redan utröttade själar, fick oss att gå i däck större delen av onsdagen, och helt enkelt inte bry oss om någon utkik.

I skrivande stund (den 11:e) går vi på ett slag som kommer ta oss rakt upp på landbacken inom tio timmar, och det vi hoppas på är att eventuellt kunna ta lite hjälp av land/sjö-bris fenomenet invid kusten. Och hoppas att vinden där blåser i riktning som är lite mer tvärs land. Har vi otur (precis som om vi inte kommer ha det) så ökar motströmmen ytterliggare längre in. Men vad gör man? Bättre en dålig plan än ingen alls... :-)

Space and Time...

Johan o Krillen