Söndagen den 7 Maj 2006 Sjukdom ombord! Klockan 10.00 lokal tid under lördagen, lättade vi ankar och lämnade den helt underbara ön Fernando. Vi passade på att snuva hamnpersonalen på två dagars ankringsavgift, som vi ansåg oss vara mer beroende av själva. Man kan tycka vad man vill om vårt tillgrepp, men att ta 200 kr dygnet för att vi ska ha ett ankare på deras botten, tyckte i alla fall vi var helt sjukt dyrt! Till en början ville inte vinden visa sig, så vi passade på att starta vår watermaker medans vi för motor tog oss västerut längs öns läsida. Ett gäng delfiner dök upp, och gjorde oss vant sällskap en stund. Jag (johan) lyckades klappa en av dem över ryggen, något som den tydligen inte uppskattade nämnvärt. Den rullade över på sidan, gav mig en sur blick (eller iaf tolkade jag det så) och sen stack de iväg allihop. När vi väl rundat den sista udden på på Fernando kom vinden, och vi fick en trevlig halvvind i ca 9 m/s. Avståndet på 700 Nm till Salvador kändes plötsligt inte alls särskilt långt, då vi forsade fram runt 7 knop. Vi var bägge glada till sinnet när vi över en öl diskuterade de senaste dagarna på Fernando. Tyvärr så blev lyckan kortvarig ombord, och det hela började med att vinden först mojnade totalt under eftermiddagen. Seglen hängde nu lojt och slog i vinden och de små vindpustarna som emmellanåt kom omintesgjordes av den grova sjön som fick Wild Rose att rulla kraftigt. Seglen ville inte stå, och det slet i hjärterötterna varje gång de med en pisksnärt som fick hela riggen att rysta, tillfälligt fylldes på nytt. Vi plockade ner seglen och startade motorn i hopp om att vinden skulle återkomma vid kvällningen. Både jag och Krille började känna oss matta och konstiga under kvällen. Till och börja med viftade vi bort det med att vi nog bara var trötta, och att sjön brukar suga lite extra det första dygnet, men efter ytterligare några timmar gick det inte att förneka faktum längre. Vi hade feber, bägge två, och den verkade stiga snabbt. Vid sju-tiden var vi bägge helt utslagna och kände apatin växa i takt med att vi bägge fick högre och högre feber. Vad var nu detta? En sak om en av oss blir dålig, men att vi bägge nu verkade lida av samma åkomma, och att den slagit till samtidigt hos oss bägge... Ingen av oss kände sig stark nog att sitta o styra, så vi rullade ut en bit på genuan, och hoppades den i alla fall skulle ge oss styrfart till att låta vindrodret ta över. Hela natten var som i ett töcken, och vi kämpade på så gott vi kunde med att hålla vaktpass, knaprandes på febernedsättande och drickandes mängder av vatten. Vi var bägge fortsatt dåliga under söndagsmorgonen, och vi var verkligt lyckliga till att i alla fall vinden verkade stå oss bi. Inte för att Wild Rose gjorde någon vidare fart i den allt för höga bidewind vi seglade i, men hon sköte sig själv och det kändes som huvudsaken. Först vid solnedgången under söndagen började jag (johan) känna mig lite bättre, detta visserligen under falsarium av att vara fullpumpad med alvedon. Och för Krilles del vet jag inte riktigt då han ligger och sover och jag har första vakten, men om man ska tolka av det svettiga ansiktet och det faktum att han har lindat in sig i en filt trots temperaturen på 37 grader, så tror jag inte han är riktigt kurrant än. Vi har nu ca 550 nm kvar till Salvador, och tyvärr så verkar vinden vrida mer och mer mot syd. Det vi hoppas på nu är bara att vi lyckas ta oss förbi "bulben" på sydamerika innan vinden vridrit så mycket att vi blir tvungna att börja kryssa. Vi ser verkligen fram emot att få ligga i hamn igen, och kunna unna oss lite vardagslyx såsom en sötvattendusch tex. Häromdagen kom vi fram till att det snart är 6 veckor sen vi fick möjlighet att duscha i sötvatten. Inte för att det går att tvätta sig i saltvatten, men efter ett tag så tröttnar man lite på att håret alldrig torkar riktigt och att alla kläder ständigt är halvfuktiga av alla saltavlagringar. Nä!! Lite ordning och reda får det nog bli i Salvador! Sanering ombord ska nog vara parollen vi arbetar under där... Johan o Krillen
|