Torsdagen den 4 Maj 2006

Framme i paradiset!

De oregelbundna vindarna och stiltjen vi var tvungna att kämpa med över ekvatorn började bli stadigare ungefär vid syd 2 grader, och enligt böckerna så har vi nog haft en vansinnig tur med bredden på "the doldrums". Det är tydligen inte ovanligt att stiltjebältet ibland kan vara så mycket som 400 nm brett, och vi verkar har klarat oss igenom på 150!

Sydatlanten visade genast var korten ska ligga med en kuling från SO när vi närmade oss Fernando. Visserligen inte så farligt då vi hade vinden rakt från babord, men dock lite svårt att hålla nere hastigheten då vi var tvungna att segla med vår reservfock på kutterstaget de sista dagarna. Detta pga av en reva i rullgenuan som vi såg det som lättare att vänta med lagning av tills vi nått land.

Den första maj hade vi bara ca 50 nm kvar, och då vi gissade att ankringplatsen antagligen var överfull ville vi absolut inte komma fram under dygnets mörka del. Och då Wild Rose omöjligt gick att få någon hejd på, fast vi nu bara hade focken uppe, så beslutade vi till sist att segla på tills det var ungefär 15 nm kvar, och då plocka ner seglet för o ligga bi. Planen var att avvakta soluppgången för att då ta oss in de sista sjömilen till ankringsbukten.

Det blev en obekväm natt med ett jäkla rullande i den kraftiga sjögången, och när det äntligen dagades gick det tyvärr upp för oss att vi drivit lite väl långt åt väster. Det som vi trodde skulle bli en lustfylld segling hade nu förvandlats till en kryss i kuling, och vi som bara ville ta det säkra före det osäkra!! Under sex timmar fick vi kämpa på mot både vind och ström! Frustrationen var hög ombord och det kändes verkligen skönt när vi äntligen kunde ankra upp på 15 meters djup i skydd bakom Ilha de Fora, några hundra meter från hamnområdet. Egentligen är det missvisande och kalla det för hamn, då det bara rör sig om en vågbrytare som de lokala fiskebåtarna gömmer sig bakom.

Eftersom det verkar blåsa en del här för det mesta, och ankarbukten inte är särskilt skyddad så bestämde vi oss för att ro ut med ytterligare ett ankare i förebyggande syfte. Detta var lättare sagt än gjort, för när jag (Johan) satte mig i dingen för att ro ut med ankarpaketet höll jag på att blåsa ut till havs i den hårda vinden! Gummidingar är verkligen inte lämpade för rodd, och verkningsgraden ligger nog inte långt ifrån 0 %. I rak motvind fick jag i vild rodd slita i 10 minuter för att ta mig ditt jag ville släppa ankaret, vilket var ca 75 meter från Wild Rose. Väl framme var det bråttom till o få det överbord innan jag drivit för långt tillbaks, och i paniken snodde sig ankarbojslinan runt kättingen. Jäklar!! All rodd i onödan, då ankaret nu inte kunde öppna upp som det skulle... Förbannad rodde jag tillbaks och efter att ha hämtat andan en stund beslutade vi att dra upp det igen för ett nytt försök. Denna gången hoppade Krille i havet för att agera utombordare frenetiskt sparkandes vid akterspeglen, och faktum var att jag nog aldrig haft en bättre motor. Den förstod ju till och med talad svenska och det var bara att kommendera åt vilket håll man ville. Kanon!! :-) Det nya försöket gick bättre, och tillbaks ombord kunde vi konstatera att det nysatta ankaret nu grävt ner sig och gav den extra försäkran vi var ute efter.

När vi var säkra på att vi kunde lämna Wild Rose i hennes egen vård, tog vi med oss pass samt båtdokument och kämpade oss in mot land. Då vi var helt barskrapade var vi tvugna att ta en taxi till flygplatsen där öns enda bankomat huserade. Det uppstod lite förvirring kring hur mkt en real (brasilianska valutan) egentligen var värd och det var nog tur att bankomaten inte godkände våra första försök, då vi tydligen hade begärt ut en summa motsvarande 45000 sek!

Tillbaks i hamnen gick vi till hamnkontoret för att få fixat med pappersexersicen och när det var dax att betala gick det upp för oss att det inte var helt gratis att besöka Fernando. Helt utan att skämmas begärde hamnkaptenen ca 1000 sek för en ankarplats för 4 dygn!! I detta ingick visserligen någon sorts avgift som alla besökare på Fernando måste betala till förmån för driften av naturresarvatet. Men herregud, vi som egentligen tänkt stanna i en vecka eller två! Det blir det verkligen inte frågan om nu...

Resten av tisdagen höll vi oss till hamnområdet, och tog det ganska lugnt. Vi unnade oss ett restaurangbesök under kvällen, som ett slags firande att vi nu äntligen korsat Atlanten.

Då vi bägge led av sömnbrist och verkligen såg fram emot en hel natts sömn utan avbrott för pass, så tog vi oss tillbaks ombord redan vid nio och föll i djup sömn. Svårt att ställa om så där bara, och i alla fall jag (johan) vaknade vid ett flertal tillfällen vid tron att det var dax för vaktpass. Härlig känsla, vilken nog mest kan liknas med när man vaknar en lördag och tror att det dax att gå till jobbet...

Onsdagsmorgon vaknade vi redan klockan 7, och det gick verkligen upp för oss att vi fortfarande lever efter östatlantisk tid. Vi brydde oss nämligen aldrig om att ställa om klockorna under överfarten. Faktum är att de inte känns helt fel, då man får ut det mesta av dagarna nu.

Nu var det dax att utforska ön, och vi packade ner snorklings och kamerautrustning och begav oss in mot land.
Vi fick tag i en beach-buggy till ett rimligt pris, och gasade iväg på äventyr i den skraltiga dödsfällan. Inga bälte, inget tak, knappt några bromsar och en alltför stark motor, en bra kombination för att ha det riktigt kul! Vägarna här, (förutom huvudvägen) kan knappt gå under beteckningen väg, då de mest liknar ett bulldozerstråk genom djunglen. Nu förstod vi varför det bara fanns jeepar och beach-buggys tillgängliga hos biluthyraren! Vår silverfärgade buggy flög fram över stock och sten i jakt på de mest otillgängliga platserna. Det var länge sen vi skrattat så mycket! Vårdslös körning kanske man kan kalla det, men det gick helt enkelt inte att låta bli!

Efter lite körning parkerade vi bilen i en glänta i skogen, och började vandra ner mot havet. Det blev en svettig vandring genom djunglen, men efter en stund uppenbarade sig paradiset vilket gjorde det värt alla vedermödor flera gånger om. Stranden vi tittade ner på från höjden vi befann oss på, var den mest underbara som vi bägge skådat! Det simmade delfiner utanför playan och längs strandlinjen vajade kokospalmer i skuggan från klippväggen som omgav hela bukten. Stranden var i princip folktom, det kändes som detta hade varit den perfekta miljön till en James bond eller Indiana Jones film! Fåglar som sjöng i träden, ödlor som kilade fram och tillbaks mellan träden, och ett kristallklart hav som i mäktiga vågor dånade in mot den fantastiska sandstranden, kunde det bli bättre!

Ivrigt vandrade vi vidare i jakt på en nedgång till havsnivån, och efter ett tag hittade vi en järnstege som gick rakt ner i ett hål i vulkanklippan. Vi klättrade ner och väl nere befann vi oss på botten av en naturlig grotta, inte mycket bredare än en halvmeter. Lätt klastrofobiskt, och inte helt lätt att trixa sig fram med dykhus till videokameran och alla andra prylar vi hade med oss. Ute ur grottan så fortsatte leden på en ur berget huggen trappa ner mot strandkanten, och efter några minuter var vi nere.

Vi riggade vårt dykhus med film och begav oss ut och snorklade. Helt underbart! Tropiska fiskar, klippor med koraller och allt i ett kristallklart 30 gradigt vatten. Vi simmade omkring i över en timme, innan vi tog oss upp och lämnade kamerautrustningen. Bränningarna var verkligen mäktiga, och vi önskade bägge att vi haft varsin surfingbräda med oss. Men då så ju inte var fallet fick vi nöja oss med och bodysurfa, vilket inte var fy skam det heller! Efter några timmar, och efter ett otal kraftiga kallsupar av vågorna begav vi oss tillbaks mot beach-buggyn.

Vi körde vidare runt ön, och då ingen hade bett om något körkort eller bett om någon underskrift vid hyrandet av bilen så föreslog jag att det var ett bra tillfälle för Krille att övningsköra lite. Nervöst hoppade jag in på passagerarsidan, och började instruera om de olika reglagen. Det hela gick perfekt till Krille fick lite övermod och gasade på vilt rakt över ett område som mest liknade en nyplöjd åker. Hela bilen lättade och det kändes som om den skulle knäckas på mitten vid landningen! Efter det tog jag över ratten igen... Resten av dagen fortsatte vi vår rundresa, och när vi frammåt kvällen steg ur bilen vid hamnen syntes det knappt att bilen en gång varit silvrig till färgen, nu täcktes den helt i ett tjockt lerlager efter alla de leriga småvägarna vi tvingat fram den på under dagen. Garvandes konstaterade vi att vi knappast kunde lämna tillbaks bilen i det skicket. Vi bestämde oss för att passa på att handla mat inför seglingen mot fastlandet, och i samma veva försöka hitta lite vatten och en trasa att torka av de värsta lerkokorna med.

Det ordnade sig ganska bra med biltvätten, och vid 19-tiden kunde vi med gott samvete lämna tillbaks bilen igen. Resten av kvällen ängnade vi åt båtvård samt stuvning av den nyinköpta maten.

Det blåser fortfarande ganska mycket, vilket sätter lite käppar i hjulet för vår plan att reparera revan i genuan. Men det måste göras innan vi lämnar Fernando, och i skrivande stund (torsdag) tänker vi göra ett försök. I övrigt så har vi klart skepp inför den ca 700 Nm länga seglingen mot Salvador, Brasilien, och vi hoppas kunna komma iväg senast under Lördagen. Känns lite trist att inte ha råd att stanna längre på denna så gudomliga plats, men så blir det tyvärr.

Rumble in da jungle!!

Johan o Krillen