Onsdagen den 26 April 2006

Ingen rök utan eld...Eller?

De senaste kvällarna har vi ofta suttit i sittbrunnen under solnedgången och samtalat om de många skepparhistorierna från förr. Många av dessa historier har senare blivit till stoff för filmatiseringar och böcker, såsom Moby Dick, Kraken i En världsomsegling under havet för att nämna några klassiker.

En kittlande tanke att vi, just i skrivande stund kanske passerar över något av vetenskapen okänt havsodjur. Världshaven är ju en ofantligt stor plats, 69 % av jordens totala yta har jag för mig, och medeldjupet i de stora oceanerna ligger kring 4000 meter. Det vill säga en ofantlig massa vatten, och tanken på att något främmande större djur fortfarande undvikt upptäckt kanske inte är så konstig i alla fall.

Man kan fråga sig varifrån alla historier om gigantiska havsmonster, så stora att de tagit sig an hela fartyg och sänkt dem med manskap och allt kommer ifrån. Är det bara gammla rövarhistorier från överförfriskade sjömän, som i sina försök att överträffa varandras berättelser helt enkelt hittat på, eller kraftigt kryddat dem? Säkert till stor del, och många av de händelser det berättas om har säkert en fullt naturlig förklaring. Men tänk om... Helt omöjligt är det ju ändå inte. Många av de djur vi idag tar för givet i världshaven, måste en gång även de gett upphov till historier. Kaskelotter och valar i allmänhet kanske sågs som värsta fantasifostren i ögonen hos dem som aldrig sett eller hört talas om dessa enorma djur.

Hur som helst, så är bara möjligheten att det fortfarande finns oupptäckta större djur i haven en spännande tanke.
Just från de farvattnen vi seglar i just nu finns det bland annat en historia från 1848, som beskriver ett möte med den gigantiska sjöormen. Det var den engelska fregatten HMS Daedalus manskap, som strax söder om ekvatorn i Atlanten, skulle siktat varelsen. Kapten Peter Mquhaes rapport till amiralitetet beskrev efter hemkomsten ormen som lika lång som deras märsrås skugga i vattnet, och med ett ödleliknande huvud och en man längs dess rygg. Tydligen var det flera garvade djuphavsseglare som bevittnat händelsen och de var alla överrens om att det inte var något för vetenskapen känt djur.

Historier som dessa finns det massvis av, inte minst dem där fartyg även påstås blivit attackerade av monster från djupen.

Just i skrivande stund är det natt, en mörk natt. Ett molntäcke har lagt sin slöja över hela himmlen, och när man går ut för att kontrollera segel och kurs är det knappt man ser handen framför sig. Horisonten lyses emellanåt upp av avlägsna åskoväder, och det är just nätter som denna man ibland funderar lite extra på de där skepparhistoriernas sanningshalt...

Onsdagen den 26:e

Vi är nu nere på 3 grader nord och hettan blir bara värre och värre. Under nätterna ligger temperaturen fortfarande kring 30 grader, och det är inte helt lätt att sova då precis allting är fuktigt. Lakanet klibbar, det kliar och är allmänt jävligt!!
Vårt växande sopberg i sittbrunnen har verkligen börjat jäsa nu, och den härskna odören från ruttnande matrester kan får det att vrida sig i magen när vinden ibland sänder små smakprov ner genom salongsluckan. Vi som har varit så noggranna!! Alla mjölkkartonger sköljs ur, och allting som kan brytas ner i havet åker överbord. Men vi överlever nog, för ska sanningen fram så luktar det nog inte mycket bättre nere i salongen där vi sitter och svettas...

Det har regnat en del under natten, och vinden verkar tyvärr bara bli svagare. Nu under morgonen hissade vi storen då vinden plötsligt vred mer mot ost, och under några timmar fick vi en riktigt trevlig halvvindsegling kring 5-6 knop. Men det hade ju bara varit för bra, för så klart dog vinden ut helt runt middagstid och just nu går vi för motor.

Molntäcket har spruckit upp, och solen visar sitt brännande anlete igen. Och då vi inte har någon fungerande autopilot så är det bara o bita ihop inför det hopplöst tråkiga och mördande varma uppdraget att ta pass vid rorskulten. Förhoppningsvis kommer vinden igen under kvällen, så vi slipper sitta o styra under natten med.

Till ekvatorn är det ca 170 Nm, och vi är bägge lika hemlighetsfulla angående vad vi ska hitta på för jävligheter inför det stundande ekvatordopet. Enligt tradition så ska ju alla sjömän "döpas" första gången de seglar över ekvatorn, och namnet ska komma från någon havslevande djur. Sen ska man förstås jävlas med denne sjöman också, så vi får se vad onda planer Krille har för mig. För min egen del har mina funderingar gått åt lite olika håll... Kanske man skulle tvinga ut Krille mitt i natten för en kölhalning i riktig sjörövaranda, men det kanske vore o ta i... :-)

Did you ever meet one..?

Johan o Krillen