Lördagen den 22 April 2006

Från N8"56 W27"39.....

Klockan är snart 11 på kvällen, och vi är nu inne på det sjätte dygnet till havs sen vi lämnade Kap Verde.
Dagarna går fortare och fortare för varje dygn som går, och vissa dagar känns det nästan inte som man får gjort någonting. Kanske är det värmen eller så har bara sinnet ställt om sig till och leva med mindre intryck. Varvat ner på något sätt kanske...Jag vet sen tidigare att ens sinne kan spela en många spratt under långa överseglingar. Ofta så delar hjärnan in färden i olika "rum", eller det är ofta så det känns. Då veckodagar och vad klockan är blir mindre och mindre viktiga, så blir det efter ett tag nästan lättare att relatera till dessa rum eller sfärer på havet för att hålla koll på förfluten tid. Ibland kan man ha en diskussion om en händelse, och alltsom oftast så kommer man fram till att - Jaha.. Jaja, det var ju när vi var i det rummet innan det förra... Mmmm, jag vet... detta måste låta helsnurrigt, men faktum är att de personer jag seglat med över Atlanten tidigare har fått samma känsla med, och fortfarande så här flera år senare så refererar vi till dessa rum snarare än datum när vi diskuterar någon händelse under de seglingarna. Antagligen har det mycket med väderomslag eller tex ett vindskifte, när gränsdragningen mellan de olika "platserna" delas upp.

All motivation till och göra något vettigt under dygnets ljusaste timmar bränns bort av den stekheta solen i zenit. Redan vid åtta på morgonen är det 30 grader i skuggan, och framåt tolv, ett är det helt olidligt varmt. Svetten lackar i den klibbiga hettan vilket bäst botas med ett otal spannar vatten över huvudet under en dag. Känns som en omöjlighet att man skulla vänja sig vid den här typen av värme. Hade det inte varit för att luftfuktigheten är så förbannat hög, så kanske. Men det här är bara för mycket! "pust"

Seglingen har hittills varit ganska händelselös, då både styrka och riktning på vinden har varit någorlunda konstant. Ofta så mojnar vinden om nätterna, för att sen komma igen runt sex, sju om morgonen. I princip har vi gått för spirat försegel, (med några få undantag) ända sen vi kom fria från accelerations-zonerna kring Sao Vicente. Ganska slapp segling, för slapp kan vi tycka ibland då det emellanåt känns lite väl händelselöst ombord.

Havet häromkring är öde, och på snart sex dygn har vi bara siktat två båtar vid horisonten. Känns ganska skönt att slippa fartygen, speciellt nattetid. Dock så slår tanken en ibland på vad för hjälp vi skulle kunna uppbringa om något skulle hända här ute. Närmsta land är ca 600-700 Nm borta nu, och det enda troliga landet som skulle kunna bistå vid en nödsituation är Brasilien. Antagligen skulle taktiken vid ett sådant räddningsuppdrag gå ut på att omdirigera något större fraktfartyg som går på en närliggande rutt, då helikopterräddning så här långt ut tyvärr inte fungerar.

Apropå förlisningar så borde alla som är intresserade av längfärdssegling läsa boken "A drift" som berättar den sanna historien om en kille vars båt blir ramponerad av en val (eller det är iaf vad han misstänker) någonstans utanför Kap Verde öarna. Båten sjunker på bara några minuter, och utrustningen han får med sig i livflotten blir väldigt begränsad. Resten av boken handlar om hur han lyckas överleva 76 dygn till havs i livflotten, innan räddningen finns till hands. Väldigt bra bok, som antagligen många redan läst. Har för mig att de gjort någon dokumentärfilm eller liknande av händelsen med.

Häromdagen så fick jag (Johan) syn på en liten skitfläck på sjökortet, när jag satt och filosoferade över the doldrums vara eller icke vara. Nyfiken så startade jag datorn för att där kunna kontrollera närmare på vad det var för någon underlig prick. I Las Palmas pratade vi med en seglare som tidigare (under 70-talet) seglat till Brasilien, och han kom ihåg att han varit nära att segla rakt på en mystisk liten klippö som stack upp ur havet mitt ute i Atlanten. Kunde det vara den ön som skymtade på det stora översiktskortet?? Efter lite scrollande fram och tillbaks i sjökortsprogrammet så dök den upp, eller snarare de.

St Paul rocks, ett antal småöar varav den största inte är mycket mer än 200 meter rakt över. Ett antal obebodda öar i värsta Kapten Nemo andan som nästan ligger rakt i vår planerade rutt! Får vi möjlighet, det vill säga om väder och vindar vill som vi, så kanske vi tar chansen att landstiga! Hade varit riktigt spännande! Tilläggas skall att på sjökortet så varnar de för att öarnas positioner och de kringliggande farvattnen inte har blivit ordentligt kartlagda, så råkar vi komma förbi nattetid, så gör vi nog bäst i att inte försöka oss på det. Skulle vara fruktansvärt förargligt att gå på grund mitt ute i Atlanten! :-)

Dax o sova....

Johan o Krillen