Torsdagen den 20 April 2006

I klammeri med "rättvisan"!

Festen vi var bjudna på under långfredagen uvecklade sig till en väldigt annorlunda kväll, med helt andra attribut än de kristendomen så gärna vill pådyvla en under just denna dag. För efter en kulinarisk upplevelse av högsta klass, ombord hos gambierna, så rodde vi alla iland och satte oss i en taxi med kurs rakt upp i slummkvarteren, där Mc:s flickvän tydligen bodde. Efter ett par minuter började jag och Krille skruva lite lätt på oss i baksättet på den framrusande taxin, inför åsynen av alla gäng och den allmänt suspecta stämmningen utanför. Var fan var vi på väg egentligen!? Vi tittade på varandra och började skratta nervöst åt alltihop..

Efter att taxin skuffat sig upp för en sista backe, som mer liknade en soptipp än en allmän väg så stannade den utanför vad som liknade en grå betongmur med lite dörrar här o var. I gathörnen hängde olika gäng och precis allas blickar på gatan var riktade på mig och Krille. Antagligen inte särskilt ofta de fick besök av blonda svenskar i den här delen av stan. Jag (johan) frågade Mc om det var särsklit smart att jag o Krillen (som uppenbarligen inte såg särskilt localaktiga ut) befann oss i dessa kvarteren. Samtidigt som jag sa det, så startade taxin och vad som kändes som vår sista livlina gasade iväg ner för berget igen. Eller det var iaf så det kändes... Mc lugnade oss med att om vi var själva så skulle vi nog inte ha mycket ägodelar kvar inom några minuter, men så länge vi höll oss i närheten av honom så var det ingen fara. Särskilt mycket lugnare blev vi inte, och vi förbannade varandra för att vi inte lämnat plånböcker och annat av värde ombord på Wild Rose.

En dörr öppnades i den grå betongfasaden bakom oss, och vi blev inbjudna i en verkligt schavig lägenhet. Vi blev anvisade varsin stol, och på de närvarande barnens stora ögon förstod vi att detta absolut inte var en vanlig upplevelse för dem. Att ha livs levande blonda skäggapor i vardagsrummet, och dessutom på långfredagen!!

Vi blev bjudna på vad vi först trodde var någon typ av rom, men efter den första klunken fick vi förklarat för oss att det var hembränd 60% apelsinsprit. Ingen höjdare direkt, och i alla fall jag (johan) satt mest och artighetssmuttade på mitt, tills jag fick en möjlighet att gömma muggen utan värdinnans åsyn. Så satt vi där i en timmas tid, rakt upp och ned.. Och då det bara var Mc som kunde någon engelska så blev det mest trevande försök till något givande samtalsämne. Mc märkte antagligen att vi var så där måttligt roade av att bara sitta o glo, så han föreslog att vi alla skulle ta en taxi till en klubb några kvarter bort.

En kvart senare satt vi i en taxi igen, på väg ännu längre bort ifrån Wild Rose, och efter en kort stund svängde bilen in på en stor gårdsplan med ett litet hus i ena änden. Till en börja med undrade jag o Krillen om taxichauffören verkligen kört rätt, då området mer liknade ett grustag än förgården till en nattklubb.

Väl inne i det lilla huset, så visade det sig vara ett riktigt trevligt ställe i värsta reggaestilen. När vi slog oss ner i baren dånade den gammla slagdängan "gimme hope joana" ur högtalarna och texten som berör aparthaid och alla människors lika värde kändes mer aktuell än någonsin. Hemma i Sverige så får man sig till livs dagligen via tv och tidningar om alla problem i Afrika, men ändå så tror jag inte man från tv-soffan där hemma riktigt kan förstå hur människornas vardag i stora delar av afrika ser ut. Många Afrikaner vi pratat med under tiden i Mindelo, har gett sin syn på problemen. Och det står ganska klart att västvärlden knappast är så tjänstvillig som den gärna vill utmåla sig i medierna.

Långfredagen visade sig vara en riktig utgångskväll i Mindelo, för någon timme efter vi anlänt var den lilla lokalen packad till bristningsgränsen. Och efter ett antal svettiga och blöta timmar på dansgolvet bestämde Krille och jag oss för att det var dax att återvända till båten. Rekomendationen var ju trots allt att aldrig befinna sig i stan efter klockan elva på kvällen, och nu var hon närmare 3. Mc följde med oss, då han absolut inte kunde tänka sig att släppa iväg två fulla svenskar på egen fotvandring genom Mindelos slumm. Vi var så klart väldigt tacksamma, och efter en stunds vandring hade vi turen att få tag i en taxi.

På plats om bord på Wild Rose igen så kunde vi konstatera att vi klarat oss utan inbrott, även om vi lämnat båten obevakad lite väl länge denna gången. Vi lovade att i fortsättningen försöka ta lite mindre risker, då ett inbrott ombord mycket väl skulle kunna vara dödsstöten för resan, detta framförallt därför vi nu seglar oförsäkrat.

Under lördagen och söndagen gjorde vi klart skepp. Sjöstuvade alla prylar, kompleterade vårt matförråd med lite mer konserver (som mot förmodan faktiskt finns i gott sortiment och till bra priser). Vi passade även på att tanka lite mer diesel, då även detta är riktigt billigt på Kap Verde (ca 6kr/liter).

Så när vi under måndagsmorgonen vandrade bort till hamnkontoret, så var det bara utklareringen kvar innan den planerade avseglingen mot Brasilien samma kväll. När vi kom in på kontoret, så visade det sig att så inte skulle bli fallet, för så fort hamnkaptenen fick syn på oss blev stämmning inne i det lilla rummet väldigt konstig, och vi kände direkt att något inte stod rätt till. När jag (johan) bad om att få bli utklarerade för att få tillbaks våra skeppshandlingar, så blev det tvärnit. Hamnkaptenen upplyste oss om att han på order av polisen inte fick lov att lämna ut våra papper innan de fått chansen att förhöra oss angående "problemen" vi orsakat under helgen. Både jag och Krillen stod som två frågetecken, och jag frågade vad det skulle vara för problem? Svaret blev en axelryckning, med tillhörande svar att det inte var hans business.
Efter en stund formulerade jag om frågan, då tjänstvilligheten verkade vara lika med noll, och jag frågade hur vi skulle bete oss för att få lov att klarera ut. -Ni får väl leta reda på poliskaptenen, för det är han som lämnat ordern, blev svaret. Jag blev rasande och började domdera om att vi minnsan inte hade tid att springa runt i stan och leta efter någon, utan vi behövde få våra papper klara nu så vi kunde segla senare under dagen. Tyvärr hjälpte det föga för den enda respons mitt vredesutbrott gav, var en ännu djupare axelryckning från andra sidan skrivbordet. Ok då! Var hittar vi den här polisen då? sa jag. Och hamnkaptenen rafsade ner en anteckning på en pappersbit till oss, och föste över till mig. Vad som stog på den höll på o få en att helt gå upp i limmningen! Den störda människan hade skrivit ner registreringsnummret till polismannens bil, och menade på fullt allvar att vi kunde gå ut på stan och försöka leta reda på honom. Vi fick dock ett litet stalltips om att han kanske befann sig nere vid industrihamnen...

Eftersom alla fortsatta försök att få något vettigt ur den idiotiske mannen så var den till synes enda lösningen att vi faktiskt försökte få tag i den här gäckande poliskommisarien. Så vi vandrade ner mot industrihamnen, och håglösa försökte vi kolla bilnummret på alla parkerade samt förbipasserande bilar. Efter 20 minuter gav vi upp... -Det här är ta mej fan helt sjukt!! Vad är detta för jävla myndigheter som man måste ge sig ut på stan för att själv leta reda på!!??? och jag skulle nog kunna fortsätta i den stilen ett bra tag till över hur våra diskutioner gick om det sjuka i hela historien.

Vi återvände till hamkontoret igen, och nu var vi bägge mäkta förbannade! När vi kommer fram, får vi syn på Orlando inne på kontoret, och vi tittar på varandra och sa att detta förklarar en hel del. Orlando som ju varit vår dingevaktare tidigare hade ju börjat bråka tidigare i veckan om lite banala arbetsuppgifter han missat på vår båt, i form av en säck sopor som vår granne Mc hade rott iland med. Enda sen dess låg Gambierna och the locals i fejd med varandra, och enligt Mc så hade Orlando hotat med att gå till polisen för att försöka få honom utvisad.

Plötsligt stog det klart för oss att det var Orlando som låg bakom allting, och de korrupta hamn och polisjävlarna ville så klart tjäna sig en hacka på det hela. Med syrlig röst frågade jag Orlando vad han egentligen gjorde på hamnkontoret, och svaret blev ett långt lismande om att han inte gjorde något speciellt. Återigen försökte jag få loss våra papper från hamnkaptenen men han vägrade och sa nu helt plötslig att vi var tvungna att betala böter för att vi hade haft folk ombord under helgen. Jag frågade vad han menade med det och förklarade samtidigt att vi knappast hade haft några okända personer ombord under påskhelgen. Han gick in i dödläge igen, och började rycka med sina axlar igen. Frustrationen var nu hög, då vi verkade vara i händerna på en lallande idiot, som inte förstod att han inte hade någon rätt att hålla kvar våra papper om det inte kunde presenteras några klara anklagelser mot oss, och efter mina försök att föklara detta för honom fick vi till svar att vi helt enkelt var tvugna att vänta tills på eftermiddagen då polismästaren tydligen skulle återvända. Resignerade vände vi på klacken och började vandra tillbaks mot stan igen.

Plötsligt dök Orlando upp igen, och började likt en lismande råtta förfölja oss i sina försök att förklara att det inte var hans mening att vi skulle bli indragna i hela den här historien om "sopfejden" på stranden. Vi ingnorerade honom totalt och smet in på ett internet cafe för att slippa hans tjatande om det farliga i att göra sig vän med folk från Gambia.

Frammåt tre tiden återvände vi till hamnkontoret, och efter att fått sitta och vänta i en timme dök den mystiske polisen upp. Med pilotbrillor i spegelglas och en riktig cowboypuffra vid sidan steg han ur sin jeep och stegade in på kontoret. Jag tänkte att den där snuten messar man inte med, för då kan de säkert få för sig vad som helst. Plantera kokain ombord eller anklaga en för något ännu värre! Nog bäst att ligga lågt... Vi fick lämna över våra pass till ett biträde och två poliser och två tjänstemän försvann ut genom en dörr på andra sidan rummet.

Väntan blev lång, och man han tänka en hel del på varför det tog sån tid. Vi var ju oskyldiga! Vad fan var det för anklagelser som tog sån tid att koka ihop??!!

Efter två timmar kom hamnkaptenen ut med våra papper och pass. Plötsligt lös han upp i ett försonande leende, och sa att allting var ok. Vi skulle bara se till att få tag i stämplar till våra pass, så skulle allt det här vara ur världen. Vi satt som två frågetecken och bara glodde... Vafan var nu detta för helomvändning?! Men vi funderade inte länge på svaret, utan greppade våra pass fortare än kvickt och gav oss iväg mot passmyndigheten nere i industrihamnen. Såklart hade de stängt, och vi beslutade att försöka igen klockan 8 på morgonen dagen efter.

Tisdagmorgon var vi uppe med tuppen, och gav oss på jakt efter pass-stämplarna. Helt fantastiskt så löpte det projektet smärtfritt och kl 09.00 kunde vi stolt vissa upp våra fortfarande blöta entrada och saida stämplar hos hamnkaptenen. Vi fick efter lite byråkratiska förveklingar äntligen ut våra skeppspapper, och det var med det långa benet före det korta som vi återvände till Wild Rose.

Klockan 10.00 lämnade vi Mindelos ankringsbukt, och snacket ombord handlade till mesta del om vad som egentligen hänt inne på det där poliskontoret i två timmar?? Vi var i alla fall glada att vara på väg igen, och vi skålade med varsin Heiniken i den kraftiga nordostdyningen.

I skrivande stund är det den 20:e April och vi gör måttlig fart mot Fernando De Noronha. Klockan är 6 på morgonen och jag (johan) har mitt sista vaktpass för natten. Det börjar bli varmare för varje dag som går nu, och vi hoppas på att den lilla vinden vi har håller i sig så långt som möjligt. Om ca 750 Nm så korsar vi ekvatorn, och på bägge sidor om denna finns ett stort stiltjebälte. Vad vi hoppas på nu är bara att vår planerade skärningspunkt W26" är ett bra val i år och att vinden kanske bara uteblir under ett eller två dygn, medans vi tar oss förbi för motor.

Good to be free!!

Johan och Krillen