Söndagen den 9 April 2006

Framme på Kap Verde!

Som vanligt så blev den sista tiden innan landstigning dryg, och i detta fallet så berodde det på fel tajming helt enkelt. För under Lördag-kväll siktade vi Sao Vicente, ön vi valt som mål i Kap Verde arkipilagen. Problemet var bara att det var ca 35 Nm kvar in till Porto Grande, (ankringsplatsen) och då det tydligen gjorts en del förändringar där de sista åren involverande nya pirarmar osv, så ville vi inte ta risken att våga oss in nattetid. I alla guideböcker vi läst står det att i princip inga fyrar och bojar går att lita till, då underhållet på dessa är kraftigt eftersatt, om det ens existerar. Så vi tog det säkra före det osäkra, och valde att bida vår tid till havs.

Det fick bli till o ligga bi med seglen nere och rorskulten surrad i lovart. Sjön gick ganska grov och hela himmlen var draperad av ett kompakt molntäcke som varslade om att vinden kanske skulle komma att öka ytterligare.
Det gjorde den, men även om det blev ganska obekvämt att försöka sova med stora vågberg som kraschade in i sidan på Wild Rose så kändes det till hundra procent tryggt. Hela natten turades vi om att hålla vakt så vi inte drev närmare de hotfulla klipporna i söder på ca 5 Nm avstånd, för även om vi inte hade segel uppe så påverkade den starka kanarieströmmen fortfarande vår framfart.

Det blev en lång mörk natt, med vinden yllandes utanför, ibland upp i styv kuling. Ett tag funderade vi på att ge upp, då den kraftiga rullningen fick en att bli bindgalen på alla prylar som flög omkring nere i båten, men efter ytterliggare lite läsning i seglingsguiden över Kap Verde så valde vi ändå att ligga kvar, då det tydligen fanns en accelerationszon mellan Sao Vicente och grannön Santo Antao där vinden med nuvarande vindstyrka kunde öka ända upp till 30 m/s. Bättre då med lite ärrbildning på hjärnan resonerade vi, och fortsatte försöka sova så gott vi kunde i kakafonin som stundvis rådde under däck.

En halvtimme innan soluppgång var vi på väg igen, genuan spirades och vi länsade undan i den kraftiga vinden. Någon accelerationszon märkte vi inte av, (om det nu inte var så illa att det var i den vi legat bi hela natten) för vinden höll sig konstant, om än stark, hela vägen in i ankringsbukten.

Landskapet som spelades upp på bägge sidor om oss i sundet vi seglade i var kargt och klippigt, med stelnade lavafloder ringlandes ner från vulkantopparna och ut i havet. Stränderna på Sao Vicente såg nästan svavelfärgade ut, och vi undrade om så inte också var fallet då en del av "stranden" såg ut att ha runnit ut ur en vulkankägla lite längre bort. Skådespelet som utspelat sig här, med kokande lava, svavel och pimpsten regnande från himmlen måste varit verkligt grandiost den gången det begav sig!

När vi kommit in en bit i Porto Grandes bukt dog plötsligt vinden ut. Det var precis som någon dragit ur sladden, och sjön blev genast flat som värsta insjön. Vi kryssade mellan en hel drös med rostiga skorvar som såg ut att blivit lämnade att dö rostdöden till ankars. Detta bekräftades till en del av de många halvsjunkna båtar som sågs sticka upp en bit ur vattenytan här och var.

Långsamt närmade vi oss ankringsplatsen för småbåtar längre in, då vi plötsligt blev påkallade av en man i en liten roddbåt. Han gestikulera vilt att vi skulle följa efter honom, då han visste en bra plats längre in. Först var vi lite skeptiska, svenska som vi är, och visste inte riktigt om vi ville tråkla oss så långt in mot stranden som mannen i roddbåten så i vrigt ville. Men efter lite dividerande beslutade vi oss för att följa roddarns råd, och vi följde sakta efter den nu vilt roende ankringsguiden.

Det visade sig vara den absolut bästa platsen att finna i hela bukten! Och efter att vi fällt ankaret rodde guiden fram och presenterade sig som Orlando, ankarguide och dingevaktare. Vi frågade om han var intesserad av ett packe cigg som tack för hjälpen, och Orlando sken upp i ett saligt leende och sa att det ville han gärna ha! Tydligen så fanns det fler med samma yrke som Orlando i bukten, och han sa till oss att om någon annan kom fram och ville erbjuda sina tjänster till oss, så skulle vi bara säga att det här var "Orlandos båt!"

Tydligen så är man i princip tvungen att ha en medhjälpare medans man är ankrad här, då man annars i princip blir fånge på båten. Båthjälparna på stranden står till förfogande att vakta ens dinge och båt medans man är i land, och för detta betalar man i våra mått mätt en "spottstyver", i form av lite cigg eller småskrammel. Tidigare har jag hört historier om de som inte vill betala någon dingevakt och helt sonika lämnat dingen på stranden, och rätt många fall så slutar det med att dingen försvinner eller att båten haft inbrott när seglaren kommer tillbaks.

Kap Verde är väldigt fattigt, och att folk då försöker hitta olika sätt att få ihop mat för dagen är ju ganska förståeligt. Och då det lilla vi betalar för att slippa oroa oss för båten betyder så mycket för lokalbefolkningen, så är det inte mer än självklart att man ställer upp och är med på detta, även om samma metoder hemma i Sverige kanske hade setts på med lite andra ögon.

I skrivande stund är klockan 15.00 lokal tid. Krille ligger o sover, och om en timme eller så ska vi försöka oss på att hitta ett internetcafe i Mindelo, som staden heter.

Johan o Krillen