Onsdag den 29 Mars 2006

Snart Atlanten!

Dagarna i La Gomeras lilla skyddade hamn är snart förbi, och om vädret tillåter det så seglar vi mot Kap Verde öarna på Lördag (den 1 april) Det mesta i förberedelseväg fick vi gjort i Las Palmas, men dock återstår en del att göra. Motorn måste ha ny olja och filter, ankarboxen i fören måste tätas, och inte minst så måste vi bunkra mat, vatten och diesel.

De senaste dagarna har hettan varit nästintill olidlig dagtid, med tempraturer på upp till 35 grader i skuggan. Komatillstånd har varit fallet mellan kl 12 och 16, och ibland har man nästan börjat längta tillbaka till vinterseglingen. Men så är det väl alltid, dvs man blir aldrig nöjd hur tillvaron än ter sig. Väl nere i Patagonien, kommer vi säkert böna och be för lite sol och värme, så varför klagar vi egentligen...? Ligger kanske i människans väsen att aldrig riktigt nöja sig, alltid söka efter något bättre. Antagligen är det en del av denna drift som drivit människan ditt hon är idag, med alla de bekvämligheter som finns tillgängligt. Men är det någon som tror vi är lyckligare för det? Inte vet jag, men jag tror i alla fall inte det. Kanske det enda vi lyckats med är att komplicera tillvaron med alla de val, och möjligheter vi ställs inför dagligen. Ska jag bada eller duscha idag? Hmmm.....

Ett annat val vi står inför är vilken rutt vi skall ta över Atlanten, då stiltjebältet vid ekvatorn hela tiden förändras i bredd. De flesta tror att det kommer att bli bäst att korsa ekvatorn runt väst 25 grader i år, men som allting annat när det kommer till väderfenomen så är det mesta bara kvalicerade gissningar, och ingen vet något med säkerhet. Antagligen kommer vi i alla fall ha diesel tillräkligt, för att gå för motor över det i regel 3-400 sjömil breda doldrumsområdet. En sak som vi vet med säkerhet, är att det kommer bli rent förjävligt att sitta vid rorskulten med solen i zenit 3-4 dagar i sträck. Kavlugnt hav utan en tillstymmelse till vind är nog något av det värsta vi vet, hellre då en stadig kuling med lite vågor. Och med detta sagt, så kan vi med all säkerhet räkna ut att vi kommer få ett sjujäkla oväder någonstans över Atlanten. Våra tidigare erfarenheter i att häda vädergudarna har i nästintill alla fall gett utdelninng på något sätt, och så klart alltid i en sån form att man blir tvungen att äta upp sina tidigare yttringar med besked.

Seglingen ner mot Kap Verde kommer förhoppningsvis innbära halvvind till slör hela vägen, och eftersom vi seglar ganska sent på säsongen så kommer det antagligen blåsa en hel del. Enligt vissa kring 5-6 beufort. Så har vi bara lite tur så ska det nog inte vara omöjligt att knäcka de ca 800 sjömilen på ungefär 6-7 dygn...Vi har lagt upp en strategi inför Atlantöverfarten som innebär att vi kommer segla så aktivt vi kan dagtid, och under natten kanske plocka ner storen (alternativt ta in ett rev) beroende på vilken riktning det blåser från. Min tidigare erfarenhet av atlantöversegling säger mig att det är lätt att inte bry sig om att segla aktivt, då man lätt faller in i lunken "de där extra tiondelarna spelar inte så stor roll, det är ändå typ flera tusen sjömil kvar". Men det är just under de långa överseglingarna det verkligen gör skillnad i att trimma o ha sig. På en sträcka på 3000 sjömil så gör en skillnad från 5 till 5.5 knop i snittfart att man når målet ca tre dagar tidigare, och det är ju inte fy skam. Som extra bonus så kanske inte tiden till havs känns lika lång, då uppgiften att få båten att segla så bra det bara går är ett ganska bra tidsfördriv.

Blixt och åskoväder lär vi stöta på en hel del med, då den turbulenta konvergenszonen runt ekvatorn föder ena riktiga åskmoln med regnbyar. Vi har ordnat med åskledare iform av grova kopparledningar som kopplas i stagen till masten och sen släppas efter båten för att ge en eventuell blixt möjligheten att så snabbt som möjligt nå jord igen. Nu är det tyvärr ingen garanti att dessa skulle hjälpa överhuvudtaget om olyckan skulle vara framme, men i teorin så... Vi får se och hoppas helt enkelt! Oddsen på att bli träffad av blixten tror jag ligger någonstans kring en på miljonen när man är på land, sitter man sen i en båt med en 16 meter hög metalpinne viftandes i luften på ett öde hav så förvärras de oddsen till kring en på tusen. Under min förra seglats över Atlanten var det riktigt nära att vi blev träffade några gånger innan en storm utanför New Foundland. Då var ovädret rakt ovanför oss, och blixtarna slog i vattnet runt omkring oss med så höga knallar att vi var tvugna att stoppa papper i öronen. Sekunderna innan en blixt skulle slå nära båten kunde man känna detta i form av att håret på armar och huvud reste sig, och det behöver kanske inte tilläggas att jag och min polare kände oss väldigt små och utsatta inför detta mäktiga naturfenomen.
I själva verket så är det ganska ovanligt att det sker några personskador och dödsfall i samband med blixtnedslag ombord på båtar. Bara man ser till at hålla sig borta ifrån strömledande föremål som vant och stag, samt har på sig gummistövlar om man vistas ute på det i regel blöta däcket. Värre är det då med alla de skador som i princip är oundvikliga på den elektriska utrustningen, samt missvisnigen på kompaserna som i vissa fall kan bli så mycket som 180 grader, dvs reverserade poler. Rapporter om båtar som sjunkit på grund av blixtnedslag är ovanliga, men de förekommer. I de fallen har anledningen oftast varit gammla genomföringar i skrovet som helt enkelt gått av när blixten passerat igenom dem. Tillägas skall att ett kraftigt åskoväder ute till havs är ett vackert och mäktigt skådespel, om än något nervöst.

Valar är något vi hoppas få se mycket av, och då helst under dagtid. Att segla in i ett gäng av havets riktiga tungviktare kvällstid, som blev fallet under min första Atlantsegling, är inget jag vill uppleva igen. Problemet är att valar ofta samlar flocken i ytläge under natten för att sova, och eftersom segelbåtar inte gör särsklit mkt ljud ifrån sig kan det hända att man seglar rakt in i sängkammaren. Och det kan man ju förstå inte är särskilt populärt, jag vet vad jag hade gjort om jag var val iaf... Hehehe!! Risken att råka ut för en valattack måste ändå räknas vara relativt liten, även om tanken på den får en att tänka tillbaks på MobyDicks härjningar i Herman Melvilles bok. Nu vill ju inte vi något ont som var fallet i Kapten Ahabs fall, men ändå. Att ha ett djur i storleksklassen 40-120 ton, (med en hjärna mindre än min en sen kväll på krogen), FÖR nära båten känns lite nervöst specielt nattetid.

Krillen har storartade planer på att fånga fisk under vår segling mellan Kap Verde och Brasilien. STOOOOOOR fisk!!! Kanske en o annan tonfisk, eller kanske rent utav en Blue marlin skulle ju inte vara fel o dryga ut matförrådet med, då det efter några veckor blir ganska enfomigt med burkmat. Men vi får se... Att fånga en tonfisk vet jag sen tidigare inte är särskilt lätt, då de lätt kan väga upp emot 80 kg och hålla en vansinnig fart då de hugger tag.

Äntligen har vi fått fixat allt med den införskaffade satellittelefonen, och om allt går som det ska så är detta resebrevet uppdaterat via den. Har varit en hel del strul att få skickat ner en del saker vi behövde till datorn för att använda den med Iridium-telefonen, då den spanska byokratin satt stora käppar i hjulen. Först fastnade vårt paket i Barcelona, och när vi efter diverse samtal lyckades få loss det där ifrån så fastnade det igen på Tenerife. Suck!!! Blir så jäkla trött... Det hela slutade med att vi var tvugna att betala 700 kr för att lösa ut godset, då tullen tydligen skulle ha betalt för att de öppnat det. Helt otroligt! Precis som om de gjort oss en tjänst och att vi skulle vara tacksamma för att de strulat till det för oss. Man slutar aldrig förundras över hur urbota knäppa regler det finns...

Vi ser bägge två fram något fruktansvärt mot att få komma iväg igen. Två månader på Kanarieöarna är bara för mycket, och det skall bli en fröjd att få känna på Atlantens vågor snart!

See you on the otherside....

Johan och Krillen