Torsdagen den 23 Mars 2006

Blixtvisit på Tenerife...

Lördagen den 18:e var det fullpackat i Wild Roses sittbrunn, då vi trixade oss ut ur San Sebastians hamn.
Vi hade lovat bjuda våra besökande föräldrar på lite segling, och även om Krilles morsa kanske inte såg fram emot det direkt, då hon tydligen har ett visst anlag för att bli sjösjuk, så följde hon med ändå.

Seglingen blev ganska händelselös, men dock väldigt avslappnande och trevlig. Vi tog några slag, utan någon direkt plan, varpå vi bestämde oss att sikta in oss på en närliggande bukt där vi planerade att ankra. Väl ankrade på 6 meters djup, så drog det tyvärr in ett molntäcke över La Gomera, och helt plötsligt kändes det inte lika aktuellt att hoppa i havet.
Kristinas (Krilles morsa) sjösjuka hade tyvärr börjat göra sig gällande, och det var nog i elfte timmen vi fick upp ankaret efter en halvtimme, och började dra oss tillbaka mot San Sebastian igen.

Alla är vi olika, och tyvärr så kommer Kristina enligt egen utsago aldrig mer sätta sin fot i en segelbåt. Hade morsan fått bestämma så hade nog Krille tagit sig an att runda jorden via landvägen istället.:-)

Dagen efter vår lilla segelutflykt var det dax för Krilles morsa att flyga hemåt Sverige igen, och för mina föräldrar att checka in på sitt andra hotel på Tenerife.
Planen var att vi skulle segla över till Tenerife, och lägga Wild Rose i Los Gigantes Marina. Så klart så blev det käppar i hjulen för den planen, för då jag försökte boka en plats via telefon, blev det tvärnit. -No no no, inga platser lediga här inte...-Santa Cruz på norrsidan av ön är den enda hamnen ni kan gå till!

Toppen! Så jäkla typiskt när ens föräldrar har tagit sig ner från Sverige för att besöka en. Svordomarna haglade och vi förbannade den arroganta hamnpersonalen i Los Gigantes, som inte hade det minsta förståelse för situationen. Tillsist beslutade vi att mina föräldrar skulle ta färjan över istället, för att där på plats försöka övertala hamnpersonalen om att vi verkligen behövde ha en plats i marinan.

Under eftermiddagen fick vi det slutgiltiga beskedet... Mina föräldrar var nu på plats i Los Gigantes, och den i våra ögon mentalstörda hamnkaptenen vägrade ge oss en plats i hamnen, och detta trots mina föräldrars egna utsago om flera möjliga tilläggsmöjligheter. Skulle kunna fylla en hel bok med Krilles och mina smädelser över hamnpersonalens trångsynta inställning, då det bevisligen fanns flera lediga platser.

Efter några timmars dividerande om hurvida vi skulle segla över, och med våld tillskansa oss en plats i hamnen beslutade vi (efter överläggande med mina föräldrar) att det nog var bättre om vi tog färjan över dagen efter istället. Så så fick det bli, och det blev faktiskt en riktigt bra lösning, då vi som plåster på såren blev erbjudna att hyra en bil i 3 dagar på mina föräldrars bekostnad. Vad skulle man gjort utan sina föräldrar??? :-)

Fred Olsen trimaranen som trafikerar sundet mellan Tenerifa och La Gomera, var en lite udda upplevelse för oss småbåtsseglare, då den avverkade samma sträcka som skulle tagit oss 3 timmar på ungefär 25 minuter. Kaptenen ombord upplyste oss om att vi färdades i 39 knop, då vi satt och slurkade i oss den första Dorado-ölen. Tankarna gick onekligen till de stora racingtrimaranerna, som tävlar i världsomseglingstävlingen Jules Verne Trophy, de susar omkring jorden i ungefär samma hastighet. Jäklar... Vad hade man inte betalt för att få en plats ombord där..? En arm, ett ben kanske...

Efter ytterligare en Dorado för Krilles del, var vi framme i Los Christianos, och efter den första turistchocken lagt sig banade vi oss väg mellan enträgna inkastare till de många lunchresturangerna längs piren. Efter en stund hittade vi en lämplig biluthyrare, och efter lite pappersexersis satt vi i en Citroen Saxo på väg till Santa Cruz på norrsidan av ön. Vår jakt på satellittelefonen hade börjat...

Vägen till Santa Cruz går längs en snirklig motorväg, och även om det står skyltar längs vägen som upplyser om att hastigheten är begränsad till 120 km/h så ligger det nog närmare sanningen att trafikrytmen låg runt 150-160. Så färden norröver blev allt annat än dryg...

Framme i Santa Cruz parkerade vi bilen och gav oss ut i den lokala marinan på jakt efter tips om var vi kunde uppbringa en satellittelefon. Efter en stund stötte vi på Edward och hans fru Joe, och de bjöd ombord oss på deras väldigt spartanskt utrustade skonare. Edward berättade historier från sin ungdom och sin tid i den Brittiska flottan, deras färder ner i södra oceanen vintertid samt den diplomatiska spänningen som då råde mellan Chile och England.
Brist på upplevelser verkade ingen av dem lida av, och det var imponerande att se att de fortfarande var ute och seglade på de stora haven trots deras ålder på 76 respektive 78 år.

Efter att fått tipset om en butik där de kunde tänkas ha utrustningen vi sökte, sa vi hejdå och gick upp emot staden igen. Efter en halvtimmes letande ungefär fann vi butiken, och mot alla odds drog ägaren fram en lätt begagnad satellittelefon från under disken som svar på vår förfrågan. Svenska som vi är blev vi förstås misstänksamma mot att telefonen låg i en låda, som tillsynes inte alls hörde ihop med telefonen. Vi dividerade lite fram och tillbaks om hurvida vi vågade oss på att köpa en begagnad telefon, och kom till slut fram till att vi ville fundera lite samt kolla upp lite mer fakta innan vi gjorde slag.

Vi kollade runt lite mer i staden samt tog en halvtimme på ett internetcafé för att på så sätt försöka få ett hum om det var en schysst deal med en Motorola 9505 för 1300 euro. Priset vi fått i Las Palmas låg på omkring 1800 euro, men då var det ju en ny telefon. Visserligen så var telefonen vi blivit erbjudna i princip oanvänd, och hade till och med kvar plasten på displayen, så nog var det en bra affär, men eftersom det för oss var vansinnigt mycket pengar, tålde det ändå att tänkas på.

Efter någon timme bestämde vi oss för att avvakta, och köra ner till sydkusten igen för att träffa mina föräldrar.

Kändes skönt att få träffa morsan och farsan igen, och speciellt då vi nu kunde smygövernatta i en faktiskt riktigt skön bädsoffa. Tyvärr var den dock lite liten och att jag (johan) var under natten tvungen att mota bort Krillen från min sida av soffan, då han blev lite väl närgången frammåt småtimmarna.

Dagen efter var vi (nästan) uppe med solen, och efter en snabb frukost satt vi i Saxon igen påväg norrut mot Puerto de la Cruz.
Färden gick på serpentinvägar över den sydvästliga delen av ön, och framför oss hade vi en galning placerad i en rullande dödsmaskin med släp. Det var precis som om han ville ta livet av sig själv, och helst ett helt gäng med medtrafikanter när han ändå var på G!! Jag ljuger inte om jag säger att den takten han framförde sin lastbil upp-och nedför Teides sluttningar hade gjort självaste Colin McRae grön av avund. När vi väl kommit över berget, och kommit ut på en någorlunda rak väg, lyckades vi med livet i behåll passera den antingen gravt störda chauffören eller rent lysande föraren beroende på i vilket forum hans köregenskaper granskas.

Många var de gånger jag slog en blick i backspeglen och fick flashbacks ifrån scenen i motorsågsmassakern när den svarta lastbilen med leatherface bakom ratten förföljer sina offer hack i häl... Den här chaffisen verkade nämligen inte vara den som gav upp i första taget!

Nåväl, efter ca 2 timmars rattande kom vi fram till Puerto de la Cruz, som nog bär det mest missvisande namnet jag varit med om. Puerton (hamnen) består i en för små ekor till fiskebåtar liten skyddsvik, med en kran att hissa upp och ner deras båtar vid risk för annalkande oväder. Vår illusion om att här finna en välutrustad skeppshandel, var så gott som krossad i samma minut vi såg detta, och istället för att springa stan runt satte vi oss på en uteservering och beställde in varsin grande café con leché, och njöt av det helt underbara vädret.

Puerto de la Cruz är tydligen den första orten som började ta emot turister i början av 60-talet, och kanske det beror på att Puerto De La Cruz var ett riktigt samhälle från början, för faktum är att det var riktigt trevligt. Trots de många inkastarna, indiska elektronikaffärerna och de många andra attributen som kännetecknar den vanliga bilden av en kanarisk semesterort, så hade stället ändå en helt annan rytm och lugn som inte går att finna på tex Tenerifes sydkust.

När kaffet var uppdrucket, var vi snart ute på vägen igen. Vi hade nu beslutat oss för att köpa telefonen vi hittat i Santa Cruz, och fortsatte därför längs den bildsköna vägen norrut. Försäljaren accepterade efter lite telefonsamtal och lite annat vanligt försäljar hokus-pokus att vi fick telefonen för 1200 euro. Och efter ett kort besök var vi nu ägare till en satellittelefon modell Motorola 9505.

När vi var tillbaks på hotellet sent på eftermiddagen la vi iväg ett mail till en satellittelefonsagentur i Sverige, för att kolla om hurvida de skulle kunna hjälpa oss med att skicka de kompleterande delarna vi skulle behöva till La Gomera. (Vi skall ju använda satellitlänken för att kunna uppdatera hemsidan under segling, när vi befinner oss på avlägsna platser osv, så därför behöver vi även ett kabblage till datorn, och ett simkort.)

Under kvällen åkte vi tillsammans med mina föräldrar till Playa de las Americas, för att kolla runt lite bland de många elektronik affärerna. Vi funderade på om vi skulle försöka få tag i en billig laptop, att ha som backup om vårt nuvarande datasystem av någon anledning skulle lägga av. Efter några vändor längs promenadstråket längs stranden stod det klart att vi inte skulle hitta någon laptop där. Däremot var det vansinnigt många indier som försökte pracka på mig diverse rakapparater av olika fabrikat... Hello friend! Special price! Just for you my friend...(Ser jag så jävlig ut i helskägg??? :-)
Mina föräldrar i sin tur funderade på att köpa en videokamera, och herregud vilka diskutioner vi hamnade i med de många skrupelfria försäljarna. Svårt att fatta hur det hela hänger ihop, med dessa indier, som verkar ha en elektronikfilial på varenda turistenklav över världen. Finns det en osynlig bakomligande makt som styr över alla dessa firmor, som likt en dold Dr. No fungerar som en spindel i nätet. Hmmm....

Under Onsdagen gjorde vi en utflykt till toppen av Tenerife. Teide, spaniens högsta berg med sina 3718 möh, som trots latituden det befinner sig på oftast är snötäkt på toppen är verkligen en imponerande syn. Kratern som omger toppen, ansågs till alldeles nyligen vara världens största med sina 56 km i diameter.
Landskapet ter sig riktigt månlikt, och ni som sett den första versionen av filmen Apornas Planet kanske känner igen vyerna från våra fotografier, då det var här den till stora delar spelades in.
Jag och Krille hade från början tänkt ge oss på att försöka bestiga toppen, och kanske ha lite snöbollskrig. Men eftersom vi nu hade Wild Rose kvar på La Gomera fanns det helt enkelt inte tid till det, då det antagligen hade tagit en hel dag att ta sig upp och lika lång tid ner. Men men... Berget står väl kvar, om det nu inte sker något våldsamt utbrott de närmsta åren vill säga.

När vi var tillbaks på hotellet under kvällen hade vi fått svar från satellitfirman i Sverige, och delarna vi behövde var det inga problem att få nerskickade inom utsatt tid till La Gomera. Kändes riktigt skönt att det verkade lösa sig smärtfritt, då vi nu har en tidsplan att följa. Vi har nämligen bestämt oss för att segla mot Kap Verde öarna senast den 1:e April, och till dess har vi en del att stå i...

På torsdagsmorgonen var det dax att säga adjö till mina föräldrar. Kändes riktigt jobbigt faktiskt, då vi nu kanske inte kommer att ses på väldigt lång tid. Tanken på att det är över två år till vi är hemma till nära och kära igen, blev plötsligt väldigt påtaglig...

Johan och Krillen