Torsdagen den 16 Mars 2006

La Gomera runt...

Under tisdagen hyrde vi en bil i San Sebastian, med mål att ta oss upp i bergen och kolla in den enligt utsago helt underbara naturen på La Gomera. Biluthyraren rullade fram en Skoda Oktavia, och tre föräldrar samt två sjöbusar packades in i den för fem något trånga bilen.

Jag (Johan) tog på mig uppdraget att ratta bilen uppför bergen, medans (Bernth) farsan, fick bli kartläsare sidan om. Väl utanför samhället tunnades trafiken snabbt ut, och även om vägarna här var minst lika hiskliga som på västra Gran Canaria, så var det en fröjd att slippa möta långtradare och fullpackade turistbussar i vart och annat hörn.

Färden gick på serpentinvägar upp mot naturresarvatet Garajonay. Vyerna på väg upp var svindlande vackra, och på andra sidan sundet kunde man skönja Teneriffas snöbeklädda vulkan Teide på 3700 möh.

Det blev inte långt mellan stoppen, då den ena utkiksplatsen var mer bedårande än den förra. Växtbeklädda berg med enorma utstickade klippor, och allting inrammat under den mest kristalblå himmel som går att frambringa. Tystnaden var påtaglig! Inga motorvägar eller flygplan i fjärran, bara småfåglarnas kvittrande i träden. Det är sällan man kan färdas genom ett landskap nuförtiden utan att se människans ingrepp i naturen vart man än vänder blicken, detta var dock en realitet under stora delar av vår utflykt.

Efter att ha korsat hela ön, började nedstigningen via hisnande vägdragning ner mot det lilla samhället Valle Gran Ray. Väl nere parkerade vi bilen för att se oss omkring i den vid havet belägna byn. Vågorna dånade in mot kusten här, och sände kaskader av det djupblå vattnet långt upp på land. I det stora hela verkade byn vara väldigt avslappnad, och även om här är en begynnande turistindustri under uppbyggnad så kändes det ändå genuint på något sätt.

Vi slog oss ner på en uteservering, tog varsin öl och fick avnjuta spanskt gitarrspel av två locals som satt och övade intill serveringen.

Förvånandsvärt många yngre människor verkar resa hit till La Gomera. Konstigt kan tyckas, då ön inte kan skryta med särskilt bra sandstränder, och nattlivet är i princip obefintligt. Misstänker att det har en del med den hippiekultur som tydligen frodades här under 70-talet, och enligt vad vi hört även finns kvar än idag höljt i haschdimmor någonstans på sydkusten, i form av grottbostäder som befolkas av besökande yngre alternativmänniskor. Jag och Krille funderar på att försöka ta oss ditt för ett besök längre fram...

Efter det relativt korta besöket i Valle Gran Ray satte vi oss i bilen, och började klättra upp för bergen igen för vidare färd mot Vallehermoso, ett samhälle på nordsidan av ön. Skådespelet upprepade sig med hisnande stup och frodiga bergsidor utmed vägen. På ett ställe såg vi bromsspår med efterföljande hål i räcket intill vägen, och den stackars sate som suttit i den bilen lär det inte varit mycket kvar av då stupet på andra sidan säkert var 300 meter.

Vid 16-tiden var vi tillbaks i San sebastian, och även om trafiken varit väldigt måttlig så snurrade det verkligen i huvudet efter de säkert tusen kurvorna vi rattat oss igenom under bilfärden. Bilarna här kan sannerligen inte leva länge, så som man blir tvungen att behandla dem under färd här. Att växla upp sig längre än till trean kan man bara drömma om, och om man vill komma fram någon gång,(och man samtidigt tycker det är kul när det skriker i däcken) så får man pressa bilen ganska hårt i kurvorna ner för bergen. Djävulshornen växer ganska lätt ut om någon local tutandes kör om en.... :-)

...som eld!

Johan o Krillen