Söndag den 12 Mars 2006

Till havs igen!!

Tiden våra vänner från Sverige var på besök var kort, alltför kort... Och efter en trevlig vecka med avkoppling, bad och en hel del fest var det dax för Helene och Karre o sätta sig på flyget hemåt igen. Efter snart 4 månader hemifrån törstade vi verkligen efter nyheter hemifrån och inte minst chansen att kunna umgås lite på varsitt håll. Jag (johan) och Krillen har ju i princip umgåtts dagligen nu i 5 månader, och då kan det vara skönt med lite omväxling. :-)

Under Lördagen lämnade vi Las Palmas runt 15.30 tiden, och en känsla av befrielse spred sig ombord på Wild Rose när vi såg det smogiga Las Palmas försvinna akteröver. Äntligen på havet igen!

Det hade blåst kraftigt från nordost under några dagar, så när vi gick klara från Puerto Da Luz enorma pirarm träffades vi av den den ganska höga dyningen som låg kvar. En månad i hamn har sitt pris, för helt plötsligt kändes det inte så hemvant att röra sig ombord. Svordomarna var många från oss bägge då vi vid upprepade tillfällen slog oss. Jag (johan) tror jag slog skallen säkert tio ggr första två timmarna när jag var nere under däck för och ta positioner.

Vinden ville till en början inte riktigt komma igång, och som vanligt bildades det ärr på hjärnan inför ljudet av de slående seglen.Det hela blev inte ett dugg bättre med den grova sjön, men vi tuffade på med motorn, knäckte vår numera traditionsenliga "lämna hamn bärs" och skrattade gott åt det hela med en stor portion galghumor. Allt var ju som vanligt ombord på Wild Rose, dvs antingen för mycket vind eller ingen alls...

Nåja, när vi rundat halvön La Isleta som Las palmas ligger på, började det skymma och därmed kom den välbehövliga kvällsbrisen igång. Skymningsseglingen blev som taget ur ett vykort! Mot bättre vetande så kunde vi inte låta bli att gå relativt nära kusten, då sceneriet med den nedgående solen, de enorma klipporna och delfinflocken som slagit följe med oss var som lisa för själen.

Nordvästkusten på Gran Canaria bjuder på en imponerande och omväxlande naturvy, och hade vi vetat att det var så vackert att segla denna sträcka, så hade vi nog försökt komma iväg lite tidigare under dagen, för att hinna segla hela sträckan innan mörkrets inbrott. Klippväggarna är verkligen enorma, och vissa stupar från 1500 meters höjd rakt ner i havet. En kul grej för oss som gillar att ha mycket vatten under kölen, är att man utan någon risk för grundstötning kan våga sig riktigt nära land här. Eftersom öarna här är av vulkaniskt ursprung så är det verkligen bråddjupa vatten som omger dem. Gran Canaria tex är i princip en enda kägla som reser sig från Atlantens golv, och tankarna går till de enorma krafterna som en gång varit i rörelse när Kanariearkipilagen skapades.

Någon möjlighet att trimma in riggen ordentligt fick vi aldrig, då vinden låg på från halvvind till läns under hela seglingen. Däremot bjöds vi på antagligen en av de bästa nattseglingar vi haft, i form av plattläns med saxade fulla segel. Gps:en visade stadiga 7 knop under flera timmar, men eftersom vi inte hade någon brådska valde vi att plocka ner storen när vi började med våra vaktpass. Spirat försegel fick bli melodin under större delen av natten, och även utan stor lunkade Wild Rose på i fullt acceptabla 5 knop.

När vi lämnat kusten bakom oss, och vi satt kursen mot La Gomera, blev sjön grov igen. Vi blev förvånande över de många brytande vågorna, och våghöjden var verkligen inte alls i proportion till vinden. Vi gissade att detta berodde på ett lågtryck alternativt en storm längre norröver, som skickat sina sändebud på uppdrag i söderled.

Vaktpassen blev en riktig prövning, då vi bägge låg inne med varsitt kraftigt övertrasserat sömnkonto. Vi bägge upplevde "hjärnskadesymdromet" som vi internt kallar det när man blir väckt, och är helt oförmögen att förstå något alls. I mitt fall tex så väckte Krille mig under mitt sista pass för att fråga om segelsättningen, och min respons var minst sagt underlig. Krille inlede en konversation med mig, och till en början verkade jag med på noterna men efter en stund gav jag helt sonika ingen respons på tilltal längre. Eller det var vad Krille tyckte i alla fall, för jag tyckte mig vara mitt uppe i ett dividerande om hurvida vi skulle plocka ner spirbommen eller ej. Så när Krille knuffade till mig igen och undrade om jag lyssnade blev jag nästan stöt, för i mitt för tillfället vridna psyke hade jag ju redan förklarat allting en gång. I verkligen hade jag somnat om och fortsatt vår diskution i sömnen.

Även Krille fick sig en släng av detta med gravt nedsatt IQ, då det var min tur att väcka honom. Krille vägrade helt enkelt gå upp, då han trodde att jag bara hade väckt honom för att upplysa om att man nu kunde se Teneriffa i fjärran. Andra gången jag fick säga till trodde han fortfarande att jag bara ville prata om något oväsentligt och detta gjorde tydligen den reptiltänkande Krille misstänksam, för han vände mig helt enkelt ryggen och somnade om igen.

Helt klart är i alla fall att grov sömnbrist kan få vilken mensa medlem som helst att gå i barndom.

I samma takt som solen steg under söndagsmorgonen mojnade vinden, och vid tio tiden var vi tvungna att starta motorn då vinden dött ut totalt. Detta bekom oss inte nämnvärt då morgonen i övrigt var helt underbar. Runtomkring uppenbarade sig delfiner i det kristalblå vattnet, och sikten var ovanligt bra för dessa farvatten. Vulkanen Teide på Tenneriffa visade upp hela sin snötäckta kägla om styrbord och framför oss kunde vi skönja La Gomera på ca 20 sjömils avstånd.

Vi lagade frukost vid halv tolv, och det var verkligen en höjdare med mannagrynen vi fått av Helene. Denna utsökta gröt som vi verkligen trånat efter sen vi tagit slut på vårt medhavda förråd. Bättre frukost på havet finns helt enkelt inte! Skulle vara pannkakor med grädde och sylt då, men med gröten slipper man i alla fall dåligt samvete för ogudaktig frosseri som ofta blir fallet med pannkakorna.

När vi nästan var inne framme i San sebastian, som hamnen heter på La Gomera, kunde vi vid horisonten se en en gigantisk trimaranfärja närma sig fort. Jäklar vad den gick fort! Och för att slippa eventuella problem om den skulle hinna ifatt oss inne i hamnen skruvade vi upp takten på motorn en bit. Tajmingen kunde inte blivit mer rätt då vi han före förjan in med knappa 300 meter. Vi tittade upp på turisterna den hade med sig från Teneriffa på akterdäck, och då fick vi se våra föräldrar stå och vinka åt oss. Snacka om bra tidsplanering, eller tur kanske, hursomhelst så var det jäkligt överraskande att vi lyckats komma in precis samtidigt.

Efter vi lagt till i den mycket lugna och vackra marinan, gick vi upp och möte våra föräldrar på bryggan, och även om de nog sätt oss på bilder fick de nog en liten chock av våra vildvuxna anlete.

A strange day....

Johan o Krillen