Fredagen den 18 Februari 2006

Vardagens återtåg...

Jobb jobb och mer jobb! Ja jäklar vad vi har haft o göra sista veckan... Tyvärr så påverkas man lätt av den lokala manaña kulturen, vilket har fått till följd att vi inte riktigt har hunnit med allt som vi velat.

Vardagen börjar tråkigt nog hinna ifatt oss, och det känns som om tiden är knapp till alla förberedelserna inför den stundande atlantöverseglingen. En del har vi dock hunnit med, och båten känns mer sjövärdig än någonsin tidigare. Baksidan av detta är att alla förbättringarna på båten grävt ett stort hål i vår budget.

Men i ett längre perspektiv så tror jag (johan) inte att vi kommer att ångra några utlägg, då det mesta handlar om båtens framdrivning samt säkerhet, något som vi kommer att anförtro våra liv åt under de närmsta åren. Och när det kommer till säkerhet så är det svårt att snåla, för mår inte båten hundra bra till sjöss så kommer knuten i magen som ett brev på posten i form av oro.

Eftersom vårt nästa mål (efter att cruisat i Kanariearkepilagen ett tag) blir Brasilien så känns det även vettigt att förlägga alla större arbete på båten medans vi fortfarande är på Kanarieöarna. Tydligen kan det vara svårt att få tag i delar i sydamerika, och just Brasilien har tydligen en svinigt hög importskatt på marinprylar.

Mastlyftet tidigare i veckan, eller rättare sagt upptakten till detta, höll på att sluta i katastrof. Ett nytt gasreglage var inhandlat tidigare, men eftersom vi visste att det skulle bli ett jäkla mickel att dra de nya vajrarna till detta, bestämde vi oss för att vänta med bytet av detta tills vi lyft av riggen. Kranen var redan beställd, och vi ville absolut inte riskera att komma försent. Hade vi lyckats manövrera omkring tidigare, så skulle det väl gå bra även denna sista gången, resonerade vi. Ack så fel vi hade!!

Med tjugo minuter tills kranen skulle vara på plats borta på varvet, backade vi ut ifrån vår plats vid brygga tio. Det blåste en ganska kraftig sidovind från väster, vilket försvårade manovreringen, och det blev ett ganska friskt gasande, för att överhuvudtaget få båten att röra sig åt rätt riktning.

Med bara några meter kvar till bryggan mitt emot, hände det som absolut inte fick hända. Gasreglaget hängde sig i fullgasläge, och detta med backen i! Tanken på att ramma någon av mångmiljonbåtarna på brygga 11 i fem-sex knop, fick kalla kårar att dra genom kroppen. Med bara sekunder till godo tog jag (johan) beslutet att strypa motorn, och ta vindrodret till hjälp för att få en större roderyta till förfogande. Sekunderna kändes som år, men sakta började aktern röra sig åt styrbord. Vi gick klara från en tyskregistrerad segelbåt i tiomiljonersklassen med knappa 2 meter, och även om faran inte var riktigt över än, så drog vi bägge en lättnadens suck.

Efter ett tjugotal meter låg vi stilla igen. Nu mitt ute mellan bryggorna, utan någon motor att ta till hjälp. Med ett vrål av aggression slet jag upp luckan ner till gasreglaget! Nu duuuu, ditt jäääävla gasreglage ska jag visa vem som är kapten på denna båten, tänkte jag medans min vänstra hand greppade efter en hammare.

Fungerar inget annat, så fungerar alltid våld! Och skulle inte det funka, slå hårdare....De som säger annat har aldrig mekat under stress. Frustrationen över att ligga o driva mitt i hamnen, med bara fem minuter kvar tills kranen skulle vara på plats, fick reptilhjärnan att gå på högvarv. Pang pang pang! Några rappa slag på växelmekanismen, samt ett kraftigt bändande på gasvajern, fick allt att släppa. Gasreglaget återgick till neutralläge igen.

Under tiden jag hade min överkropp nerkörd i toften, hade Krillen fått kontakt med en annan svensk seglare från brygga tio. Han erbjöd sig genast att försöka hjälpa oss in till bryggan igen, och eftersom vinden i detta läge låg på till vår fördel, så tog det bara några minuter innan vi kom tillräckligt nära för att Krille skulle få tag i en förtöjningslina med båtshaken. Den assisterande svensken tog sig ombord på en brittisk segelbåt som låg förtöjd med aktern, för att ta emot våra linor. Det skulle han inte gjort, för sekunderna efter uppenbarade sig en riktigt urtyp av det gammla brittisk-imperialistiska gardet.

Herregud, vilken människa!! Hade det inte varit för att vi var under en sån tidspress och att han var 40 år äldre än oss, hade vi lätt plockat fram änterhakarna och bordat hans skuta för o lära honom lite hyfs. Gubben började helt sonika skrika på överklassengelska att svensken minnsan hade beträtt hans båt utan att först be om lov, och detta med skor på. Något som i gubbens vridna psyke antagligen skulle varit belagt med dödsstraff, om han fick bestämma. Den hjälpsamma svensken blev lite bragd ur fattningen, och försökte förklara att det var lite av ett nödfall, och att det tyvärr inte funnits tid och knacka på för o be om formuläret för ombordstigning. Detta fattade inte gubben, som fortsatte gorma.

Vi ingnorerade honom så gott det gick, och efter en stund låg vi vid bryggan igen. Både Krille och jag kokade av ilska, och det var nog tur för engelsmannen att han gick ner under däck efter ett par minuters surt granskande av vår tillläggning. Vi tackade svensken för rådig hjälp, och vi växlade även ett antal väl valda ord angående gubbjäveln i grannbåten.

Efter en kort kontroll av det med våld och svordomar reparerade gasreglaget, var vi på G igen. Tyvärr så hade gasvajern lämnat in för gott nu, och detta medförde att det nu bara fanns tre läge att köra motorn i, full gas fram, neutral eller full gas back. Jaja tänkte vi, vi har väl varit med om värre situationer, så det ska nog gå bra detta med. Vi forsade fram mellan bryggorna för full gas, och hade hamnpolisen fått syn på oss skulle vi nog inte ses med blida ögon.

Begrepp som att ha tungan rätt i munn eller ha is i magen var lätta att applicera på oss när vi närmade oss varvet. Framför oss låg det ett grovt betongfundament till brygga, och vi satt i en segelbåt vägandes ca sju ton i en hastighet 6 knop med ett tvivelaktigt gasreglage. Ingen bra kombination alls!

Med någon båtlängd kvar till bryggan slog vi full back, och Krille rusade upp på däck för att gripa tag i en av de många tamparna som hängde ner ifrån kajkanten. Efter att motorn fått ylla på fullback ett tag ströp jag (johan) motorn och rusade upp på däck för o hjälpa till att ta emot kajen. Med gemensamma krafter lyckades vi få stopp på Wild Rose´s framfart.

En öl, en snus behövdes genast efter den pärsen, tyvärr var ölet slut, så vi fick nöja oss med kombinationen snus och juice istället.

Såklart var inte kranen där än, fast vi redan var en halvtimme försenade själva. Jag vandrade in till "El Patrone" och bad han ringa upp vår på gatan uppraggade kranförare, för o höra var han blev av. Det skulle dröja hela 2 timmar till innan Lucas, som krankillen hette, ämnade dyka upp. Och även om det inte gott någon nöd på oss, så kändes vårt vågspel med att ge oss ut i hamnen med ett trasigt gasreglage ganska onödigt.

Rigglyftet gick smidigt i alla fall, och efter att betalt Lucas 30 euro, satte vi igång med att strippa riggen från vant och linor.

Riggkillen, som visade sig var en riktig hedersknyffel när allt kom omkring, kom ut till varvet för att titta över riggen. Vi, som var ganska beredda att ta mycket av det han sa med en nypa salt, blev glatt överraskade när han till och med rekomenderade byte av mindre vajrar än vad vi först nämt. Riktigt trevligt när ett företag inte bara ser till hur mycket pengar de kan kamma hem på en affär, utan också till sitt rykte. Enligt Oktavio, som riggkillen hette, var det inte nödvändigt att byta ut för och akterstag, då dessa max kunde vara fyra år gammla. Detta kunde han avgöra på modelen på vår Furlex samt våra isolatorer i akterstaget.

Antagligen kommer arbetet med riggen vara klart tills på måndag (den 20:e), och det känns verkligen skönt att nu mer ingående veta skicket på riggen.

Snart kommer det ner lite vänner och familj i från Sverige för och hälsa på oss, och då ska alla arbete med båten vara färdiga förhoppningsvis. Vi känner att vi behöver ha någon vecka lugn och ro innan vi sticker över atlanten i slutet av Mars, så det kommer bli en fröjd att segla omkring mellan öarna med nära o kära.
Sen är det ju inte helt fel att få ner lite mer snus, och diverse andra svenska specialiteter som vi lider brist på. Just snusandet har tyvärr eskalerat en del, inte minst under den ganska slitsamma seglingen ner hit.

Snart på havet igen!

/Johan och Krillen