Lördagen den 11 Februari 2006

Storm, turister och en förljugen El Patrone...

Under söndagen passade vi på och ta en dag ledigt från båten, för att ta oss ner till den påstått soligare och varmare sydkusten.

Vi lämnade Las Palmas runt två tiden, och färdades söderöver i en riktig dödsfälla till buss, detta tillsammans med en klassisk jag-är trött-på-livet chaufför. Jävlar vad han körde! Tror faktiskt inte det var ett enda annat fordon som körde om oss på hela den ca 5 mil långa bussfärden.

Vi hoppade av lite på måfå, och väl av bussen visade sig det vara i Playa de Ingles vi hamnat. En riktig turistfälla, med alla de vanliga attributen, såsom krims-krams affärer, diskotek och barer med enträgna inkastare. Hela området kändes verkligen onaturligt plastigt, och när vi strosade omkring bland de många svenska turisterna var det nästan som om man väntade på att få höra någon klassisk replik ifrån filmen sällskapsresan. Typ: Finns det svenskt kaffe på hotellet?(sagt på gnällig Mjölbydiallekt)

Detta var verkligen inget ställe varken för oss eller våra plånböcker, då det mesta här kostade ansenligt mycket mer än i det något mindre turistdrabbade Las Palmas. Vi förundrades över att folk verkligen vill åka till sådana här ställen. Så själslöst på något sätt... Efter några öl i varsin solstol nere på stranden kom vi överens om att det måste vara den ständigt närvarande trygghetsfaktorn, som får nordeuropeiska familjer att vallfärda hit. De vet vad de får helt enkelt. En säker, tryggt paketerad semester. Kanske något okryddat, ungefär som att köpa färdigmiddagar på konsum. Trist, men enkelt och smidigt...Ja, jag säger då det! Vart är vi på väg, när vi så högt tillber tryggheten att vi glömmer bort självaste livet. Efter några timmar nere i detta turisthelvete var det nästan som om man hade lust att rusa upp på närmsta biltak, och skrika för full hals: VAKNA! SER NI INTE VAD NI GÖR! Dricka svenskt kaffe och kränga köttbullar kan ni väl för fan göra hemma!! Öppna ögonen! Det finns ju en hel värld att se!!

Men men... Vem säger sen att jag ser allt ur rätt synvinkel? Kanske jag som fått allt om bakfoten... Den som lever får väl se. Kanske även jag finner mig sittandes här en dag, med familj och allt. Man kanske ser allt lite annorlunda då... Kanske värt att offra lite av livet för den där tryggheten då? Vad vet jag, vad vet jag...

Under kvällen förvandlades Playa de Ingles från snällt familjesanatorium till ett grällt diskodunkande inferno, med langare och droger överallt. Vi med våra skägg och kanske inte helt hippa kläder kände oss ganska malplace. Det kändes lite konstigt att vara helt omgiven av festande svenskar i och omkring våran egen ålder, men att ändå känna sig utanför på något sätt. Antagligen hade detta flera anledningar, varav den största säkert berodde på att vi nu har vårt vardagsliv här medans de svenskar som festade omkring oss var här för några dagars vilt supande, och efter en sextimmars flygresa skulle vara hemma till sina liv igen. Vårt tidsspektra på två-tre år tills vi är hemma, gick ju inte riktigt att jämnföra med detta.

Dagen efter vår turistutflykt var vi tillbaks på varvet, och blykepsen var på till och från under hela dagen. Men vi kämpade på, och fick faktiskt uträttat en del nyttigheter även denna dagen. Våra nya bussningar till rodren, som vi väntat på ett bra tag dök tyvärr inte upp denna dagen heller, men efter lite påtryckningar inne på varvskontoret fick vi "el Patrone" att lova oss dem till dagen därpå.

Dagen hade kommit, nu skulle vi väl då äntligen få komma i vattnet, eller...?

Tyvärr blev det inte så, då vinden under tisdagen bara ökade och ökade. Kranföraren vägrade lyfta på grund av den starka sidovinden, och ska jag vara helt ärlig så var det rätt skönt att vi slapp komma i vattnet.

I den sydvästliga vinden stod hamninloppet vidöppet rakt ut mot Atlanten, varpå krabba vågor och en allmänt stökig sjö rådde även inne i hamnen. Hade inte varit helt enkelt att lägga till i den sidovinden, och speciellt inte med vårt tveksamma gasreglage. (Apropå det så har vi fått tag i ett nytt, som kommer att bytas under veckan som kommer).

Det fick bli till att stanna på landbacken ännu ett dygn, men eftersom vi tyckte att varvet lovat lite väl mycket angående leveranstiden på bussningarna fick vi dem till att låta oss ligga gratis till det skulle vara möjligt att sjösätta igen.

Under natten ökade vinden till full storm på mellan 25-30 m/s, och vi vaknade bägge av den vrålande stormen. När man stack upp huvudet ur luckan blev ansiktet fullkomligt blästrat av sand och grus som vinden bar med sig. Hela båten blev täckt av ett finkornigt lager, och enligt vad folk säger här på ön så kommer denna sand hela vägen från Sahara. Driven över Atlanten i de starka uppåtvindar som skapas där land möter hav vid afrikas västkust.

Eftersom skrovet låg i vagga hade Wild Rose ingenstans att fly undan den hårda vinden, ingen krängning medgavs, varpå kontentan blev ett hemskt skakande och rystande ombord. Det kändes inte alls nyttigt för bordläggningen, och i bakhuvudet visste vi bägge att vaggan skrovet vilade på, var i ett bedrövligt skick. Svårt att sova när en total kollaps av ställningen stundvis kändes helt nära och verklig. Tillägas skall kanske att besten till vakthund som strök omkring nedanför i mörkret verkade ha blivit helt galen av stormen, så att gå ner för en kontroll av stöttorna var inte att tänka på. Dessutom hade vi inga godsaker kvar ombord att locka bort den med...

Efter någon timme kändes det ändå som vinden verkade bedarra något, och frammåt luchtid under torsdagen blåste det en måttlig bris från öster. "El Patrone" hade nästan gråten i halsen, när han som värsta smörsångaren bedyrade att vi skulle bli prioriterade under dagen. -Bara några båtar förre, sen är det er tur... Jag lovar!

Yeah right! Konsten att planera är väl ungefär lika vanlig här som det var med microvågsugnar under stenåldern. För när klockan var vid fem, låg vi fortfarande på landbacken. Vi var rasande, och letade förgäves efter den förljugna kontorsråttan till varvschef. När vi försökte få något vettigt ur den icke engelskspråkiga kranföraren påminde han mest om den där Manuell, eller vad han nu heter. Ni vet han som hela tiden säger: Me know noooothing, i´m from Barceloooona...

Klockan sju på kvällen dök chefen upp igen, och ursäktade sig lika gråtmilt som tidigare, när han ännu en gång gav oss ett löfte. Nu skulle vi vara första båten i sjön under fredagen, sa han, och luttrade som vi var svarade vi bara, whatever, whatever...

Uppe i med tuppen var vi under fredagen. Detta för att mota bort andra konkurenter till kranförarens gunst. Nu skulle vi i! Kosta vad det kosta ville! Det fick vara värt lite sura miner och munhuggning...

Det första vi fick syn på när vi kom ut från båten, var en segelbåt som lagt till mitt i lyftrännan.Den tyska ägaren sprang runt krankillarna tjatandes om att han bara behövde ett snabbt lyft, för att kontrollera propellern. Vi gjorde ett snabbt slut på hans fantasier, då vi gjorde klart för både tyskseglaren och varspersonalen att om inte de tog och lyfte i vår båt omgående som de lovat, så kunde vi inte längre ta konsekvenserna av vårt handlande. Killen som vi tyckte var lik den där Manuell, fattade för en gångs skull vinken, och han startade genast upp kranen, varpå han bad sina kollegor mota bort tysken från bryggan.

Så kom vi äntligen i vattnet! Underbart! Roderna fungerade utmärkt, och efter lite trixande fram och tillbaks i hamnen hittade vi en perfekt plats på brygga 10.

Nu är det bara resten av båten kvar att fixa, men det känns jäkligt skönt att fått ordnat roderna då dessa är en så vital del på båten. Vi har bokat in ett lyft av riggen till tisdagen den 14:e, då vi kommer att lämna in alla vant och stag för måttning och nytillverkning. Känns bäst så, då man enligt riggarens hokus-pokus ju aldrig kan veta exakt vilket skick de är i. Vi tror väl i och för sig inte det är något fel på dem, men att ha med sig en extra uppsättning vant och stag känns inte helt fel om vi skulle råka ut för ett rigghaveri långt ut till havs.

Lost for words...

Johan och Krillen