Tisdagen den 31 Januari 2006

Wild Rose på land

Las Palmas hamn, Puerto de la Luz, är en riktig smältdegel av nationaliteter, och de flesta långfärdsseglare som besöker Kanarieöarna gör ett stopp här. Kanske inte pga sol o bad direkt, utan nog mer i sällskapligt syfte, eller för att fixa eller utrusta sin båt inför atlantöverseglingen.

Hela hamnen sjuder av arbete, och de flesta andra seglare vi pratat med, har en diger att-fixa-lista, vilket vi känner igen. Dagarna i ända byts det erfarenheter och ljugs en massa. En väldigt vanlig syn är en kille som jobbar, medans två, tre andra står och tittar på, dikterandes en massa "goda råd", detta alltsom oftast med en öl i handen. Men det är så det ska vara... Det ger den speciella charm, som bara en riktigt levande hamn har.

I hamnen ligger ganska många svenskar, men de flesta har antagligen redan gett sig iväg över Atlanten för att hinna med säsongen i Karibien.

De seglare som finns kvar här, har alla lite mer udda mål, på sina seglatser. De flesta ska segla mot Sydamerika, precis som vi. Men här ligger även ett stort sponsrat team som är på väg mot Antarktis, och det vattnas i munnen när vi ser vilken utrustning de har med sig. Satellittelefon med direktuppkoppling mot internet och en hel drös med andra svindyra gizmos. Att sen själva båten mer ser ut som en stridsvagn än segelbåt, gör ju inte saken sämre...Huh huh! Varför är man inte ekonomiskt oberoende?? Hade vi haft deras båt, så hade vi nog inte ens bangat för en cruisingvecka på självaste floden Styx i Hades. Men jaja... Vi skall absolut inte klaga, vi är ju själva ganska priviligerade att få möjlighet att genomföra vår resa.

En annan kille här, har det garanterat sämre ställt än oss just nu...Han gav sig iväg häromdagen för färd mot Karibien, och detta i en roddbåt. Eller roddbåt kanske inte beskriver hans farkost något vidare, då den mer ser ut som en jättelik trampebåt med tillhörande åror. En sak som är säker, är att killen garanterat kommer ha läder i nävarna den dagen han går iland igen....

Lennart, en svensk sjöman som pensionerat sig från och med i år, ligger även här, och efter några öl ombord på hans stolta Cabo de Hornos, fick vi verkligen blodad tand i att försöka oss på just Kap Horn. Men vi får se... Mycket vatten skall vi segla över innan vi måste ta beslut i denna fråga. Men vi sticker inte under stol med att Lennarts seglingsplan, innehållande segling i Patagonien och rundning av hornet, verkar jäkligt lockande.

Ombord på Wild Rose har det varit lika mycket aktivitet som hos alla andra långfärdsseglare här, och vi bestämde oss ganska omgående för att lyfta upp henne på det lokala varvet. Detta för att kunna göra allt det vi borde gjort innan vi lämnade Sverige, men som vi i tidsbrist fick skjuta upp tills nu.

Så här i efterhand så känns det rätt bra att vi fått en riktig shake-down-trip hit. En del saker som vi inte trodde var så viktiga hemma, har visat sig behöva mer tillsyn än vad vi trodde. Bland annat så har roderbussningarna till huvudrodret gett upp, och dessa tillsammans med de bussningarna som sitter i vårt vindroder skall vi få svarvat nya. Självaste Spanska kustbevakningen har lovat hjälpa oss med tillverkningen av dessa. Konstigt, då vi i vanliga fall inte brukar vara särskilt populära hos deras gelikar.

Det finns så klart en baksida med allt fixande ombord, och det är den anstormning av utgifter som hopar sig. Många bäckar små brukar man ju säga, men i vårt fall kanns det snart som fördämmningarna skall brista. Alla verkar vilja sno ens pengar här...Alla hjälpsamma trevliga leende i skeppsbutikerna och hos killarna här på varvet falnar så snart de förstår att vi inte är några rika seglargringos. Här på varvet försöker de hela tiden smyga in lite extrautgifter. Det kan röra sig om hyra för en maskin eller vad som helst, och vi är verkligen glada att vi har med oss de flesta verktyg själva. Och i de fall vi inte har, så frågar vi någon av båtgrannarna.

Något som nog många seglare känner igen sig i, är allt hokus pokus som omger riggen på en segelbåt. Det är precis som om vanligt sunt förnuft och hållfasthetslära inte gäller längre här, eller det kanske det gör, men inte efter man pratat med en riggare. Ingenting verkar kunnas sägas med säkerhet. Vad tror du om vår rigg?, Är det dax att byta vanten? Håller vantskruvarna en säsong till?, kan man fråga, men svaret man alltsom oftast får är att ingenting kan sägas med säkerhet. -Nja, (säger riggkillen) det är nog bäst du byter ut alla vant och stag, man kan aldrig veta med rostfritt vet du....-Och ni skall ju över Atlanten, ajabaja! Se nu till och punga upp allt ni äger o har, så kanske jag kan fixa så riggen håller tills ni är iland igen.

Ok ok, riktigt så farligt är det väl inte, men att säga att någon av de prylarna som hör till riggen är prisvärda, skulle vara ett riktigt skämt. Antagligen så får vi köra med en kompromiss, dvs byta de delar som ser misstänkta ut i våra ögon.

I natt (den31:e) skall vi sova vår första natt inne på varvsområdet. Kommer säkert att bli ganska intressant, då vi inte kan använda toaletten ombord längre. Och detta är väl inget problem i sig, problemet är den best till hund som varvsägaren släpper ut här om nätterna, och att komma till toaletten innebär en vandring rakt igenom hela dennas revirområde. Vi funderar på att införskaffa lite billig korv o kasta omkring sig, för att på så sätt avleda uppmärksamheten, medans man banar sig väg mellan rostiga tunnor och annat mitt i natten. Att ha bråttom till toan kanske kommer få en helt ny innebörd....

I skrivande stund har vi 25 grader varmt, och solen är påväg ner över bergen i väster, det jobbas fortfarande frebrilt runt omkring oss, men vi har bestämt oss för och ta kväll. Nu skall vi laga lite god mat, och kanske gå över till någon båtgranne senare för lite allmänt seglarljug över en öl eller två....

Simple twist of faith...

Johan och Krillen