Torsdagen den 26 Januari 2006

Så nära men ändå så fjärra...

De sista dygnen innan landstigning på Gran Canaria kom att kantas av prövningar i ett otal skepnader.

Under kvällen den 23:e hade vi en frisk bris in från babord och vi gjorde bra fart genom den höga dyningen. Vädret hade försämrats en del de senaste timmarna och åskmoln tornade upp sig runt horisonten. Vi befann oss nu i höjd med Marocco, men än dock fick vi fortfarande dra på oss långkallingar under nattpassen.

Till Las Palmas var det nu bara futtiga 200 Nm kvar, och det kändes nästan som om vi redan var framme. Maten var på upphällningen, då vår matplanering i La Coruna inte hade visat sig vara den bästa. Vi plockade till och med fram lite nödproviants-kex att sitta och gnaga på under natten. När man är tillräckligt hungrig så smakar det mesta helt ok, och så var fallet även med dessa. Dock skulle det visa sig några dygn senare att det bara var ett falsarium allt ihop, då smaken på dem vid en mer mättad mage mest påminde om Tetra-flingor.(akvariefiskmat).

Ett annat irritationsmoment som dykt upp var en vattenläcka någonstans. Wild Rose tog in ca tio liter vatten i timmen från någon för oss osynlig källa. Det blev till o sätta upp på rutinlistan att sätta sig och ösa ut en spann med vatten eller två vid varje vaktbyte. Misären började göra sitt återtåg ombord på Wild Rose!

Alla kläder var genomblöta av det inströmmande vattnet som av någon outgrundlig anledning hade en svag touch av diesellukt. Att med den blodsockernivån vi hade då, hålla gott mod var inte det lättaste. Vi försökte i omgångar rycka upp oss till kamp mot den eskalerande misären, bara för att några timmar senare ligga nedslagna i stormen som var på väg.

Som vanligt så verkade det som havet skulle låta oss äta upp våra yttringar om den tidigvarande stiltjeperioden, för under natten mellan den 23:e och 24:e blåste det upp något helt enormt. Vinden vred till sydlig, och ett tag kändes det som vädergudarna stod med en jättelik hårfön på Gran Canaria, bara för att vi skulle ha den absolut sämsta vindriktingen som går att uppbringa.

Vinden ökade bara mer och mer, och ju mer vi revade desto sämre höjd tog båten. Vi var nu på väg rakt ut i Atlanten, och livet kändes rent ut sagt förjävligt. Ingen mat, ett med vatten och dieselbesudlat snuskhål till koj, 25 m/s utanför med jättevågor som tog alla chanser att ge oss ordentligt på truten. Till detta kan tillägas att ett oroande läte från vindrodret, varslade om att inte allt stod rätt till med detta. Jag (johan) kopplade mig med sele och gav mig med assistans av Krille utanför båten i aktern. Inte en helt enkel match att hålla sig kvar i de vågorna, ett otal gånger blev vi bägge överspolade av brytande vågor under besiktiningen av vindrodret.

Det visade sig att roderbussningen hade gjort sitt, och rodret slängde fram och tillbaks. Det var bara en tidsfråga innan något riktigt alvarligt skulle hända! Vi surrade fast rodret så gott det gick, och hoppades uppgivet att det skulle härda ut, fram till Gran Canaria.

Kvällen den 24:e blåste det fortfarande hårt, och kraftiga regnbyar med åska drog fram. Vi blev träffade av ett otal, och varje gång pressades Wild rose ner, så att lädäck hamnade helt under vatten. Helt vansinnigt vad snabbt vinden ökade i de byarna! Från 18-22 m/s till att köra rakt in i ett inferno! Sikten reducerades til noll och vinden ökade ännu mer under de minuter det varade. Ett scenario var att jag (johan) hade vakten under natten, medans Krille låg i komasömn. Ur yllandet utanför kunde man höra att något var i annalkande, och varje gång det hände var samma chockartade upplevelse. Som om någon formligen tog tag i skrovet, kändes det! Fort ut! Kasta sig på rorskulten och försöka få bukt med den skenande båten, vinden vägrade släppa taget, och Krille fick ett ganska bryskt uppvaknade då jag fick skrika åt honom att komma upp, för o hjälpa mig med skotningen. Efter en några minuter lång kamp att försöka falla av lyckades vi komma ur vindens grepp, till en mer passande vindvinkel. Vi hade nu bara bottenrevad stor och en liten näsduk i fronten....

Vi fick kontakt med en Brittiskt ubåtjagare under natten, och en väldigt korrekt och trevlig engelsman undrade hur det var med oss. Han fick oss att rycka upp oss en smula, med sin vänliga omtanke. Han frågade hur många vi var ombord, och lite andra frågor till deras loggbok i fall något skulle hända. Han lovade också lyssna efter oss på kanal 77 hela natten, om det var något vi ville. Tyvärr så var väderrapporten han gav oss inte särskilt hoppfull, det skulle fortsätta blåsa från söder de närmsta 48 timmarna. Vi såg framför oss att kryssa hela vägen till Las Palmas, och det var inte en särskilt upplyftande tanke! Men då sa Krille, att med vår tur när det gäller väderrapporter så kan ju inte heller denna stämma! Han visste inte hur rätt han hade, för bara några timmar senare vred vinden till västlig, och vi kunde under bottenrevade segel halvvinda direkt mot Las Palmas!

Livet återvände, och även om solen inte hade gått upp än kändes det som den redan värmde våra ansikte. Det sista dygnet innan Las Palmas, var vi fullpumpade av snus, socker och kaffe men det som drev mest var insikten att vi snart skulle vara framme.

Klockan fem under morgonen den 26:e såg vi Las Palmas ljus reflektera sig mot himmlen, och när solen steg kunde vi skönja land på 15 sjömils avstånd. Det luktade land! MAT!! MAT!! Vi började genast fantisera om hur vi helt ogudaktigt skulle ägna det närmasta dygnet åt att frossa i ett otal av olika läckerheter i land. Flottyr! Socker! ÖL! Fy fan vad gott!

Vid lunchtid seglade vi in i Puerto de la Luz, Las Palmas. Vi blev anvisade en hamnplats, och så fort båten var förtöjd gav vi oss in i stan efter mat, likt två utsvulltna hyenor på jakt efter villebråd.

In between days...

Johan och Krillen